Läser om det här med att det saknas god idrottslitteratur på svenska i DN:s boklördag. Tänker på det som Offsidelegendaren och Filters chefredaktör Mattias Göransson säger, att vi är bara nio miljoner och antalet spännande levnadsresor är begränsat. Jo, visst är det så, men Sverige är ett land bestående av blott nio miljoner människor hur man än vrider och vänder, alltså borde vi inte vara särskilt framgångsrika på något alls i ett globalt perspektiv, men det är vi ju, på förvånansvärt många områden dessutom.
Jag tror att problemet ligger i en annan ände. Sverige som kulturnation har alltid lidit av dåligt självförtroende. Kultur är något fult, något som bara kostar pengar, tär på samhällsresurser som skulle kunna läggas på viktigare saker så som vårdskolaomsorg. I Sverige har kultur inget egenvärde, dess förmåga att berika människors liv är för abstrakt, det går inte att ta på.
Detta gör att de få som strider för kulturens väl och ve blir ängsliga och provinsiella. Av rädsla för att inte tas på allvar inom sitt gebit vågar man inte bege sig utanför kulturens traditionella ramar, man älskar helt enkelt inte kultur på riktigt då. Att skildra något så oviktigt som idrott med litterära ambitioner låter sig inte göras utan risk för att någon ska himla med ögonen när ditt namn eller verk kommer på tal. Och därför låter man bli.
Inte ens Svante Weyler, som ändå var förlagschef på Norstedts när de gav ut en av få hyllade sportböcker som finns på svenska – ”I huvudet på John McEnroe” – klarar sig från att bagatellisera idrott som företeelse när han intervjuas i artikeln: Man kan bara skriva så allvarligt om något så oviktigt som idrott om man, som PO Enquist, vet precis på vilket sätt oviktiga saker får sin vikt, säger han angående faktumet att Enquist är en av få svenska författare som skrivit något väsentligt om sport (”Sekonden” och en essä i ”Kartritarna”). Trots att idrott på många sätt liknar kultur eftersom båda företeelserna bygger på att mottagaren sugs in i, fängslas och berikas av en upplevelse man inte har någon egen makt att förändra utan bara stillasittande – eller ståendes vrålandes – kan njuta eller uppröras av, så är det oviktigt. Kultur däremot, är viktigt.
Däri ligger, anser jag, det svenska problemet för idrottslitteratur.
Utan att ha några auktoriteter i ämnet att luta mig emot, undrar jag om oviljan att skriva litteratur om idrott inte också kan ha att göra med föreställningen att det skulle råda mer eller mindre täta skott mellan dem som å ena sidan gillar böcker, och dem som å andra gillar sport. I Sverige är ju prettokultur något som av den vanlige hederliga knegaren gärna anses som lite löjligt, medan kultursnobben samtidigt ser ner på sportfånarna. Det ska till en hel del för att överbrygga det glappet, tänker jag. Vilket ju också borde ses som en stimulerande utmaning för alla de kulturkoftor som också ser romantiken i segrar, svett och brustna ledband.
Fast de täta skotten är nog inte tätare än att de helt enkelt beror på att man som sportintresserad kultursnobb helst inte stoltserar med sitt idrottsintresse. Jag känner många människor som både har ett djupt sport- samt kulturintresse, men det framkommer inte. Och därför finns bilden av att kulturmänniskor inte är sportintresserade, och de till synes täta skotten blir en självuppfyllande profetia.
Jag halkade in här av en slump, sedan jag läst DN:s sportbokartikel på nätet. (Jag befinner mig just nu på Nya Zeeland.) Jag skrev en seriös bok om sport 2008, nämligen ”1958 – när folkhemmet fick fotbolls-VM”. Den, liksom Petter Karlssons ”Guds hand”, har fått de mest lysande recensioner i alla möjliga tidningar och webbplatser, från Aftonbladet och SvD till Svensk Idrott och http://www.idrottsforum.org. Dock finns det en dagstidning som, mej veterligt, inte recenserat en enda sportbok i år. Nämligen Dagens Nyheter.
Arne Norlin
Arne: Jag har stått och hållit i din bok flera gånger och tänkt köpa den, verkar vara ett riktigt praktverk. 58-VM är något som verkligen fascinerar mig, vetskapen att det faktiskt har spelats fotbolls-VM i min hemstad Sandviken är en lätt absurd tanke som inte riktigt brukar lämna mig någon ro.
Ja, kanske är det dags att slutligen gå och införskaffa din bok.
Intressant debatt som jag kommer grymt sent in i ( jag googlade efter orden ”Epilog+DN+sport” eftersom de strök det ordet ur min text i dagens tidning).
På en punkt är jag överens med Arne – DN-kultur skriver ytterst sällan om idrottslitteratur samtidigt som man tar in en kritisk text som, enligt min uppfattning, är smärtsamt dåligt underbyggd. Förmodligen av den orsaken att den bekräftar kulturledningens ointresse för idrott.
Jag anser att påståendet om att kulturintresserade skäms över ett ev. sportintresse är fullkomligt fel. Efter Nick Hornby kom alla sportintresserade ut ur garderoben. Ta t ex Noréns dagbok där han kan ägna sidor åt sportupplevelser. Årets Ivar-Lo-prisvinnare, Fredrik Ekelund, har skrivit mycket om fotboll. Men det är nästan enbart män och så är det överallt utom i USA.
Problemet med bristen på högkvalitativ sportlitteratur är i huvudsak förläggarnas men flera av de större kultursidorna hyser också ett stort ointresse. Förmodligen för att de är sura över att den dagliga sportbevakningen får 10, 15 gånger mer utrymme.
Själv skriver jag kortrecensioner av idrottsböcker i DN. På sportsidorna. Fast Arne kanske inte läser de sidorna 🙂
Jag var inte fullt lika entusiastisk över hans bok som några andra tidningar men gav den ändå näst högsta betyg. På en sida försöker jag vaska fram de bästa och mest intressanta. Dessutom tar jag alltid upp andra skandinaviska idrottsböcker. I våra grannländer har förläggarna betydligt större intresse av sport och idrott.
PS Jag rekommenderar länken. Där finns många exempel på författare som kommit ut, både på plan och på papper.