Post Format

Fel man på fel plats rätt så jädra ofta

Ibland undrar jag om jag valt rätt yrke. För satan i gatan vad tråkigt jag ofta tycker att det är att skriva. Ni anar inte vilka omvägar jag ibland tar för att slippa öppna mitt textdokument. I går sorterade jag om och rensade i min cd- och dvd-hylla och vips så var halva arbetsdagen passerad. I dag har jag tränat, fikat med en kompis, handlat, duttat med texten i några minuter, lagt mig och läst, gått och handlat igen, satt mig framför datorn, insett att jag nog är rätt hungrig, lagat mat, ätit maten, läst en låååång drapa i Time om Israel-Palestina-konflikten och slutligen satt mig framför texten igen. Efter 20 minuters duttande loggade jag in här och skriver i bloggen istället. Och nu är klockan snart fem. Och det är fredag. Ingen jobbar väl efter klockan fem en fredag? Fan, ingen jobbar väl efter klockan fyra en fredag? Hm, så här i semestertider jobbar väl ingen alls på fredagar?

Ja, ni förstår vart jag vill komma. Men varför gör jag det då? Varför i hela fridens namn sätter jag mig framför datorn och försöker skriva dag efter dag efter dag om det nu är så att jag egentligen inte tycker om det? Ja, jag har ställt mig frågan själv väldigt många gånger och har inget egentligt bra svar.

Men egentligen är det väl så att jag trots allt gör det. Tycker om det alltså. På något jädra sätt måste det ju vara så att jag tycker om det. För annars vore jag ju sinnessjuk på riktigt och inte bara smått anstruken av det. Men ibland undrar jag. Ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag utbildade mig till tunnelbaneförare eftersom jag ju tycker att det är väldigt tufft med tunnelbanetunnlar.

dannyboys.jpgNär jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag dock vända blicken bort från soffan som på senare tid blivit min arbetsplats och titta på den lilla hög av Dannyboys som ligger i en låda på mitt golv. För jag vet ju att jag kände exakt samma sak när jag skrev den. Jag satt i min soffa i min dåvarande lägenhet vid Gullmarsplan och tittade med längtan i blicken på allt utom datorskärmen. Och resultatet den gången blev ju bra. Det blev ju för sjutton till och med en pocket till sist.

Så när allt kommer till kritan så kommer jag ju att fortsätta skriva även den här gången. För någonstans gillar jag tillfredsställelsen det ger att se något jag gillar komma ur mina fingrar. Något som jag vet att jag och ingen annan skrivit, en roman som är min alldeles egna personliga skapelse. Ja, när jag inte snor begravningsscener ur Änglagård då, vilket jag trots gårdagens försäkran om motsatsen till viss del håller på med för fullt just nu.

Men att jag till viss del tycker att författeri är otroligt långtråkigt kommer jag nog aldrig att komma över.

Jaha, då var klockan över fem, det är fredag, och det är semester. Ingen kan väl förvänta sig att jag skriver mer i dag? Nu måste jag väl få göra något annat? Snälla?

2 kommentarer

  1. hahaha, ja vad man känner igen sig. Har själv en hatkärlek till skrivandet. Det färdiga resultatet ger mig tillfredsställelse men ofta känns det som tortyr…varför har man valt detta yrket? Personligen mest troligen för att jag inte klarar av när andra säger åt mig vad jag skall göra samt att man får sova hur länge man vill på morgonen…hehe…

    Reply
  2. En vecka har gått, det är åter fredag eftermiddag och jag sitter återigen i min soffa och funderar på saker jag kan göra istället för att skriva. Träna? Mm, kanske om jag orkar. Fika? Ja, om min vän behagar smsa någon gång så. Städa? Nja, det gjorde jag ju i går. Vara statist? Nej, det gjorde jag ju också i går. Skriva? Huh vad jobbigt.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.