Daniel goes smått sinnessjuk

Åter på fastlandet sedan ett och ett halvt dygn, men fortfarande skrattar bokmanuset, döpt till Texten, mig rått i ansiktet, hånar mig och bespottar mig och förlöjligar mig och … ja spottar på mig igen för att det får ligga i mappen Dokument/Vi har redan sagt hej då (jupp, nu är arbetsnamnet det tills vidare) oöppnat.

Kära manus, jag förstår att du känner rastlöshet, det gör jag också. Men du förstår – jag har ju mamma och mina tvillingsystrar här på besök tills i morgon. Och du förväntar dig väl inte att jag ska sitta och knåpa med dig när mamma fyller år i dag, då måste jag väl ändå få fira henne istället? Då måste jag väl få traska Västerlånggatan upp och ner och trängas med alla andra turister? Då måste jag väl få åka till Vasamuseet för första gången sedan jag var 13? Då måste jag väl få gå på Gröna Lund och reta mina systrar för att de inte vågar åka Fritt fall (jag tänker heller inte göra det, men jag har åtminstone gjort det en gång för fyra år sedan på midsommardagen när jag var jättebakfull och aldrig trodde att jag skulle överleva), det måste jag väl få göra?

Eller tänker du fortsätta hångrina mig i ansiktet ända tills jag går härifrån? Ja då gör jag väl det helt enkelt. För du tänker väl inte förfölja mig? Du tänker väl stanna hemma?

Snälla?

Rauken och jag

rauk.jpgFöga förvånande så blev det ju ingen skrivdag i går. Istället blev det den stora rauktittardagen. Vi hängde vid något som hette Holmhällar och jag klättrade på de stora och konstiga stenarna och sa saker som “oj vad fina de är” och “ja, det var verkligen jättevackert här” med sådan emfas att jag nästan sprack, för det kändes som att mina guider inte riktigt tyckte att jag gillade raukarna. Men det gjorde jag. Faktiskt.

I kväll åker vi över böljan den blå mot Nynäshamn och Stockholm igen. Skrivtakten kommer efter den här lilla semestern att behöva ökas ytterligare kommande månad. Men det kan jag leva med. Och kanske kan jag ju ändå börja skriva den där jobbiga begravningsscenen på färjeresan i kväll. Om jag inte börjar läsa Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan istället, som jag köpte på ett antikvariat i Visby.

Och just ja – mina sammanstötningar med litterära fantomer fortsätter. I går när vi var vid raukarna så gick vi förbi stugan där nyligen avlidne akademiledamot Lars Gyllensten satt och skrev när det begav sig. Det var ett fint litet hus.

Kjell Espmark och jag och Ica

Nu har jag spenderat cirka 55 timmar på Gotland, och hittills har jag inte skrivit en rad. I morgon är det dock tänkt att det ska vara skrivardag i friggeboden på Sudret, men hur det blir med den saken står ännu skrivet i stjärnorna. Hittills har jag mest hunnit bli knallröd i skinnet på armarna och i nacken efter att ha cyklat i bar överkropp lite för länge i går, och i dag har vi varit på bilutflykt, samt grillfest ute vid havet på kvällen. Eftersom det var en barnfamiljtillställning tog dock kalaset slut vid halv tio-tiden, och vi fick bege oss hemåt igen.

sudret.jpgLite litterär har jag dock varit. Var nämligen på Ica i Burgsvik tillsammans med akademiledamot Kjell Espmark. Well, vi var väl inte riktigt där tillsammans, men samtidigt i alla fall. Han sköt omkring en kundvagn och såg en smula förvirrad ut. Vi åkte även bil förbi PC Jersilds hus. Och Per Wästbergs. Så hur jag än beter mig på skrivardagen i morgon är jag alltså i det litterära smöret.

Böljan den blå

Även en sommarledighet som är tänkt att ägnas uteslutande åt romanskrivande måste ju tillåtas innehålla lite semester. Därför guppar jag nu över Östersjöns algblommande vågor, på väg mot min vän Peters föräldrars hus någonstans på Gotlands södra udde, som jag tror kallas Sudret.

baten.jpgDet ska bli ett veckoslut i vilans, badandets och läsandets tecken. Vi ska bo i en friggebod, låter ju pittoreskt så det förslår. Dessutom har jag blivit lovad att jag ska få se Hoburgsgubben, eller vad den nu hette. Tydligen läste man om den i skolan. Jag minns det inte. Men de jag pratat med om min resa verkar ha koll. Jag kanske var sjuk den dagen, eller så var jag inte alert på geografilektionerna på mellanstadiet som jag minns.

Jag har aldrig, vilket mina ringa kunskaper kanske skvallrar om, satt min fot på Gotland. Tror jag i alla fall. Möjligen var jag där som ettåring eller något liknande, men jag tror inte det.

Som den totalt teknikberoende människa jag är så har jag dock självklart datorn med mig, så helt undan skrivandet kommer jag inte. Förhoppningsvis ska mitt manus innehålla en nyskriven, särdeles traumatisk och tandagnisselframkallande begravningsscen när båten puttrar hemåt på söndag kväll.

Men jag är lite orolig, det ryktas att mobiltäckningen är svajig nere på udden. Jag bävar för att inte kunna koppla upp mig via telefonen. Oj, nu skymtar jag Visby. Dags att sända.

Skogskyrkogården och scary creeps

I början när jag bodde i Stockholm var jag inneboende i en lägenhet i Skarpnäck. Mycket skulle man kunna berätta om det, men jag lämnar det därhän just nu. Däremot tänkte jag nämna att jag brukade åka inlines på Skogskyrkogården, det var alltid väldigt lugnt där och fantastiskt välasfalterade vägar som man kunde susa fram på. För dem som inte vet det så är alltså Skogskyrkogården en begravningsplats modell jättestor, och det går busslinjer därinne bland annat. Så det var inte som att jag brände runt och vanhelgade något med mitt åkande. Tror jag i alla fall.

I vilket fall som helst så tänker jag i morgon, för första gången sedan jag lämnade Skarpnäck för ett mer centralt Stockholmsboende, göra mitt första återbesök dit. Jag ska reka för boken, jag har en begravningsscen med som jag måste kolla upp. Inte så att jag tänker krascha en begravning, men jag vill kolla in hur det ser ut, och ta lite bilder. Och förhoppningsvis blir det ju fint väder och då kan det väl vara rätt sjyst att cykla runt där lite, inbillar jag mig.

nk.jpgI vintras rekade jag på NK, en episod utspelar sig där också och jag behövde kolla upp lite detaljer. Då tog jag bland annat den här bilden. Varför jag tog den kommer jag inte ihåg, men när jag ser den nu inser jag att det mest ser ut att jag håller på och stalkar någon på exakt den plats där Anna Lindh mördades. Hua.

Och nu när jag outat mig som ett scary creep tror jag att jag lägger ner bokskrivandet för dagen.

Harry Boy & kärleken

harryboy.jpgNej, så ska den så klart inte heta, roman nummer två. Men det vore lite roligt, även om jag antar att förlaget kanske inte skulle tycka det. Kanske kunde jag söka spons från ATG. Men då tvingas jag nog skriva in ett besök på Solvalla eller liknande. Och mina erfarenheter av hästar sträcker sig inte längre än till en ridtur på en islandshäst vid namn Rödde för några år sedan. Min kompis som äger hästen i fråga sa dock att jag var som född på hästryggen. Det var snällt sagt av henne, men jag tvivlar på att det var särskilt sant. Men jag hoppade över ett hinder och red omkring i skogen utanför Vallentuna som värsta kofösaren, så helt värdelös var jag väl inte.

Vi har redan sagt hej då är däremot en titel som jag funderat lite mer allvarligt på sedan i onsdags. Frasen ger i dagsläget inte en enda träff på Google, och mig veterligen har Marcus Birro aldrig ens tagit meningen i fråga i sin mun. Den känns inte lika klockren som Skjut dom som älskar, men likt den så är Vi har redan sagt hej då något som funkar med bokens handling, och jag tycker att det låter lite fint. Nåja, vi får se.

levinskys2.jpgSpenderar min första semesterdag med att flämta i hettan. Sitter på Levinsky’s på Rörstrandsgatan och dricker alldeles för mycket kaffe och försöker hitta lite skrivinspiration. Än så länge har jag mest suttit och duttat i textstycken jag redan skrivit, men jag ska nog få ur mig åtminstone ett par sidor innan dagen är över. Om jag inte svimmar före dess vill säga. Och nu kom jag på att jag glömde dra för persiennerna i lägenheten innan jag gick hemifrån. Det kommer att vara 40 grader inomhus när jag kommer hem. Och jag är ledsen, men jag skämtar faktiskt inte.

Du och jag Bamse! Och Dan Brown.

bamse.jpg

Cdon.com är väl inte direkt den primära försäljningskanalen för Dannyboy & kärleken, men för en gammal trogen prenumerant så känns det ändå fint att någon passat på att shoppa Bamses skola samtidigt som de köpt min bok. Jag hade den när jag var liten, kanske var det till och med den som fick mig att till sist bestämma mig för att lära mig att läsa, jag var sist i min klass att göra det, jag tyckte att det meningslösa alfabetet verkade totalt oanvändbart och vägrade högljutt lära mig det, till mina föräldrars oerhörda förtjusning.

Ja, och så har någon köpt Dan Brown då, men å andra sidan har nog varenda någorlunda populär bok i Cdons lager sålts tillsammans med en Brownbok eftersom karln ju sålt över en miljon exemplar bara i Sverige. Har inte läst Gåtornas palats, men på bokmässan i Göteborg i höstas hamnade jag på en middag med en massa litterära högdjur där av någon anledning Da Vinci-koden började diskuteras. Ingen utom jag vid mitt bord verkade ha läst den, men boken fördömdes ändå glatt och högljutt till höger och vänster och folk tittade på mig med viss skepsis när de insåg att jag nedlåtit mig till något så banalt. Ända tills PO Enquist öppnade munnen och sa att han också läst den och tyckt det var en fascinerande bok. Mobben tystnade.

Skjut dom som älskar

Jag blir så trött. Men jag antar att jag får skylla mig själv eftersom jag är så totalt värdelös när det gäller att läsa lyrik i alla dess former.

olle.jpgI drygt ett dygn har jag gått omkring och varit helt övertygad om att Skjut dom som älskar ska vara titeln på min nästa roman. Jag känner titeln som en Olle Ljungström-låt från albumet “Världens räddaste man” som jag tyckte var sjukt bra i mitten på 90-talet – vi spelade Ljungströms två första skivor mer eller mindre non stop på bandspelaren när vi satt och hinkade öl utanför vårt tält i ett stekhett Roskilde 1995 – och eftersom det var Roskilde nu i helgen och jag skrev en summeringsartikel om festivalen i går, så började jag tänka på mitt eget enda besök där när jag traskade hem från jobbet. Och började alltså fundera på Skjut dom som älskar. Och tänkte att ja, den ska fasiken heta så. För faktum är att låten redan figurerar i boken, och frasen summerar ganska bra en del av de känslor jag försöker få fram i det jag skriver. Dessutom är det en bra titel.

Men i dessa internettider är det ju alltid bäst att kolla vad Google har att säga om saken. Och det är här min dåliga lyrikkunskap kommer in. För hade jag haft någon som helst koll på svensk samtidspoesi, så hade jag ju så klart vetat att Marcus Birro skrivit en diktsamling som heter just så, som gavs ut 1997. Nu gjorde jag inte det, och sitter istället här med lång näsa och ett knäckt hjärta som hetsat upp sig i nästan 1,5 dagar i onödan. För det är en sak att dela titel med Olle Ljungström, en låt är ju rätt olik en roman till sin form, om man säger så. Men jag tänker inte döpa boken till samma sak som Marcus Birro gjort, även om det rörde sig om en diktsamling. Någon måtta får det vara.