Författare, skribent och bokbranschnörd
I dag:
Jobbat, blivit intervjuad av SVT:s Nordnytt (sänds i morgon tror jag), bråkat med Ejda för att hon drar Tage i håret så hårt att han håller på att gå sönder, skrivit om House of Cards tredje säsong på TVdags, bråkat med Ejda för att hon hällde ut vällingen med flit i soffan, beställt en bok om Apples tidiga historia samt bråkat med Ejda för att hon vägrade gå och lägga sig.
Mycket bråk i den där lilla kroppen just nu.
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Angående inlägget tidigare i veckan om mitt kommande datorköp så har MG Siegler skrivit bra om det här med det eventuella steg bakåt den nya Macbooken innebär i processorkraft, och hur det i praktiken inte längre spelar någon roll för de allra flesta av oss, även om vi inte riktigt vill eller vågar kännas vid det, eller kanske inte ens förstår det.
Själv tycker jag att det kan vara intressant att jämföra med bilindustrin. I den världen var det mycket länge sedan det viktiga var att motorn för varje ny modell blev starkare. Mer bränsleeffektiv, miljövänligare, tystare, bekvämare att sitta i, större bagageutrymme och allt mer krock- och körsäker – absolut, det är parametrar som hela tiden förbättras och därför marknadsförs, men rå motorstyrka? Det är en faktor som ytterst få bryr sig om, eftersom alla bilar klarar av att nå de hastigheter vi tillåts köra i på vägarna.
Detsamma gäller våra datorer. Dagens processorer överstiger i regel de praktiska behov vi verkligen har, ändå stirrar vi oss blinda på processorsiffrorna och drömmer alltjämt om snabbare, högre, längre. Jag tror det börjar bli dags att vi släpper det där nu.
Men visst. 1,1 ghz. Det låter klent, visst gör det?
Är nu min datorväntan över?
Den länge ryktade nya tolvtumsmodellen – något förvirrande enbart kallad Macbook trots att den är såväl lättare, tunnare samt ytmässigt mindre än den elvatums Macbook Air jag skriver detta på – når butikerna i april. Den blir långtifrån billig, basmodellen kostar 14500 kronor, men jag har ju för bövelen haft min nuvarande dator i nästan fem år, är jag då inte värd den investeringen?
Jag tycker nog det.
920 gram jämfört med min Airs 1080. 13,1 millimeter hög som mest, kontra 17 på Airen. 28 centimeter bred, min Air är 30. Det enda mått där den ”slår” sin föregångare är djupet, den nya datorn är 19,65 centimeter från botten till toppen, den gamla 19,2. Men jag kan förlåta dem de 0,45 centimetrarna, särskilt med tanke på att det bidrar till att göra skärmen mindre utdragen och i stället något mer kvadratisk, den nya Macbookens skärm har en 16:10-skala jämfört med Airens 16:9, och jag har alltid tyckt att skärmens smalhet varit den här datorns största brist, eftersom jag jobbar mestadels med text vill jag få in så mycket som möjligt på höjden, inte på bredden.
Den som är trogen mitt bloggande om dator- och surfplattevikt genom tiderna vet att enbart viktminskningen för mig motiverar ett köp. 160 gram låter inte så mycket på papperet, men det handlar mycket om hur vikten är balanserad också, och den nya datorn är mindre kilformad än den gamla, mer jämntjock om ett sådant ord tillåts i sammanhanget, och det borde göra att den förutom den konkreta viktminskningen känns ännu lättare i handen.
Att den bara kommer med en enda utgång (plus hörlursuttag) som tjänstgör som såväl ström-, usb- och extern skärm-uttag har jag svårt att se som ett hinder, jag har nästan aldrig något annat än strömsladden inkopplat ändå. Visst, det hade varit roligt med en kamerakortplats för jag tror verkligen att jag skulle kunna ha nytta av det, men jag har å andra sidan aldrig haft en sådan på en dator tidigare heller, så det är ju inget jag egentligen kan sakna.
När jag tänker efter gillar jag dessutom enkelheten i namnet. Macbook. En återgång till det mer strikta sättet att namnge efter utsvävningarna med tillägg som Air och Pro på senare år. Kort och koncist igen – som iMac, iBook, Powerbook.
Så i april slår jag till. Hej då Macbook Air, hej Macbook.
Jag har börjat med Audible igen.
Jag skrev ju ett hej då-inlägg till dem för några år sedan, som fortfarande får rätt så mycket träffar i takt med att allt fler svenskar börjat lyssna på ljudböcker och vill googla sig till engelskspråkiga alternativ, men så drabbades jag av ett Stephen King-sug tidigare höstas, och eftersom hans tegelstenar är hopplösa att få in i min lästillvaro just nu, tänkte jag att jag skulle lyssna mig igenom de senaste titlarna. Håller som bäst på med 11/22/63 nu, har klarat av tjugotre timmar, bara sju kvar.
Under åren som passerat har Audible tveklöst blivit bättre rent tekniskt, deras lyssningsapp fungerar väldigt bra, vad jag minns hade de inte ens någon sådan 2011 när jag vinkade adjö förra gången. En irriterande brist är dock att det inte går att välja böcker i appen om man är iPhoneanvändare, du måste göra valen på webben och kan sedan ladda ner böckerna direkt i iPhoneappen. Anledningen är att Audible till skillnad från exempelvis svenska Storytel inte är en ren prenumerationstjänst av ät allt du orkar-modell, utan abonnemanget ger dig fortlöpande en ny credit varje månad som du växlar in mot en ljudbok (credits man inte använder sparas och kan användas senare). Det här räknas rent tekniskt som köp av Apple, och alla köp som görs inuti en app ska de ju ha 30 procent av kakan på, vilket inte Amazonägda Audible är så sugna på, därav krångligheten.
Nåväl, med tanke på hur långa de titlar jag hittills lyssnat på har varit så kan jag leva med det här böket, det är inte som att jag hinner lyssna ut 30-timmarseposen varannan dag.
Frågan är dock – är det lönt att både ha Audible och Storytel? Nja, det vete fasiken egentligen. Så jag får väl se långlivat mitt Audiblekonto blir när jag väl har betat av de Kingtitlar jag har tänkt ta mig an – och kan ta mig an. För samma sak som 2011 gäller tyvärr fortfarande, due to publishing rights restrictions kan jag fortfarande inte lyssna exempelvis på 34-timmarstegelstenen Under the Dome. För att få full nytta av Audible behöver jag alltså registrera ett nytt Amazonkonto med amerikansk adress. Orka.
Höstens Kingfäbless kom för övrigt lämpligt, jag har fått i uppdrag att recensera hans purfärska Väckelse till UNT till nästa vecka. Länk till den kommer när den väl är publicerad.
——
Det här är del 5/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.
Jag drömmer alltjämt om ett lättare datorliv.
Minnesgoda läsare kommer ihåg mitt test av externa tangentbord till iPad för två år sedan, då jag med hjälp av lite sifferexercis lyckades få ner den teoretiska vikten av min datorutrustning till 940 gram, i form av en iPad 2 och det externa tangentbordet Logitech Ultrathin Cover.
Mycket har hänt sedan dess. I fjol kom den kraftigt viktbantade iPad Air, och i onsdags kväll presenterades den ytterligare avskalade iPad Air 2. Vikten är nu nere i 444 gram för modellen med sim-kort, och då den senaste upplagan av Logitechs Ultrathin Cover väger 322 gram landar kalaset på en totalvikt på 766 gram. Det är mer än tre hekto mindre än de 1080 gram som den nu fyra år gamla Macbook Air jag skriver det här på klockar in på.
766 gram. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte vattnas i munnen på mig när jag tänker på det. Lägg därefter till en detalj som ofta glöms bort i beräkningen men som i regel också följer med i väskan – laddaren. En iPad/iPhone-laddare väger blott 18 gram, och en Macbook Air-laddare i sammanhanget närmast monstruösa 522 gram. Då pratar vi plötsligt totalvikt på 784 kontra 1602 gram.
Det är en skillnad som märks även för den som inte lider av en lätt störning.
Frågan är dock om jag är redo att slå till. De men jag angav för två år sedan gäller ännu, en iPad kan rimligen inte ersätta mina datorbehov fullt ut nu heller.
Men jag är förbaskat sugen på att försöka.
——
UPPDATERING 19/10: Jag tyckte att det lät mycket när jag skrev om vikten på datorns laddklump – att den skulle väga mer än ett halvkilo. Apple uppgav själv inte siffror på laddarnas vikt någonstans, men däremot fanns uppgiften om 522 respektive 18 gram på Amazons produktsidor. Men dessa visade sig vara FEL FEL FEL. När jag nu åter är i Sverige och har tillgång till en brevvåg kontrollvägde jag nu på morgonen båda prylarna, och verkligheten såg rejält annorlunda ut. Laddklumpen till min elvatums Macbook Air väger (inklusive den kortare sladden) 243 gram, och en iPhone/iPad-laddare med lightningsladd väger 42 gram.
Så:
iPad Air 2 + laddare + Logitech Ultrathin Cover = 808 gram
11 tums Macbook Air 11 + laddare = 1323 gram
Det rör sig alltså inte om någon dubblering i vikt, men ändock drygt ett halvkilo.
I försomras jobbade jag i samarbete med Testfakta fram en översikt av den svenska marknaden för ljud- och e-bokstjänster, främst med fokus på de prenumerationstjänster som finns. Testfakta har nu gjort en grafik av samt skrivit en text utifrån materialet, och även intervjuat mig. I går körde DN materialet på sina ekonomisidor. Nätversionen av artikeln ligger bakom DN:s betalvägg, men grafiken går att se ändå, verkar det som.
Två (nästan) helt olika saker:
I går skrev jag en sorts analys på TVdags om SVT Plays sjunkande startsiffror (streamingspråk för antal tittare, eller rättare sagt antal startade streamningar i tjänsten). Kontentan: Absolut är det så att SVT möter allt tuffare konkurrens på det här området och säkert lider av det – och lär få fortsätta lida av det – men verkligheten verkar vara mer komplex än ursprungsartikeln hos Göteborgs-Posten gav sken av.
MG Siegler skriver bra om Apples länge ryktade och nu bekräftade köp av Dr Dres hörlurs- och musikstreamingtjänst Beats. Ska bli intressant att se om det här på sikt innebär att Spotify får rejäl konkurrens. Och om Beats Music tar steget över Atlanten för den delen.
Det går fortsatt trögt för e-boken i Sverige, meddelar Svensk Bokhandel i dag. Försäljningsökningen för 2013 blev långt under förväntningarna, och i slutet av året tvärbromsade utvecklingen, enligt tidningen.
Det svenska folkets ovilja att omfamna e-boken verkar förvåna aktörerna, trots att dessa ofta får sägas ha velat backa in i framtiden, och endast motvilligt satsat på något mer än försäljning av traditionella pappersböcker. Men det är klart, nu har det sent omsider investerats en del pengar i plattformar som Adlibris Mondo och Bokon, och då är det klart att det är trist att se att intäkterna inte rullar in i den utsträckning som förväntats.
Vad beror då detta på? Ja, det visar att den rapporterade försäljningsökningsinbromsningen (för jo, trots allt ökar den ännu) främst handlar om försäljning via Elib, bokförlagen har även börjat sälja sina böcker via Apples iBooks och Googles Play, och där ser det ljusare ut. Magnus Nytell på Bonnierförlagen konstaterar i artikeln att det är relativt stillastående för dem i försäljningen via Elib, men vi har ett tillskott av återförsäljare och tack vare Apple och Google ligger vi på plus 100 procent i försäljning jämfört med förra året. Hur utvecklingen överlag ser ut i Apples och Googles butiker lär vi aldrig få veta, eftersom inget av företagen lämnar ut siffror nedbrutna på enskilda marknader.
Och då skulle jag säga att vi börjar komma till pudelns enkla kärna. Jag tror visserligen att svenskarna överlag är en smula mer skeptiska till e-böcker jämfört med många andra (skälen till det skrev jag om nyligen när jag siade om Amazons eventuella etablering i Sverige), men det handlar så klart också om att användarna väljer den enklast möjliga lösningen. Apples och Googles butiker är mycket enklare att använda än de svenska aktörernas, alltså vänder sig kunderna i allt större utsträckning dit. Det håller inte att som Adlibris Mondo och Dito kräva att inköp ska ske genom webbläsaren, och att boken sedan endast ska laddas ner via appen bara för att man ska slippa ge Apple 30 procent av intäkterna. Jag förstår att det för företagen som säljer e-böckerna är en svår ekvation att få ihop och ett mycket surt äpple att bita i, men för konsumenterna är valet enkelt – de väljer butiken där de kan göra sina köp på simplaste vis.
Det är inte våra lokala alternativ som erbjuder det i dag. Och frågan är om det skulle räcka även om de förenklade köpprocessen kraftigt – miljontals svenskar har redan kontokort kopplade till sina Apple ID- och Google Play-konton och kan redan ägna sig åt one click shopping den vägen. Det är en närmast hopplös uppgift för de svenska aktörerna att kämpa emot.
Jag har genom åren skrivit ett antal gånger här i bloggen om mina datorer, som sedan bloggens födelse varit tre – min älskade 12-tums Powerbook 2004-2008, en 13-tums Macbook 2008-2010 samt en 11-tums Macbook Air 2010-nu. Enligt den treårsplan jag ursprungligen tänkt mig för den senaste maskinen skulle jag alltså ha bytt i fjol, något jag undvek genom att byta ut ssd-disken inuti till dubbel kapacitet i stället.
Men åh vad jag hoppas att det här ryktet stämmer. En helt ny 12-tumsmodell på väg ut senare i år. Som gjord för mitt framtida datorliv. För jo, min välslitna elvatummare börjar knaka i fogarna och ytorna på bokstäverna A, S och M har sedan länge slitits ner. Nu vet jag visserligen var dessa sitter utan att se vad det står på tangenterna i fråga, men det säger ändå något om hur flitigt använd datorn är. Det är tid, helt enkelt. Låt oss därför allesammans hålla tummarna.
På tal om att byta dator så tyckte jag att den här texten från i fredags på 9to5Mac om andrahandsvärde samt livslängd på macdatorer kontra lågprisburkar av pc-modell var intressant, med anledning av att Appledatorer brukar påstås vara dyra jämfört med konkurrenterna, det som lite nedlåtande brukar kallas The Apple tax. Men betalar man lite mer i förstaläget tenderar det oftast betyda att datorerna håller längre vilket har en positiv effekt på andrahandsvärdet. Vad som i förstaläget kan framstå som en dyrare investering kan alltså i längden visa sig vara lönsamt.
Min gamla Powerbook från 2004 fungerar fortfarande fint och jag använder den faktiskt i detta nu i ett kreativt syfte jag hoppas kunna berätta mer om inom några veckor. Min Macbook från 2008 övertogs av min pappa när jag bytte till Macbook Airen, och den har i hans ägo nu rullat Windows XP i drygt tre år utan att ta någon större skada (möjligen har dess självkänsla fått sig en törn).
Bra grejer håller länge.
En podcast jag aldrig missar är The talk show med John Gruber, som till vardags driver nätets mest genomtänkta och välrenommerade Appleorienterade blogg – Daring Fireball. Till skillnad från hos majoriteten svenska podcaster tillåts programmen sväva ut, ofta är avsnitten över två timmar, och inte sällan kommer de också bort från huvudspåret och landar i baseboll- eller James Bond-nörderi, Grubers två favoritämnen bortom tekniksfären i allmänhet och macvärlden i synnerhet. Stickspåren skulle kunna irritera, men eftersom han alltid brinner för det han pratar om och sitter på stora kunskaper även på dessa områden, blir det aldrig ointressant trots att jag exempelvis har noll koll på baseboll.
Gästerna tillhör även de toppsegmentet inom den del av teknikvärlden som har Applerelaterade produkter som sitt huvudsakliga bevakningsområde – till de återkommande hör Marco Arment, MG Siegler, John Siracusa, Dan Frommer, Merlin Mann, John Moltz och Guy English. Som ni ser av listan har dock The talk show en stor brist – den rent ut sagt löjliga snedfördelningen när det kommer till kön. Kommen 73 avsnitt in i serien har John Gruber haft en kvinna som gäst 3 gånger.
Det just nu aktuella avsnitt 73 hör som tur är till undantagen. Veckans gäst är Joanna Stern, som var en av grundarna av The Verge och numera huserar på The Wall Street Journal. Hon publicerade för snart två veckor sedan en vida länkad artikel där hon hårdtestat fyra surfplattor med externa tangentbord i rollen som arbetsdator, och hos Gruber utvecklar hon resonemangen, som i korthet går ut på att Microsofts Surface Pro 2 kommer närmast i att vara en fullvärdig ersättare till en bärbar dator, men den är å andra sidan hopplös i rollen som surfplatta, ett område där iPad Air spöar konkurrenterna hårt.
Jag har ju själv testat och skrivit om externa tangentbord till iPad vid några tillfällen, och har flera gånger varit ytterst nära att köpa ett Logitech Ultrathin Keyboard Cover till min iPad Air de senaste månaderna. Men det är ju precis som Stern skriver i sin artikel i säger i programmet, för traditionellt datorarbete är fortfarande den bärbara datorn bäst. Så varför krångla till det?
Tja, en grej för mig skulle kunna vara att min nu tre och ett halvt år gamla Macbook Air bara får ut cirka två och en halv timmes batterianvändning, vilket inte räcker långt om jag ska skriva en hel dag och befinner mig ute på fältet och inte har möjlighet att ladda. Där blir de tio timmar jag kan klämma ur en iPad med externt tangentbord riktigt intressant.
Så – lyssna på senaste The talk show, de har ett väldigt intressant samtal, där de förutom hennes artikel även pratar om skärmstorlekar på mobiler och wearable tech.
Och ska ni bara lyssna en enda vecka är ju denna ypperlig att välja, då det till på köpet råkar vara jämställt.
Intressant artikel hos Businessweek om e-bokskriget i USA, där envigen i rätten mellan Apple och det amerikanska justitiedepartementet nu får den anrika bokhandelskedjan Barnes & Noble att gå på knäna. B&N tappar allt mer mark mot ett aggressivt prispressande Amazon, som efter domslutet kan fortsätta sälja e-böcker med förlust i syfte att skaffa sig ett allt starkare grepp om marknaden.
Some of the blame here lies with the U.S. Department of Justice. Its successful lawsuit against Apple and major book publishers, for conspiring to set fixed, industrywide prices on e-books, now allows Amazon to set its own often ridiculously low prices. “The Justice Department came in at a time when agency pricing was weakening Amazon’s hold and dispersing the e-book market,” says Mike Shatzkin, CEO of the Idea Logical, a book industry consultancy. “By eliminating fixed prices for e-books, they have handed the advantage back to Amazon. Now everyone else is losing share.”
Självklart handlar B&N:s problem inte enbart om Amazons låga priser, utan också om att Amazon fortsätter lägga till komponenter i en allt bättre helhetsupplevelse för (främst amerikanska) e-bokskunder. Kindleplattformen blir allt starkare och priserna är oslagbara – det finns helt enkelt ingen orsak för kunderna att vända sig någon annanstans, framgången blir som ett självspelande piano.
Men nog stämmer det jag skrev redan i september: Det råder inget tvivel om att Apple bröt mot lagen när de slöt sina avtal med förlagen, men det är ändå en ödets ironi att resultatet av deras konspiration blir att den amerikanska staten nu hjälper Amazon att dominera marknaden än mer.