Den 30 april 1996

Jag minns det som vore det i går, trots att det bevisligen var elva år sedan. Den 30 april 1996 upplevde jag minns första Valborg i Uppsala och trots att jag var van vid att säga sista april om den här dagen hemifrån och det enligt mitt minne är så att även infödda Uppsalabor säger just så, så blev dagen av någon anledning snart döpt till Valborg.

Jag minns korridoren på Studentvägen där vi började, jag tror att min vän Jennie bodde där, vi satt längs väggarna eftersom det var fullt i köket och det var lite för kylslaget för att sitta utomhus. Klockan var strax efter åtta och det var långt före den tid i mitt liv då jag lärde mig dricka champagne, och i ärlighetens namn var det väl knappast champagne utan snarare Freixenet i femtiokronorsklassen som vi drack samtidigt som vi åt frukost.

Så poppar en Uppsalakompis upp i chatten 2007. Är inte du här? och jag svarar Jag är för gammal för att åka upp så tidigt. Kommer vid lunch någon gång och hon svarar galet… då missar du ju frukosten och jag säger jag siktar på att vara i form till galoppen och hon säger nu ska jag dricka shots och så var den konversationen slut.

Det är inte riktigt så jag minns Valborg. Jag minns inte shotsdrickande vid niosnåret på morgonen. Så har jag ju en särdeles romantisk bild av mitt förflutna också. Minns väl inte fyllans baksida, ragglandet, teknologerna i overall, människor som kräktes i buskar, människor som gjorde annat i buskar.

1996 drömde vi fortfarande om den ultimata Valborgsdagen. Eller snarare trodde vi kanske att det var så man var tvungen att göra. Därav uppstigningen i ottan, därav att mina vänner hade varit ute redan kvällen innan, därav den vingliga cykelfärden ner mot staden för att se forsränningen, overallmänniskornas julafton, vid tiotiden. Jag brukar trots detta hävda att jag aldrig sett forsränningen, och jag tror att det dessutom är sant, för jag minns inget av den och det är väl det vi minns som är verklighet, eller åtminstone det som är viktigt. Vad jag däremot minns är att jag och Jennie var på Åhléns strax efter klockan tio, hon skulle köpa strumpbyxor och utanför var en äldre dam förtvivlad eftersom några ynglingar hade krossat flaskor på Stora torget och hon bar sin lilla hund i famnen för att skydda tassarna och hon svor över ungdomens dumhet. Det gick väl inte att förneka hennes påstående men själv var jag mest fascinerad av att knata omkring inne på Åhléns strax efter klockan tio och vara full och särdeles fnissig, det var två världar som inte riktigt gick ihop, ungefär som att dricka kolsyrad mjölk.

Så poppar iPet upp i chatten 2007. Yo! Är du laddad för en riktig tokfylla nu? frågar han och det var värst vad alla triggas av mitt valborgande och jag svarar Yo yo. Nja, jag sitter och bloggar än så länge bara och dricker te, men snart börjar väl Valborgsnerverna att spritta.

Någonstans därefter blir dagen dimmig. Inte så att jag inte minns vad som hände, men den heldragna linjen försvinner, den blir på sin höjd streckad och till sist mest snitslad, markerad med punkter. Jag minns att vi åt lunch hemma hos min dåvarande flickvän som bodde i övre Luthagen, det regnade och när vi senare på vingliga cyklar tog oss ner mot mösspåtagningen vid Carolina Rediviva regnade det lätt. Fast nej, var vi verkligen hos henne eller var det hos en vän till henne? Cyklingsriktningen in mot staden känns fel, som om vi mer kom från nordost istället för nordväst, vilket torde varit fallet. Hur som helst, vi trängdes i backen framför Carolina och jag hamnade vid den lämna företräde-skylt som Josef klättrar upp i i ”Dannyboy”, en skylt jag ofta under senare år använt som riktmärke, rektor viftade med sin mössa och det vita havet när 40 000 vinkade tillbaka gav mig magvärk och gåshud och därefter galopperade vi mot nationen längs Öfre Slottsgatan och folkhavet lyfte oss framåt och i korsningen med Sankt Olofsgatan räddade jag livet på min flickväns kompis när jag i sista ögonblick slet undan henne från en framrusande buss som trots detta snuddade vid hennes näsa som jag minns det. Och det är det man minns som är verklighet har vi ju redan bestämt så sedan gick hon med tomteröd näsa mot galoppen på Kalmar nation.

Därefter minns jag en hemfärd. Vad som utspelade sig i nationens trädgård förblir en dunkel erinran, en förvirring, något mytiskt, något jag aldrig kommer att veta. Genom följande decennium har de dock alltid sett mer eller mindre likadana ut med disko utomhus, billigt bubbel för hundra kronor flaskan (inflationen har varit noll procent på den fronten, det skulle bli totalt kaos om de som sålde flaskorna nere i puben en sån här dag skulle tvingas ge växel), fulla studenter och en del äldre medlemmar som kommer dit bara för att minnas och kanske räknas jag numera till den skaran och ibland skiner solen, ibland regnar det och ibland är det bara mittemellan.

I dag skiner solen och om det bara var varmt utanför mitt fönster istället för 6,4 grader skulle livet vara underbart. Det är svårt att förklara min lockelse till den här dagen för någon som aldrig upplevt den. Det är till och med svårt att förklara den för en ordinär Uppsalastudent, den typ som åker dit för att plugga i tre-fyra år och sedan aldrig ser bakåt. Men jag gör ju det, jag tänker ofta baklänges och därför kommer jag aldrig ifrån återvändandet, den årligen återkommande färden tillbaka, till livet som aldrig riktigt blev men som samtidigt på en del sätt är det mest bestående jag har. Jag tvivlar på att mina ord ter sig vettiga men det gör kanske inte så mycket, kanske förmedlar de åtminstone en känsla som går att förstå, vi har väl alla något vi vägrar släppa taget om.

1996 gjorde jag kardinalfelet att somna. Efter galoppen åkte jag hem till radhuset i Flogsta jag delade med mina fyra Sandvikenvänner och jag somnade och när jag vaknade ett par timmar senare hade jag en sån huvudvärk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så jag gick ner i köket och försökte dämpa smärtan med alkohol och knäckebröd med kaviar. Det pågick en fest hemma hos oss, det minns jag bestämt även om jag inte kommer ihåg vilka som var där. Jag har för mig att jag pratade i telefonen med min flickvän och att vi eventuellt bråkade om något och jag brukar se henne ibland, hon jobbar med något här i Stockholm nere i city tror jag och ibland korsas våra vägar men det var många år sedan vi pratade eller ens sa hej, tiden går och människor förändras och försvinner ur vår tillvaro och hon är en sådan människa. Senare på kvällen möttes vi igen på Kalmar, jag stapplade ner dit med min huvudvärk och som jag minns det lyckades jag aldrig få igång min kropp igen, inte på riktigt, den stretade emot och tyckte att det fan fick vara nog. Jag höll med men det var Valborg och eftersom det bara inträffar en gång per år så ignorerade jag signalerna. Jag var säkerligen väldigt bakfull dagen efter.

Att minnet ändå är relativt intakt från 1996 beror så klart på att det var första gången. Decenniet som följt är mer spridda skurar och bara konkreta där de kan hängas upp på något specifikt. Jag minns att 1998 bjöd på högsommarvärme eftersom jag var heltidsanställd som andre kurator på nationen (ekonomichef) och således jobbade från arla morgon till sena natt, år 2000 likaså eftersom jag minns att jag hade en hög JMK-kompisar med mig upp som jag vallade runt vilket alltid är en dålig idé för om det är något jag lärt mig under det här decenniet är det att det är hopplöst att hålla ordning på folk och att det alltid inträffar något som gör att man inte dyker upp på angiven tid på angiven plats. Visst, mobiltelefon är ju bra att ha i såna lägen men oftast är nätet överbelastat eftersom alla ringer i ungefär samma ärende samtidigt. Den Valborg som inträffar i ”Dannyboy” är till största delar uppdiktad, men fragment av verkligheten har så klart sipprat sig in och vem vet för den delen vad som egentligen är fiktion när allting kommer kring.

Åren går men mönstren består. 2007 års Valborg lär inte bli särskilt annorlunda. Klockan är nu 10.50 och om allt vill sig väl åker jag om en knapp timme och anländer till mina vänner, som likt jag själv tillhör trettioplusskaran, som håller lunch på Rackarnäbbet strax ovanför Kalmar nation, en timme därefter. Därefter kan vad som helst hända och jag hoppas att det gör så också.

Jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta åka till Uppsala på Valborg, men jag vet att jag kommer att sörja den dag jag inte längre gör det.

Hej då så länge.