De välvilliga

Oh la la.

När DN:s litteraturredaktör Jonas Thente bestämmer sig för att bryta den halvårslånga bloggdvalan gör han det med besked. Efter att redan tidigare, med utgångspunkt i ombyggnadsplanerna av Slussen, i en tidningskrönika ha totalsågat Kulturelitens Pavlovs hundar-beteende när det gäller att skriva på protestlistor mot förändringar – i princip vilka förändringar som helst – drar han nu i sitt återkomstinlägg åt tumskruvarna så hårt att krasandet hörs ända hit till trakterna av Öfre Östermalm.

Det är väldigt uppfriskande att läsa, även om jag i sak visserligen tycker att de nu aktuella Slussenplanerna känns rätt platta och intetsägande. Men det gör ju å andra sidan all stadsplanering i staden som må ha The capital of Scandinavia som pinsam slogan när det enda mottot den förtjänar efter att S:t Erik-människorna fått säga sitt är Redan lagom är för starkt.

På natten

Jo, han är löjligt söt. Men han är också hjärtskärande svår att ha och göra med klockan två på natten när han skriker som om himlen skulle falla ner, med sådan förfäran i sin ännu rätt ynkliga röst att tusen gråterskor inte kan göra den rättvisa. Och man ligger där, sitter där, står där och går där och vad man än gör så hjälper det inte, uppgivenheten som blandas med den totala olyckan i skrik efter skrik efter skrik som bara pågår.

Tills de helt abrupt tar slut. Som om någon tryckt på avstängningsknappen. Klick. Knäpptyst. Och så ser han så där förbannat söt ut igen, totalt omedveten om att hela världens bekymmer manifesterades i hans strupe för blott sekunder sedan.

Det är ett underligt och ärligt talat väldigt uppslitande skådespel.

DJtv #59 – Har ni antologi eller?

Det har varit väldigt poppis att ge ut antologier på senare år. Varför har det blivit så? Och varför återkommer vissa namn i antologi efter antologi? I vilken utsträckning blir de lästa? Kommer någon antologi någonsin att bli lika omtalad som “Fittstim” igen? Frågorna är som vanligt många, svaren kanske en aning färre. Men roligt har vi hur som helst längs resan.

Antologier som nämns i veckans avsnitt:
Könskrig
Nån där?
Framtiden har redan varit här, hejat och passerat
Noll noll – decenniet som förändrade världen
Andres Lokko 1989-2009
Lindas bästa värsta
Röster i Gästrikland
F-ordet: Mot en ny feminism
Fittstim

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Vad ska jag ha för tema? (2)

Ja, det blev ju verkligen fest i kommentatorsfältet i går när jag efterlyste förslag på nya wordpressteman till den här bloggen. Ni läsare kastade er livligt in i diskussionen, jag blev tvungen att slå på moderering när känslorna svallade som mest.

Not.

Tur då att det inkom en del goda förslag via Twitter åtminstone. Jag är just nu sugen på att tweaka till Neutica+ en smula – som bland annat fina Spotifybloggen Eightdaysaweek använder – och göra den lite danielaberg.se-fierad.

Vi får se.

Vad ska jag ha för tema?

Hör ni alla WordPress-lovers där ute! Jag har tänkt att under senvåren försöka hinna med att uppdatera den här sajten till att bli lite mer 2010 än 2006, och behöver ett nytt sjyst tema att bygga på. Det ska inte sticka av allt för mycket från det jag har i dag, jag vill fortfarande att sajten ska ha samma känsla. Förslag? Helst gratisvarianter, men jag kan tänka mig att betala en slant också om det skulle behövas.

Widget schmidget

Satt i går kväll mellan rätt frekventa babyskrik och pillade en del med Publits widgetlösning så att jag kan sälja mina egna böcker här på sajten, lyckades inte riktigt så som jag hoppats men det förde i alla fall med sig en nytändning för ännu ett dåligt samvete förutom färdigställandet av ljudboken – behovet av en rejäl uppdatering av den här sajten. Den är byggd våren 2006, var ett rejält hempul redan då och det har hänt en hel del på WordPressplattformen under de fyra år som gått, förändringar som jag oftast inte kan ta del av då jag utan egentlig kunskap om kodknackeri byggde sajten genom att förvandla (förvanska?) temat Rin till oigenkännlighet. Resultatet blev visserligen något som jag fortfarande tycker är rätt så snyggt och avskalat på ytan, men bakom den polerade ytan finns ett ålderdomligt virrvarr som nästan inte klarar av några som helst plugins eller andra moderniteter.

På priolistan ligger alltså: Ljudboken ska göras klar, “Dannyboy & kärleken” ska ges ut som e-bok, sajten ska byggas om och därefter ska förhoppningsvis “Dannyboy” ut i ännu ett format som jag fnular lite på.

Men tills de sakerna hunnits med ska jag nog försöka fixa en ad hoc-lösning för det här med widgetshoppen. Stay tuned.

Romanen som blev en app

Nu  har de första svenska böckerna i form av fristående appar i iTunes store dykt upp. Atlas, Ordfront, Norstedts, Piratförlaget, Telegram förlag och ett antal frifräsare som Unni Drougge och Sölve Dahlgren är först ut. Priserna verkar variera rätt kraftigt, Sölve Dahlgrens “Innebandypiraterna” kostar bara 28 kronor och Ordfront lägger sig i andra änden av spektrat och drämmer till med 149 kronor. Norstedts tar 99 kronor och Atlas 65 kronor. Själv hade jag nog, om jag varit med, lagt mig på 40.

Men varför i hela fridens namn är inte jag med då? Det är ju appar för bövelen! För iPhonen! Jag borde ju tugga fradga av förtjusning, Apple-fanboy som jag är.

Ja, mja, njae, jag vet inte riktigt. Det är inte direkt kostnaden, tror att avgiften är 500 kronor för att få sin titel upplagd, och jo det vore coolt att ha en egen applikation med i registret hos App store – för det är vad det handlar om, alla böckerna är enskilda appar och får alltså en egen ikon på iPhonens startskärm när man laddar ner dem. Men samtidigt är det också någonstans där som min sko klämmer, jag ser inte riktigt app-lösningen som den smartaste ur användarsynpunkt, även om den troligen är det ur förlagssynpunkt då den eliminerar eller åtminstone minimerar risken för piratkopiering. Har man inte en jailbreakad iPhone är det ju i princip omöjligt att få in appar i den utan att ladda ner dem på officiellt sätt från App store.

Och en annan sak bör också tas med i beräkningen:

Min nya roman finns ju redan till iPhone. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att säga att det är den mest spridda iPhoneromanen som existerar i Sverige – av de drygt 900 nedladdningar som gjorts av e-boksversionen av “Vi har redan sagt hej då” har över 700 laddats ner till iPhonen. Det är bara att installera gratisappen Stanza i sin lur, surfa hit med sin telefon och sedan klicka på rätt länk på nedladdningssidan (länken dit hittar du i högerspalten), och vips så laddas “Vi har redan sagt hej då” in i ditt lokala Stanza-bibliotek och stannar där.

Men hur som helst. Jag utesluter inte att jag kan komma att hoppa på app-tåget. Men jag förhåller mig än så länge avvaktande.

I oktober, när planerna på den stundande lanseringen presenterades, var jag dock mer positiv till planerna (även om jag hade vissa dubier), och skrev bland annat Vart skriver man upp sig för att vara med? Skillnaden i dag? Tja, i slutet av inlägget skriver jag att få in de romaner jag skrivit själv i iPhonen – det är banne mig en våt dröm. Det är ju inte en våt dröm längre, utan redan en realitet.

——

Uppdatering torsdag kväll: Förlagen verkar ha justerat sina priser under dagen, därav omskrivningen av inläggets början.

Videorecension minsann

Såg just att bloggaren och twittraren bakom It’s all gonna be fine i går kväll verkar ha spelat in en väldigt förkyld men mycket positiv videorecension av “Vi har redan sagt hej då”. Jag bockar och bugar och tackar. Underligt nog står det dock att den har noll visningar på Youtube, trots att jag själv tittat på den två gånger.

För övrigt kan jag meddela att jag lagt in en snutt från Sydsvenskans recension på recensionssidan, samt i går skapade den nya bloggkategorin Bebisliv. Har inte orkat omkategorisera några äldre inlägg ännu, men det kommer.

Skötbordet och jag

När vi vaknade i morse – eller ja, när Tage väckte oss i morse – fanns inget vatten i lägenheten, det pustade och fräste ur alla ledningarna men inget i övrigt hände. Klä på dig, nu åker vi till Kista! sa jag, för självklart är det enda stället småbarnsföräldrar kan ta sin tillflykt till vid vattenkris en galleria, där finns ju såväl mat, dryck och toalett. Sagt och gjort, vi foro snart medelst tunnelbana till Stockholm stads nordligaste utpost.

När man går omkring i en galleria av Kistas dimensioner är det lätt att känna varför i helvete är jag inte alltid på ett sånt här ställe istället för att leta mig blå efter någonstans att känna mig bekväm på med barnvagnen i stan? Gallerior är ju banne mig byggda för barnvagnsdragare, och matavdelningen – food courten – är ju som en dröm med gigantiskt antal platser i mitten där barnvagnen kan placeras i princip var som helst och ett tjugotal restauranger att plocka från runtom. Nej visst, särskilt mysigt är det väl inte, men ärligt talat inte så himla omysigt heller, skulle jag vilja påstå.

Efter lunch och fika var det dags för blöjbyte. Och jaha – så klart fanns det bara skötbord inne på damtoaletten. Nu var ju Johanna med och kunde ta hand om naturens gång, men hur gör jag som kille om jag är själv med bebisen i ett sånt läge? Knatar in där som om inget hänt?

Fan. Genast kommer den där osäkerheten igen. Inte ens i gallerian får jag vara glad.

——

Uppdatering torsdag kväll: Jag har nu fått en kommentar från Kista galleria som gör gällande att det visst finns skötbord på herrtoaletterna i gallerian. Om så är fallet erkänner jag mitt misstag, men däremot tycker jag fortfarande att det är en smula misslyckat att ha skötbord på båda toaletterna, men bara ange det utanför på dörren till damtoaletten, vilket nu är fallet åtminstone vid de toaletter vi var vid. Om inte annat så borde ju en skylt även på herrtoan minska springet av killar med bebisar inne på damtoaletten.

DJtv #58 – Vikten av en god redaktör

Var det verkligen en intelligent idé av Daniel att ge ut sin andra roman utan att någon redaktör var inblandad i arbetet? Och för den delen – vad gör egentligen en redaktör, och hur ser framtiden ut för detta underbetalda skrå? Vi försöker bena ut saken i veckans avsnitt, och bjuder dessutom på en underlig anekdot om en bokhandlare i västra Sverige som trodde att meningar kunde gå upp i rök lite så där på måfå.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Läs gärna även det tidigare blogginlägget “Att vara sin egen redaktör“.

Rampljuset och jag

I fredags var jag som jag tidigare nämnt i Umeå, och deltog i ett samtal om bokens framtid på litteraturfestivalen Littfest. Samtalet filmades även och sändes live via Bambuser, och kan så klart fortfarande ses. Kolla in vetja.

Det blev ett trevligt, om än kanske något spretande, samtal mellan mig, Per Helin från Publit och Christer Nylander från riksdagens kulturutskott – och jag fick helt klart blodad tand. Jag vill medverka i fler sådana här samtal, jag vill sitta på en scen och babbla om litteraturen, bokbranschen och mitt författande varje dag! Eller åtminstone varje vecka. Kom igen, anordna fler grejer – och bjud in mig!

Hm. När jag tänker efter så gör ju jag och Johanna visserligen något liknande när vi gör DJtv varje vecka – även om vi aldrig spelat in inför livepublik – men mycket vill alltid ha mer.