Post Format

Det långa och det korta

Jag har alltid haft svårt för noveller. Jag har alltid tyckt att det är svårt att uppbåda intresse för något som med all säkerhet kommer att ta slut snart, något som ofta är över ens innan det börjar.

Självklart vet jag att det skrivs mycket i novellform som är väldigt bra. Men jag tar mig som sagt aldrig tid att läsa det. Det är korkat, jag vet, men likaväl sant. Min inställning till att skriva texter i novellform är likartad. Jag tycker att det är jobbigt nog att komma på en historia, hur tankekrävande måste det då inte vara att komma på … ja, säg tio för att fylla en novellsamling? God almighty, jag blir svettig av bara tanken.

Men samtidigt så händer det ju rätt ofta att jag befinner mig i situationer där jag plötsligt tänker att shit, det här borde jag verkligen skriva om, den här händelsen eller tanken eller känslan borde jag verkligen skriva om. Men så funderar jag på det ett ögonblick, och kommer nästan alltid till samma slutsats – nej, det passar inte in i romanens handling – och så är tanken, idén, funderingen skrotad.

I går kväll lyssnade jag på något program i P3 där de intervjuade Annika Norlin, aka Hello Saferide. Jag tänker ofta när jag lyssnar på hennes musik, som jag för övrigt tycker är alldeles strålande, att jag skulle vilja förmedla i bokform det hon får ut i musikform. Välformulerade betraktelser över tillvaron i både stort och smått, serverade med en lätt ironisk sälta på ett sätt som jag tycker är hjärtskärande skickligt. Men så länge jag väljer att ignorera novellen som skrivform antar jag att det aldrig kommer att hända.

Så nästa mission, efter att ha snickrat ihop romanen då, kanske borde bli att överkomma novellrädslan. Tips på lämpliga startobjekt?

2 kommentarer

  1. Jag har samma inställning som du, men under den senaste tiden har jag börjat samla på mig ”novelluppslag” . Jag vet inte om eller när de kommer till nytta, men någon gång kanske jag kan få användning för dem. Jag håller just på att avsluta min första bok (det var inte så enkelt det heller) och möjligtvis kan ”novelluppslagen” användas i den andra som ska påbörjas i höst. Kul förresten att följa ditt arbete med din andra bok. /Hälsningar Thor-Björn

    Reply
  2. Hej hopp.

    Ett litet inlägg från en novell-nerd.

    Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja…

    Skrivandet, kanske.

    För min del tror jag att det handlar om att jag har många goda idéer, men att jag är alldeles för lat… (det kan också ha att göra med brist på tid med jobb, barn osv.)

    När jag får en idé, så skriver och skriver jag. Kanske för att förmedla en känsla eller berätta en historia. Men sällan räcker berättelsen längre än ett par sidor, max 15 sidor. Sen tar det slut och jag blir rastlös och vill gå vidare.

    Dessutom vet jag helt enkelt inte hur man skriver längre.

    En fördel med novellen, är också att man som skribent får möjligheten att kasta sig in i en historia och sen slänga sig ut igen. Plita ner det viktigaste i historien. Kanske kapa romanens inledning och avslutning och bara ta med det göttaste.

    Ja, det är kanske det. Att novellen är avskalad, att den ofta ligger nära poesin. Att varje ord på något sätt är vägd på guldvåg. Att texten innehåller ledtrådar, dubbeltydigheter osv.

    Samt att jag kan få upplevelsen på några få sidor.

    Sen finns det förstås bättre och sämre noveller. Det finns antagligen inget sämre, än en dålig novell. Om jag ändå tar mig tid att läsa vaket, medvetet, så vill jag också få ut något av det.

    Några exempel på husgudar, för min del: Tjechov, Carver, Torgny Lindgren, Inger Edelfeldt, Dylan Thomas, Kurt Vonnegut, Salinger, Poe, HG Wells.

    Men smaken är som baken. Jag avundas er romanförfattare. Statistiskt har ni dessutom större möjligheter att bli publicerade och ni har större möjligheter att få goda försäljningssiffror.

    Keep up the good work!

    Nu ska jag skriva vidare. På en novell om en man som hatar världen i allmänhet och före detta flickvänner, hundar och barn i synnerhet. Han åker upp till det nordligaste, kallaste, bistraste norrland (se mitt ursprung förföljer mig också…) och blir förälskad i en kvinna med ett zoo i sitt hus. Novellen slutar antagligen med att han blir en del av djurparken. Installerar sig i buren bredvid vargarna och myskoxarna och slickar saltstoden och viftar på svansen av pur lycka. Ungefär.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.