Jag är så fin och ödmjuk

Jag träffade mitt största fan i går kväll. Eller åtminstone ett av mina största, jag vet inte riktigt hur många som skulle kalla sig så, troligen högst ett fåtal. Vi har träffats tidigare, vi har gemensamma vänner, vi är Facebookkompisar, vi har haft mejlkontakt.

Jag inledde med att säga öh, vi har inte setts förut va?

Way to go Daniel.

Det är ju sommar, dummer (2)

Jag har fb-chattat med Josefine i fyrtio minuter. Fraser som om de nu har öppet och nähä, sommarstängt och öppnar 30 augusti och suck och idioter är de, hela högen och svårt det här och jaa-a och men hur är det med och nähä och men vad är det med folk i den här jävla staden!! och multiplicera med tjugo omtag, så har ni hela konversationen.

Summa av kardemumman: Vi går till Kompott, som verkar vara det enda brunchställe som aldrig slår igen portarna i den här förbannade bondbyn.

——

brunchabruncha.jpg

Uppdatering: Tja, Kompott saknar visserligen en del när det gäller kulinarisk spets – allt är högst funktionellt fast inte särskilt smakstarkt – men solen sken, Jocke berättade några goa Kålle och Ada-historier, Josefine pratade om Volvon och vi åt oss synnerligen trinda. En bra brunch.

The it-boys

Jag har försökt hålla mig ända sedan i går men nu går det inte längre. Jag måste teknikblogga.

Så här: Som alla säkert vet har Microsoft ett operativsystem som heter Windows Vista. Det har inte gått så jättebra för Vista. Rättare sagt har lanseringen varit en smärre katastrof för företaget, trots att det nu gått mer än ett och ett halvt år sedan systemet kom så nedgraderar fortfarande mer än var tredje köpare sina nya Vistadatorer till det sju år gamla systemet XP efter inköp. Samtidigt har företaget försökt kapa åt sig en bit av marknaden för mp3-spelare med sin Zune, med ungefär lika generande resultat. På samma gång går Apple som tåget och de häcklar Microsoft genom sina otaliga ”Get a Mac”-reklamer som nu är inne på sitt tredje år på den amerikanska marknaden.

jerrybill.jpgNu har Microsoft fått nog. Nu ska de lägga två miljarder kronor på kampanjen ”Windows, not walls”. Som frontman för sin megakampanj har de kallat in Jerry Seinfeld. I reklamfilmerna ska han ha Bill Gates som bisittare.

Där har vi två killar som kommer att få kidsen att börja tycka att Microsoft är coolt.

Jo, jag ska väl skalda lite senare också

Jag är ledig i dag och i morgon. Är inne på dagens andra kopp te, plockar, lyssnar på Ladytron, ska lägga mig och läsa en sväng i soffan och invänta tvättmaskinens färdigsnurrande.

Jag gillar lediga vardagar. Det gör väl alla, men för mig rymmer de ett minne om det förflutna, innan jag började på kultur- och nöjesredaktionen jobbade jag på in- och utrikes på TT Spektra där kvällspass och många arbetsdagar i följd gjorde att vartannat veckoslut var fem dagar långt. Det här känns ungefär likadant.

Och ja, jag gillar ju de tider som flytt.

Så jag lallar omkring här och känner mig ung. Under 30. Drygt 25. Det var lediga vardagstider det.

Rundabordstiden, internet och jag

Vad sött, två personer har efter gårdagens morgoninlägg googlat ordet rundabordstid men till sin försmädelse insett att någon förklaring inte kommer att ges eftersom det enda stället på internet där ordet finns är på min blogg. Det är väl fullt möjligt att jag hittade på det själv, antar jag.

Men så här är det, för er som inte förstår journalistiska:

”Round table interviews” är mer eller mindre norm när man bevistar en ”junket”, det vill säga när exempelvis filmbolag samlar en massa medier som i grupper får slå sig ner i ett antal minuter (oftast 15-20) tillsammans med en skådis eller regissör. Detta följer oftast ett strikt löpande band-schema där det är väldigt viktigt att man som journalist är på plats och anmäler sig minst 20 minuter i förväg, varefter schemat nästan alltid blir gravt försenat. De här grupperna kan bestå av allt från ett intervjuoffer plus tre journalister, som i går, till ett intervjuoffer och mer än femton journalister, som vid junketen för ”Grey’s anatomy” i London förra sommaren.

Det korrekt svenska hade alltså varit att skriva jag hade en gruppintervjutid. Men rundabordstid lät fränare.

Will Ferrell, tomheten och jag (2)

Han var väldigt trevlig, den där Will Ferrell. Jag hade inte riktigt mage att ta en fanbild på mig och honom som reportern före mig gjorde – jag håller mig till schlagerstjärnor i Belgrad när det gäller sånt men jaja, hur som helst – intervjuerna gick väl helt okej och när det var dags för den andra, där även ”Step brothers” regissör Adam McKay medverkade, pekade Ferrell på mig när de kom in och sa me and this guy go waay back vilket så klart smickrade mig så till den grad att jag inte fick ur mig något svar utan stod där och mumlade ohörbart med röda kinder när vi hälsade.

Här är min text hos Expressen. Vi mjölkar nog ut en till artikel, mer filmvinklad, när det närmar sig biopremiär i oktober.

Kom ihåg var ni läste det först

Med tanke på att Will Ferrell har en svensk hustru samt har döpt sina barn till Magnus och Mattias går det ju inte att undvika att fråga honom om hans kunskaper i språket, särskilt inte när man gör en intervju för webb-tv. Så under min första av två träffar med mannen i fråga gjorde jag just det.

– Jodå, de blir bättre och bättre, särskilt när jag har druckit. Och jag har kommit på att det nya inneordet när man hälsar är che.
Che?
– Ja. När jag var inne på 7-Eleven i går kväll såg jag två killar som sa så när de hälsade – che. Istället för chenna. Det är det nya, che.

Will Ferrell, tomheten och jag

Jag ska intervjua Will Ferrell om ett par timmar. Två gånger till och med, av okänd anledning har vi fått både en tv-tid och en rundabordstid, jag tänker inte klaga. Jag borde komma på några kloka frågor. Det står som vanligt still i skallen. Om någon har en bra idé inom de närmaste 90 minutrarna får de gärna hojta till.

Såg för övrigt hans kommande ”Step brothers” i fredags. Förutom att det är en smula svårt – till och med med komedimått mätt – att köpa varför två män i fyrtioårsåldern inte bara bor kvar hemma utan dessutom mentalt fastnat i tioårsåldern så hade den helt klart sina stunder.

En helt ny språkvärld

I ”Dannyboy & kärleken” uttrycker den kvinnliga huvudpersonen vid ett tillfälle sin förundran för Söderpuben Big Bens mångfald, att nedervåningen rymmer ett smärre danspalats. Där uppe är det som vilket ölställe som helst. Men när man går ner till toaletterna i källaren är det som en helt annan värld. Man kan lyssna på Kent där uppe och gå ner ett plan och dansa till Kentz.

Efter att i går kväll, när vi kollat in de midnattslöpande i korsningen Katarinavägen/Folkungagatan, ha bevistat Big Ben för öldrickande tvingas jag revidera mitt författande lite. Man behöver nämligen inte gå ner i källaren för att möta en värld rätt fjärran den jag vanligen bevistar under mina prettokvällar bland medieelitens mer trendiga Söderkrogar. Man behöver bara ställa sig i toakön på gatuplanet:

Kille bakom mig: Fan, är det kö?
Jag: Jo.
KBM: Har han varit inne länge?
Jag: Nja, nån minut.
KBM: Ska du teka?
Jag: Vadå?
KBM: Är det tekadags?!
Jag: Eeh?
KBM: Jamen jag är så jävla pissnödig, ska du göra nedsläpp eller inte?!