Jaha, då börjar vi väl om igen då.

fyraar.jpg

Klicka här för mer läsbar variant.

——

Trött i skallen i dag, spak efter att ha stirrat på CNN:s coola jättetouchskärmar där statistikfrosseriet nådde nya nivåer två tredjedelar av natten. Jag vill se Sören Holmberg göra något liknande om knappt två år här hemma.

Men 3D-hologrammet … nja, med tanke på att de bara använde det en gång under de fem första timmarna av sändningen insåg de kanske själva att tekniken var roligare om verkligheten.

Nu jobb.

Macahan for president!

Hört i herrarnas omklädningsrum på Forsgrenska badet på Medborgarplatsen i dag, strax efter lunch:

– Alltså man hoppas ju att den där mörka killen Obama vinner.
– Ja, Schwarzenegger tycker jag inte ska få bli president. Jag tycker han ska hålla sig till sitt.
– Hur menar du nu?
– Ja jag tycker inte att han Schwarzenegger skulle bli en bra president.
– Nä, han ska ju inte bli president, han stödjer bara den andra, Macahan. Det är Macahan som ska bli president.
– Ska de rösta fram en Macahan till president?
– Ja.

——

Jag finner mig för övrigt sitta klistrad vid tidningarnas minut för minut-rapportering. Skulle jag ha gjort något liknande för ett svenskt val? Don’t think so.

Det lackar mot jul. Eller åtminstone nyår.

Boken gör mig allt mer nervös. Bara en och en halv dag kvar nu.

Nej, inte av verkligheten vad jag vet – om inte McCain går och vinner tidigt i morgon bitti då. Men av fiktionens berättelse. Och det är nästan lika omvälvande som det verkliga livet. Kanske till och med mer.

Vad ska människor tänka? Vad ska de tycka? Jag vet att det inte ska påverka mitt skapande men det gör ju det. Ändå.

Pop #2

Jag har å romanens vägnar grottat ner mig i ett gammalt nummer av Pop de senaste dagarna, #2 för att vara exakt. Minnesresan är omedelbar, jag sugs bakåt och är arton år igen, Brett Anderson är universums härskare och jag drömmer om att besöka Mario’s Café, vill resa i Saint Etiennes fotspår och vi är så unga. Jag lyssnar på ”Animal nitrate” på repeat för det är vad som behövs den här morgonen.

Om det blir något vettigt skrivet är dock skrivet i stjärnorna.

Biografer mot det moderna samhället

Svenskar tycker om att gå på bio. Trots att biografbranschen inte gärna talar om det så ligger biobesöken år 2008 på samma nivå som de gjorde i början av 1990-talet. Nedladdningen har inte lett till någon massflykt från biograferna, att siffrorna var högre i början av 2000-talet än de är nu beror till stor del på att tre små filmer om hobbitar vardera sågs av nästan två miljoner svenska biobesökare.

I dag har cirka 300 svenska småbiografer en helsidesannons i Dagens Nyheters kulturdel. I den här annonsen skulle de kunna kräva att riksdagen ger dem finansiella möjligheter att visa ny biograffilm, filmer som är aktuella, filmer som det skrivs om i tidningar, på nätet, filmer det pratas om i tv, filmer som människor vill se för att de är nya och aktuella på repertoaren just nu.

Det gör de inte. I en helsidesannons i DN under rubriken Biografer mot filmpirater går de ut och kräver att människor som laddar ner ny och aktuell film ska sättas åt. Sanktionsdirektivet, där privata företag ges laglig rätt att agera polis på egen hand, måste godkännas av riksdagen skriver de. Folk i småstäder ska inte ha rätt att se ny och aktuell film på bio trots att det skulle gå att lösa om viljan fanns, de ska bara ha rätt att se de gamla filmer som småbiograferna visar i dag. Det ska riksdagen se till.

Det var länge sedan jag läste något som provocerade mig mer.

——

Uppdatering: Om någon undrar, så kommer uppgifterna om svenskarnas biovanor från en SOM-undersökning som presenterades i somras. Grafen här under är skärmdumpad från just denna.

biobesoken.jpg

Om Spotify och världsherraväldet

Jo, Spotify är roligt och bra och kommer säkert att bli en finfin musiktjänst. Men hur är det egentligen, bryr sig någon om programmet utanför Sveriges gränser ännu?

Anledningen till att jag undrar är de här otroligt torftiga tioitopplistorna de har. Den svenska låttoppen är i skrivande stund identisk med den internationella, frånsett att ”Womanizer” med Britney Spears ligger femma på den svenska och ”Disturbia” med Rihanna sexa, på den internationella är det omvänt. Även på de enskilda internationella marknaderna ser det lite mysko ut – Tysklands populäraste Spotifylåt är för tillfället är Anna Ternheims ”What have I done”, i Storbritannien är nio av tio låtar från Kings of Leons senaste album och i Italien är tio av tio från Bruce Springsteens ”The river”. Okej, kanske är Anna Ternheim verkligen så stor i Tyskland och vi vet bara inte om det och det rör sig inte alls om att det är svenskar boende i Tyskland som ligger bakom att det ser ut som det gör, men den brittiska och italienska listan ger känslan av att en enskild användare testat en ny tjänst genom att spela en favoritskiva och sedan lämnat den därhän.

spotify.jpg

Självklart förstår också jag att det tar tid att bygga upp ett varumärke och företaget har i Sverige haft enorm medial gratisdraghjälp genom att vara svenskt och Stureplanshippt – jag skrev själv en nöjesnotis om den publika lanseringen som kablades ut över hela landet – men ändå, är Spotify i dagsläget den frälsare som vi alla verkar vilja att den ska vara?

Dessutom tycker jag verkligen att de måste ta och fixa några fler naturliga ingångar så att man upptäcker ny musik. Någon sa – kanske var det Fredrik – att Spotify inte har någon ambition att bli ett socialt medium och därför kan man inte dela ut sina spellistor och tipsa om musik och sånt i själva programmet utan måste gå till utomstående sajter för det. Men som det är nu, med miljontals potentiella låtar under fingrarna, finner åtminstone jag mig själv ofta sittandes med just Anna Ternheims ”What have I done” i lurarna eftersom jag inte kan komma på vad jag vill lyssna på när ingen tipsar mig om en riktning. Det faktum att Spotifys tio i topp-lista nästan sett identisk ut i en månad skvallrar om att många beter sig på liknande sätt. Och vad ska vi då med miljonutbudet till?