Ett av de enskilt viktigaste beslut jag tagit angående min framtid inträffade sommaren 1999. Det rörde sig bara om sju mil, fyrtio minuter med tåg, men ändå. Det förändrade det mesta.
Jag ställdes den där sommaren inför ett val. Jag fick först veta att jag kommit in på det ettåriga påbyggnadsprogrammet i journalistik i Uppsala, och därefter damp ett antagningsbesked från Stockholms universitet ner innanför lägenhetsdörren på Åsgränd, jag hade även kommit in på det långa programmet på JMK. Efter viss vånda valde jag det senare. Jag hade pluggat i Uppsala i fyra år, min dåvarande flickvän som jag bodde tillsammans med skulle flytta från stan och vi visste väl båda att förhållandet var på väg att falla isär, det hade i ärlighetens namn troligen redan gjort det men vetskapen om att vi ändå skulle gå åt olika håll höll oss samman en sista sommar.
Det var ett bra läge. Dags att bryta upp.
Jag flyttade till Stockholm. Började på JMK. Lärde känna Morgan, Jocke och Petra, fan jag hör av mig till henne alldeles för sällan för den delen och livet började rulla åt ett nytt håll, utvecklades. Det blev som det blev. Det blev som det är.
Missförstå mig inte. Jag tycker om mitt liv. Visst, ibland tråkar det ut mig, jag tråkar ut mig, men egentligen är det ju som jag vill ha det.
Men ändå. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt. Om jag bott kvar i Uppsala det där året, läst journalistik där, hunnit rota mig på Upsala Nya Tidning, där jag vid den här tiden sedan ett år frilansade för fredagsbilagan och nyligen hade börjat springvika på allmänredaktionen. Hade jag fortfarande bott kvar där till denna dag? Vilka hade jag nu omgett mig med? Hur hade mitt skrivande sett ut? Skulle ”Dannyboy & kärleken” ha existerat? Om så, hur hade den sett ut? Vilken väg skulle den ha tagit om Stockholm inte funnits?
Nej, jag längtar inte efter ett annat liv. Men ja, marken svajar lite när tankarna kommer. Jag kan inte låta bli.
Jag undrar.
——
Och nej, det här är inte första gången jag funderar i de här banorna.