Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Ett minst sagt infekterat ljudboksbråk har uppstått mellan Aftonbladets litteraturredaktör och tillika Mittuniversitetsprofessorn Sven Anders Johansson och Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg. I centrum av debatten står den något oväntade frågan: Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Kort sammanfattat började bråket med ljudboksavsnittet av SVT:s Ekonomibyrån som jag nämnde så sent som i förrgår här i bloggen när jag publicerade min senaste VK-krönika. Utifrån det som sades i tv-programmet skrev Johansson en text i Aftonbladet om tillståndet för bokbranschen i skuggan av ljudbokens framgångar, vilket fick Wikberg att replikera med en lång debattartikel i Dagens Nyheter några dagar senare, där han gick rätt hårt åt såväl Johanssons första text men även kritiserade honom i hans roll som forskare och författare. I tisdags återkom Johansson i Aftonbladet med en ungefär lika lång text, där han svarade med samma mynt och ifrågasatte Wikbergs forskarheder, ungefär.

Jag ska medge att jag studsade till när jag läste Johanssons ursprungliga text i Aftonbladet eftersom han på ett nonchalant sätt framförde ett i mina ögon allvarligt och därtill helt orimligt sakfel. Det bör dock också sägas att Johansson i sin text försökte lyfta några frågor som jag tycker är viktiga, för fullt så bra som Wikberg menar att bokbranschen mår håller jag inte med om att den gör.

Vari bestod sakfelet? Johansson skrev så här på ett ställe i sin text: Växer gör bara strömningstjänsterna. Och det rejält. Vilket naturligtvis är bra för Storytel, bra för telekombranschen. Men är det bra för litteraturen? Även om man gillar ljudböcker så är svaret inte självklart. Till att börja med för att det som mäts är så tunt. Som det påpekas i programmet räcker det nämligen att någon öppnar ett ljudspår för att det ska räknas som en såld bok. (Jag kan säga att jag har öppnat rätt många spår, och avslutat rätt få.)

I första halvan tycker jag att Johansson ställer en rimlig fråga. Bokbranschen må växa, men är det en självklarhet att det är positivt när det bara är de strömningstjänsterna som driver tillväxten? Jag skulle nog svara det beror på. För trots att jag är en erkänd ljudbokskramare tror jag att vi måste medge att ljudboken inte är svar på branschens alla böner. Även om mycket kan (och behöver!) göras för att det som brukar kallas kvalitativ litteratur ska få bättre möjligheter att spridas i strömningstjänsterna (här har såväl strömningstjänsterna själva som media som kulturpolitikens aktörer ansvar att axla) så lär vissa former av litteratur aldrig lyckas i det upplästa formatet. Stirrar vi då oss blinda på ljudböcker som ett universalmedel, riskerar litteraturen som inte lämpar sig för ljud att hamna allt mer på undantag, något som Ellerströmsförläggaren Marie Pettersson skrev en bra debattext om i Sydsvenskan förra veckan. Viktigt att poängtera är dock att strömningstjänsterna även är plattformar för e-böcker, ett faktum som ofta glöms bort och som rymmer stor förbättringspotential när det gäller ambitionen att lyfta fram den litteratur som aldrig blir inläst. För e-boken har slutligen börjat ta fart även i Sverige, om än fortfarande alltför långsamt.

Nå, om detta kan mycket sägas, men det var inte huvudsyftet med det här inlägget. Tillbaka till det jag citerade från Johanssons text. I andra halvan kör han nämligen i diket, vilket han också medgav i sin uppföljande text i Aftonbladet. Dock menade han att det som Wikberg och Storytels vd Jonas Tellander sa i Ekonomibyrån om hur sålda böcker räknas i strömningstjänsterna var så luddigt att det var fullt naturligt att han misstog sig.

Jag håller verkligen inte med om det, och det förvånar mig att Johansson inte genast insåg det orimliga i sitt resonemang. Skulle alltså Storytel – och de andra strömningsaktörerna – medvetet bygga ersättningsmodeller som gör att de tvingas betala förlag ersättning så fort någon bara nuddar vid deras böcker? Ur företagsekonomisk synpunkt vore det ren idioti (om än inte för förlag och författare).

Men är då inte detta bara en petitess? Nej, jag tycker inte det. För uppgiften som Sven Anders Johansson så nonchalant framförde (och som för övrigt inte har rättats till eller försetts med någon korrigerande fotnot i originalartikeln på webben) passar så perfekt i den slentrianmässiga kritik man kan anföra mot ljudboken och ljudbokstjänsterna – det de påstår att folk älskar är ju inte ens riktiga lyssningar, böckerna räknas som ”sålda” bara man petar på dem! Verkligheten är ju snarare omvänd – i strömningstjänsternas värld vet vi exakt hur många som har lyssnat på eller läst en bok eftersom det mäts (och utbetalas ersättning) med närapå millimeterprecision, samtidigt som vi i de fysiska böckernas värld egentligen inte har en aning om hur många som har läst en bok, bara hur många som har köpt den.

Och i och med att den här uppgiften passar så väl i ett ljudbokskritiskt sammanhang är det också lätt hänt att den får vingar. Detta var också exakt vad som skedde, i ett samtal om ljudböcker i P1 Morgon ett par dagar efter Johanssons första text framlade P1-programledaren det plötsligt som ett faktum att ljudböcker räknades som sålda så fort någon startat dem. Erik Wikberg var en av dem som medverkade i det där P1-samtalet, och han kunde därför med viss emfas förneka uppgiften. Min gissning är dock att vi inte sett den där felaktigheten för sista gången – den är alldeles för ”bra” att framföra i vissa narrativ för det.

Nåväl, detta om detta. Jag gissar att vi ännu inte sett den sista texten från de båda akademikerkombatanterna. Fortsättning lär således följa.

——

UPPDATERING: Fortsättningen kom fortare än man kunde ana. Redan några timmar efter att jag lagt ut den här texten publicerade Dagens Nyheter ett nytt inlägg i debatten signerat Erik Wikberg.