Spontanitet i en liten ask, det är jag.

Fick ett meddelande från en yngre bekant, hon var hemma för en tid, väntade på inskrivning för distanskurs vars CSN-pengar ska användas till att skriva roman och ville jag månne ses för att prata om skrivandet och dela med mig av min stora visdom i frågan?

Och när jag läser meddelandet tänker jag att åh det där vill ju jag också göra varför gör jag inte det varför bor inte jag utomlands och hankar mig fram på studiemedel och lever bohemliv i sjaviga metropoler och gör allt det där som man ska göra? Varför sitter jag här, inne på mitt fucking jävla nionde år som fastanställd nyhetsbyråjournalist och tar hundra år på mig för att bli klar med den där förbannade andra romanjäveln som aldrig någon gång vill nå sitt slut för jag vet inte varför?

För att jag är äldre, säger jag mig själv. För att jag är tio år äldre och även om så inte var fallet så har det ändå aldrig varit jag. Det är inte sådan jag är, jag älskar drömmen om att vara sådan men det är och har aldrig varit den person som är jag.

Och jag är ju nöjd med det. Egentligen. Jag är inte så dum att jag lever ett liv jag inte vill ha. Inbillar jag mig. Och dessutom har jag alltid mitt älskade Uppsala, det var nästan som utomlands. Tror jag.

Men drömmen finns där ändå, ligger någonstans där bak och skramlar till då och då. Det är väl bra att den gör det. Att den påminner. Bråkar. Gör sig till. Ja. Kanske.

Jo, svarar jag, det är klart vi ska ses. Men vi måste anpassa dag, plats och tid till mitt jobbschema.

7 reaktioner till “Spontanitet i en liten ask, det är jag.”

  3. Intressant, fenomen, det där. För min del, har alltid försökt att skilja på den romantiska drömmen och vad den faktiskt representerar. Man har bilder av caféer i regntugnt Paris, men vad man egentligen längtar efter är ett lite mer kreativt liv. Vilket mycket väl kan förverkligas i ens egen vardag.

    Eller förresten… nej, det är nog caféer i Paris jag längtar efter.

  4. Men härom sistens tog du ju faktiskt tjänstledigt i flera månader just för att kunna ägna dig helhjärtat åt konsten. Att frivilligt vara lite fattig och ömsom skriva, ömsom driva runt mellan olika brunchställen i en nordisk huvudstad, ter sig förmodligen lika bohemiskt för en fransk poet, som en café au lait under en randig markis i Paris gör för oss eskapister här i Stockholm.

  5. Förvisso. Eller … tja, det vete fasiken, men även om så var fallet så drömmer man ju alltid om det man inte har förmåga att göra, och då är det ju en klen tröst att det för andra kan te sig exotiskt. Och fattig, jag vet inte jag, jag hade ju nogsamt sparat ihop pengar och räknat ut hur länge jag skulle kunna vara ledig och ändå bibehålla min nuvarande levnadsstandard, så särskilt bohemiskt var det nog trots allt inte…

    Men tack för att du försökte ge mig ett romantiskt skimmer!

  7. Haha, jaja, okej då… Men helt ärligt så tror jag inte att jag, trots den snyftiga tonen, var särskilt illa däran.

    Men jag vill minnas att inlägget inbringade 150 kronor.

Kommentarer är stängda.