De refuserades förening

I september ger mångsysslaren Karin Ström ut sin tredje roman, ”Våld”, på det nystartade egna och rätt svårstavade förlaget Aglaktuq. Med anledning av det är hon intervjuad i dagens DN Boklördag av Pontus Dahlman i en liten ”hallå där” (ej på nätet). Jag citerar öppningsfrågan plus svar:

Men eget förlag … är inte det ”de refuserades förening”?
– Jag ser det så här: under 00-talet genomgick skivbolagsbranschen en revolution, med hjälp av bland annat mp3-boomen. Plötsligt kändes det kul och coolt att ge ut sin musik på egen etikett.
– Nu anar jag samma sak inom litteraturen, i och med e-böcker och annat. Förlagen jag försökte med gillade manuset men ville inte ge ut det av kommersiella skäl … Jag har ett eget skivbolag: varför inte göra samma sak med mina böcker?

Dahlmans frågeställning är, även om den känns tröttsam, på intet sätt unik, den är rätt vanligt förekommande bland kulturjournalister samt delar av bokbranschen.

Men jag undrar en sak. Tror ni att Karin Ström har tvingats försvara sitt beslut att ge ut sin musik på eget skivbolag särskilt många gånger?

Nej, jag tror inte heller det.