Post Format

Pet Shop Boys gör COMEBACK! Igen!

Nej, de gör ju inte det. De har aldrig gjort det. Men ändå har varje ny Pet Shop Boys-skiva sedan 1996 års Bilingual räknats som en comeback i medierna. Jag har aldrig förstått varför, och blir fortfarande lika förundrad varje gång de släpper en ny skiva och det utan pardon är dags igen.

Det var ingen skillnad den här gången. En månad eller så innan Fundamental gavs ut hade DN en inför-artikel. På webben puffades det för den med ingångsorden “Minns du Pet Shop Boys? Nu är de tillbaka”, precis som att de varit nedlagda, undanpackade och glömda (puffen finns tyvärr inte kvar längre, det gör däremot artikeln). I Svenska Dagbladets recension av albumet står att läsa:

“När Frankie Goes to Hollywood slog upp portarna till en ny sorts apokalyptisk homodisko på 1984 års Welcome to the pleasuredome var det producenten Trevor Horn som bar på nyckeln till lustgården. När Pet Shop Boys 22 år senare ska göra comeback enligt ungefär samma formula som de en gång charmade världen med, föll valet så på samma Trevor Horn.”

Och det här är inte de enda exemplen, det är bara de jag råkar komma ihåg så här tidigt på morgonen. Warum är det så här? Det var samma visa med Bilingual 1996, tre år senare med Nightlife och likaså 2002 med Release. Efter varje skiva måste Pet Shop Boys gå in i dvala/splittras/läggas ner/förångas i champagnebubblor så att de sedan kan mottas med comeback- och “minns ni de här stofilerna som försker komma tillbaka”-artiklar. Warum warum?

Värt att notera är att duon sedan 2002 års Release (och efterföljande dvala) har hunnit släppa en remixskiva (Disco 3), en samlingsdubbel (Popart) samt gjort ny filmmusik till stumfilmsklassikern Pansarkryssaren Potemkin. De har också gjort två Sverigekonserter (Skansen 2003 och Storsjöyran året därpå) samt haft två singlar på Trackslistan (Miracles och Flamboyant i samband med releasen av Popart 2004). Trots detta gör de nu comeback. Fan, det skulle aldrig hända Depeche Mode.

Det är en sak att Pet Shop Boys av gemene man alltid kommer att mottas med “vadå, finns de fortfarande, la inte de ner på 80-talet?”, trots att merparten av allt de gjort tillkommit under 90- och 00-talet. Jag kan acceptera att allmänheten inte minns längre än till It’s a sin, Always on my mind och kanske fram till 1990 års Being boring när det kommer till singlar (Go west tror de flesta är en hejarklackslåt som man sjunger på fotbollsarenor och inget annat). Men att många musikintresserade behandlar gruppen på likartat sätt har för mig alltid varit en gåta. Detta trots att duon år 2006 känns hetare än på länge, med lysande recensioner för Fundamental och drösvis med svenska band som Le Sport, Radio Dept samt sist men inte minst charmtrollen i West End Girls som uttalade megafans. Warum warum warum denna ignorans? Vad har Neil och Chris gjort för att förtjäna det här?

I morgon spelar Pet Shop Boys på Cirkus. Tro för guds skull inte att det handlar om en återföreningsturné. De har aldrig varit borta. De har alltid varit här. De har alltid varit nu. Och lär, om det finns någon rättvisa i världen, alltid så förbli.

En kommentar

  1. Pingback: Daniel Åberg » Pet Shop Boys gör comeback! Återigen!

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.