Jag är rädd att Alice Munro fortfarande är ett problem

Sällan har väl så många blivit så glada över ett Nobelpris. Ja, förutom när Tranströmer fick det för två år sedan då. Men Alice Munro är ju en i rätt bred mening läst författare, som på senare år fått ett uppsving i Sverige efter att Richard Herold, som då var chef på Atlas, återintroducerade hennes författarskap på svenska i slutet av 00-talet. Han torde känna sig rätt nöjd i dag. Hon är kanske inte känd av alla, men hon är så pass bred att hennes böcker har kunnat hittas i pocketställ vid kassorna på Konsum. Folkligare än så är det svårt för en litteraturpristagare att bli.

Jag bloggade om min läsning av Alice Munro för ett par år sedan. Tyvärr gick inlägget ut på att jag under då rådande livssituation, för jämnan sömnbrusten av att kliva upp vid femsnåret med den då elva månader gamla Tage, var för grötig i skallen om kvällarna när jag skulle läsa och därmed ständigt villade bort mig i de korta novellernas persongalleri. Sista stycket i inlägget löd:

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Eftersom jag skriver detta inlägg sittande bredvid halvårsgamla Ejda, som i natt väckte mig för att krypträna i sängen klockan elva, halv ett, halv tre och halv fem (varefter hon somnade om lagom till att Tage började tjoa i det andra sovrummet), tvingas jag erkänna att slutsatsen från februari 2011 fortfarande gäller.

Men en Munrobok ska jag mäkta med före jul i alla fall. Kanske “För mycket lycka“?

——

Och på tal om Munro: Johanna skriver intressant på SVT Debatt om hur rätt i tiden utnämnandet av Munro ligger.

Sövande litteratur

Det här med att skriva tusen tecken per dag går ju en smula sisådär, milt sagt.

Men skam den som ger sig. Min nya grej är att försöka skriva åtminstone några hundra tecken på ipaden eller iphonen när jag ligger i sängen och annars skulle ha läst några sidor i boken jag för tillfället somnar i. För att åtminstone i någon mån hålla kontakt med texten och berättelsen.

Men två kvällar in börjar jag inse den nya strategins brister. För det är ju som sagt så, att jag ytterst sällan orkar läsa mer än tre, möjligen fyra sidor per kväll innan jag slocknar av utmattning. Det finns en uppenbar risk att det inte är i det sinnestillståndet den stora litteraturen skapas.