Har han spring i benen?

Den svenska förlagsvärlden satte fredagsfikat i halsen när nyheten om Stephen Farran-Lees övergång till Bonniers från Norstedts basunerades ut på allehanda nyhetslinor i går (SvB var först, sedan hakade alla på, däribland vi). Och det var sannerligen en skräll, spekulationerna om vad det innebär för Norstedts på sikt lär inte lägga sig i första taget, särskilt inte eftersom Svante Weyler också lämnade förlaget relativt nyligen.

Endast en sak känns säker, matchen mellan ärkerivalerna Bonniers och Norstedts i kvällens Midnattslopp fick just ny tändvätska. Undrar hur Farran-Lee är som löpare?

Det kom ett mejl till jobbet

Hej Daniel,

Jag läste dina artiklar och recept i tidningen TäbyDanderyd och undrar ifall en ny prenumerationstjänst av kryddor skulle kunna vara av intresse. Läs gärna mer på www.xxx.yy. Vi erbjuder recept med tillhörande kryddor direkt till brevlådan, som kund betalar man endast för postavgiften. Resten finansieras med hjälp av reklam, precis som en vanlig tidning.

Hör gärna av dig om detta verkar intressant.

Tack på förhand!

Japp, det där kom verkligen till rätt adressat.

Spontanitet i en liten ask, det är jag.

Fick ett meddelande från en yngre bekant, hon var hemma för en tid, väntade på inskrivning för distanskurs vars CSN-pengar ska användas till att skriva roman och ville jag månne ses för att prata om skrivandet och dela med mig av min stora visdom i frågan?

Och när jag läser meddelandet tänker jag att åh det där vill ju jag också göra varför gör jag inte det varför bor inte jag utomlands och hankar mig fram på studiemedel och lever bohemliv i sjaviga metropoler och gör allt det där som man ska göra? Varför sitter jag här, inne på mitt fucking jävla nionde år som fastanställd nyhetsbyråjournalist och tar hundra år på mig för att bli klar med den där förbannade andra romanjäveln som aldrig någon gång vill nå sitt slut för jag vet inte varför?

För att jag är äldre, säger jag mig själv. För att jag är tio år äldre och även om så inte var fallet så har det ändå aldrig varit jag. Det är inte sådan jag är, jag älskar drömmen om att vara sådan men det är och har aldrig varit den person som är jag.

Och jag är ju nöjd med det. Egentligen. Jag är inte så dum att jag lever ett liv jag inte vill ha. Inbillar jag mig. Och dessutom har jag alltid mitt älskade Uppsala, det var nästan som utomlands. Tror jag.

Men drömmen finns där ändå, ligger någonstans där bak och skramlar till då och då. Det är väl bra att den gör det. Att den påminner. Bråkar. Gör sig till. Ja. Kanske.

Jo, svarar jag, det är klart vi ska ses. Men vi måste anpassa dag, plats och tid till mitt jobbschema.

Stockholm City bantar

Det var länge sedan jag skrev något jobbrelaterat. Bättrar på det med ett rykande färskt pressmeddelande från Bonniers som damp ner för en knapp kvart sedan:

Stockholm City blir tredagarstidning

Stockholm City planerar att gå över till utgivning tre dagar i veckan under september månad.

För att göra City ännu tydligare och mer spännande för läsarna och för att ge olika annonsörer tydliga annonsmarknader kommer de tre olika veckodagarna att ha olika profil:

Måndagar: 08-Liv med fokus på karriär, familj, relationer och privatekonomi.
Onsdagar: 08-Trend med fokus på hälsa, mode, shopping, prylar och guider.
Torsdagar: 08-Helg med fokus på nöje, kultur och sport.

– Vi bryter återigen ny mark i utvecklingen av gratistidningar. Vi gör den här satsningen för att nå en optimal kombination av tydlighet, räckvidd och lönsamhet, säger Anders Kvarby, vd för Stockholm City.

– Vi kommer att kombinera det bästa från en traditionell nyhetstidning med engagerat fördjupande material. Vi ska tala om allt som händer i Stockholm, låta stockholmarna ge sin åsikt om det, men också vara matnyttiga med massor av tips och guider både kring allt som finns att göra i stan och sådant som påverkar den egna personen som karriär och relationer, säger Mikael Nestius, chefredaktör för Stockholm City.

Mm, det låter ju fint, men jag kan inte låta bli att tänka att det här är början till slutet på en väldigt förlustbringande affär. De gråter väl knappast på Metro i kväll, om man säger så.

——

Uppdatering: Här är vår text i ämnet, och här analyserar Martin Jönsson som vanligt med god skärpa.

DN börjar recensera internet

Fast plötsligt hände något ändå! I dagens pappers-DN meddelar kulturredaktionen pang bom tjong att de ska börja recensera internetsajter, och inleder med en recension av kritiksajten Litlive. Och det känns fånigt att skriva det men nej, recensionen finns ej på nätet ännu.

Nåväl, förutom sådana petitesser är det ju ett fint initiativ. Ska bli intressant att se om de vågar recensera något annat än periodiskt återkommande publikationer som till sin utgivningsform efterliknar papperstidskrifter (recensionen behandlar Litlives augustinummer).

Och just ja: Den obligatoriska bloggbashningen som recensenten Anna Hallberg slängt in – Till skillnad från många andra publikationer på nätet är Litlive ingen överentusiastisk – i bästa fall nördigt juvenil – kramblogg. De som skriver här är erfarna skribenter, bland andra och så vidare – känns så tråkigt gammelmediaförutsägbar att man bara orkar le åt den.

——

Uppdatering eftermiddag: Nu ligger recensionen även på internet.

Plötsligt änder det

H-tangenten har börjat glappa på tangentbordet. Inte hela tiden, inte helt och hållet, men ibland dyker det upp, en något för lätt knapptryckning vid fel tillfälle och vips så är elvetet där. Rytmen störs, tillbaka och lägg till, därefter extra hård nedtryckning tills jag hinner glömma och det änder igen.

Älskade Powerbook, vad är det du försöker säga? Är du bara sur för att du nu förvägras daglig bildexponering på bloggen eller börjar du på riktigt sjunga på sista versen? Refrängen? Jag lär mig aldrig.

28 dagar senare

Fyra veckors semester. 28 dagar. 28 skrivstunder fördelade på 14 olika fik (inkluderande två återbesök), en Ålandsfärja, en rastplats, en bil, ett hotell gånger två, ett bibliotek, ett tåg och fem hemmasittningar.

Vad resulterade det i? Tja, text som motsvarar drygt 30 romansidor, 28 blogginlägg och ett Facebookalbum. Inte särskilt högproduktivt kanske, men ändå en produktion. En kontinuerlig sådan som jag hoppas kunna hålla uppe även nu när jag åter styr kosan mot jobbet.

Blev det 30 bra sidor då? Jag vet inte. De ligger lite för nära mig för att jag ska kunna avgöra det just nu. De måste fogas in i massan, ses i helheten, sparkas på en smula och se vad de avger för ljud. Vad jag vet redan nu är att berättelsen behöver stramas till, rätas upp, bestämma sig för vad den vill. Ja, och så skrivas klart då.

Det ska nog lösa sig. Hoppas jag.

Ängslighet on display

Gick och handlade i går. Köpte bland annat två påsar te, en vanlig Earl Grey och en Russian Earl Grey. Jag tycker mest om den senare, skulle nog till och med kalla det mitt favoritte, och det logiska valet hade därför varit att hälla den påsen i den enda teburk jag äger, det går ju lättare att ta från den istället för att hålla på och mecka med tebollen ner i en påse.

Jag stod vid diskbänken ett tag. Russiansorten var en Lipton, den vanliga en lågprisprodukt, en Coop. Hällde ner den vanliga Earl Greyen i burken och ställde upp Russian på hyllan. Säkrast så.