Författare, skribent och bokbranschnörd
Trots att vi haft betydligt mer snö denna vinter än de tidigare vi bott här har våren kämpat på rätt bra. I dag sa vi hej då till gårdens sista fläck snö, på platsen där vi under vintern skottat upp den största av våra snöhögar när vi plogat uppfarten. Självklart instagrammade jag det hela.
Jag gjorde samma sak förra året, och lustigt nog stod det även då 17 maj i almanackan.
Och nej, det är så klart inte en slump att jag har samma skor på mig detta år, jag gillar helt enkelt symmetri.
Sju månader och fyra dagar efter att den första snön föll smälte den sista snöhögen bort på vår gård i dag. Det krävdes en tillfällig värmebölja med t-shirtväder för att det skulle ske. Jag tog en bild på den sorgliga tingesten under dess sista levnadstimmar.
Då återstår med andra ord fem månader tills det börjar snöa igen.
I dag har vi haft vad jag skulle vilja klassa som den första riktiga vårdagen. Solsken, vindstilla och genuin värme i luften.
Jag, Tage och Ejda hängde ute större delen av dagen, och det enda smolket i glädjebägaren var att jag insåg att jag på grund av total nybörjaridioti har sett till att den största högen snö som finns på gården är placerad exakt ovanför barnens sandlåda. Så om jag inte tar mig an att skotta så blir det ingen sandlek på ännu en vecka, trots att ungefär halva gården redan i dag är snöfri.
Tur då att grannen mittemot har lite större rutin på snöskottarområdet så att vi kunde gå dit och leka lite i deras sandlåda.
En av de saker som gör att man känner sig en smula … tja, off the grid när man bor här uppe är vädret vid just den här årstiden. När det i Sveriges nedersta tredjedel – det vill säga den tredjedel som i det nationella medvetandet tenderar att oftast få representera hela landet – talas om försommarvärme, t-shirtväder och närmast blommande rabatter, tittar jag ut genom fönstret och ser att ja det fortfarande ligger mer än en halvmeter snö på gården. Visst, vägarna är sedan någon vecka snö- och isfria och det töar friskt om dagarna men om nätterna kryper termostaten ännu ner en försvarlig bit under nollstrecket.
Det är egentligen inte så att jag tycker att det är orättvist att det prunkar i söder, snarare att det framstår som overkligt.
Vi återvände norrut i dag.
Att lämna den relativt långt komna våren i Stockholm och mötas av snöskottning på vår uppfart i Vittangi kändes … så där. Nu var det visserligen inte på grund av snöfall utan varmt väder och snösmältning vilket gjort uppfarten, som är en sådan i ordets rätta bemärkelse då den går resolut uppåt, fullständigt ofarbar. Snömodd galore, och på tredje försöket med maximal sats lyckades vi komma halvvägs upp, vilket fick räcka för stunden tills jag hunnit ut för att ta hand om det värsta med skyffeln. Morgondagen lär dock kräva en rejäl skottning för att jag ska slippa skämmas för grannarna.
Det var en fin Stockholmsvistelse. Intensiv men definitivt fin.
Ser Instagramflödet fyllas av vårbilder. Soligt och +13 i Stockholm visar någon, +18 i London en annan.
Och min enda känsla är overklighet. Visserligen har vi också haft strålande solsken och fem grader varmt i dag vilket torde vara säsongsrekord, men gröna gräsmattor och vårjackor – vafalls vi har ju en meter snö på marken, det är eoner av vinter kvar.
Perspektiven förskjuts onekligen här uppe.
Våren kommer ju … hrm, ja … lite senare hit än till södra Sverige.
Men i dag är det faktiskt rätt varmt och snön har nästan smält bort från gården bortsett från de områden dit vi plogade tvåmetershögar med snö från gårdsplanen i vintras. Således har jag nu satt Johanna och Tage i arbete med att vårkratta gräsmattorna, medan jag sitter i solen på trappan med en kopp rykande kaffe och jobbar.
Ja, och bloggar.
