Midsommardagens morgon är här och det är en underlig känsla att vakna nykter men ändå känna sig bakfull på grund av förkylningsinfluensan. Hos Expressen läser jag att man är alkoholist om man anser att en återställare har god effekt så på ren trots tipsar jag om den Franska fågeln igen, en drink som nu växer och är på god väg att bli återställarnas återställare i de breda svenska folklagren. Tro mig, snart minns ingen vad Bloody Mary är för något.
Staden utanför fönstret är tystare än jag någonsin hört den och en fågel kvittrar i ensam majestät någonstans bland taken. ”Die hard” var fortfarande en finfin actionfilm och gud vad många fantastiska saker jag hade glömt, tänk att det fanns en tid då en typisk filmterrorist var tysk och hette saker som Hans, Karl, Fritz och Heinrich och fasiken vad imponerande att man med så små medel kan desarmera och göra en lätt irriterande New York-polis så sympatisk, stackars John McClane som bara vill fira jul med sin sargade familj och istället tvingas leka skyskrapan brinner barfota och endast iförd linne. Nu ber jag till högre makter och hoppas att ”Die hard 4” är seriens ”Rocky Balboa” så att vi kan få en fin avslutning på det hela.
För att inte helt gå miste om midsommar förkylningsvinglade jag i går även ner till Vivo och handlade attiraljer för att laga mig en någorlunda traditionell midsommartallrik trots de miserabla fysiska förutsättningarna som min kropp bjöd på. Resultatet kan ses på bilden och som den klassiskt skolade nationsaktive Uppsalastudent jag är sjöng jag även ”Halvan” efter ”Helan går” när jag sänkte min Bäska. Hade jag inte nöjt mig med en snaps hade det nog, trots avsaknaden av OP, även blivit ”Måsen” och ”Långt ner i Småland”.
Och jo, det kändes en smula ensamt.