Lite om behandlingen av bokbloggare

Det har dragit igång en liten bokbloggsdebatt så här i sommartider, efter att skribenten Celia Svedhem skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i slutet av juni om hur bokbloggare ofta bara uppskattas av förlag och författare så länge de skriver positiva omdömen om böcker de fått tillsända sig, men att tongångarna snabbt kan ändras om en recension är negativ. Texten innehåller exempel på hur författare betett sig som för en utomstående betraktare framstår som hårresande tragikomiska eller bara tragiska, men som för den bloggare som utsätts för det antagligen var allt annat än humoristiskt i stunden.

Det som slår mig är att den här texten lika gärna kunde ha skrivits för tio år sedan. Det är inte menat som kritik, artikeln är absolut läsvärd och det finns fina uppföljningar hos flera av de bokbloggare som Svedhem diskuterade med innan hon skrev (bland annat Enligt O och Feministbiblioteket) men vad jag menar är att situationen tyvärr inte verkar ha förbättrats nämnvärt sedan bokbloggarna växte fram under andra halvan av 00-talet, utan kanske har det till och med blivit värre.

Antagligen är det väl flera saker som vandrar hand i hand här. Utrymmet för litteraturkritik har fortsatt att krympa överlag i traditionell press (och även i den mån de hos vissa fortfarande får samma utrymme har deras räckvidd minskat, särskilt när det kommer till landsortspress) vilket ökar betydelsen för förlag och författare att synas hos populära bokbloggare och bokstagrammare och samtidigt har digitaliseringen av bokbranschen och framväxten av hybrid- och egenutgivning lett till att det blivit lättare för mer … ja, vad ska man säga, medieovana författare att ge ut litteratur, och när de får chansen att bli recenserade och kanske inte gillar vad de läser så är gissningsvis steget till att höra av sig och skriva något surmulet kortare.

I ärlighetens namn har det så klart alltid funnits författare och förlag – även mycket kända och etablerade sådana – som inte uppskattar när man skriver något annat än superpositivt om deras böcker. Men vill en författare anmäla avvikande åsikt gällande en recension i en dagstidning hör man antagligen av sig till redaktionen i fråga först, och får då kommunicera med en redaktör som avgör om skribenten ska kontaktas eller inte. Som ensam bokbloggare är man mer utsatt, och enklare att nå fram till direkt. I Svedhems text påtalas också att det i flera av exemplen som nämns i artikeln rör sig om etablerade författare och förlag som gett sig på bokbloggarna.

Det finns oändligt mycket att säga i den här frågan och den kan fördjupas åt flera håll eftersom de nya arenorna för den här typen av texter inbjuder till samtal på ett helt annat sätt än den traditionellt tryckta papperstidningsrecensionen, där avstånden mellan skribenten, läsaren och författaren i regel var stora. I dagens sökbara hashtaggsvärld med öppna och semiöppna flöden (där det främst på Instagram därtill är så att skribenter ibland taggar författares namn för att de vill att författaren ska se och interagera med recensionen) är situationen betydligt mer rörig och komplicerad.

Men den fördjupningen har jag tyvärr inte tid med just nu, deadlinen för Nära gränsen 2 är alldeles för kort inpå och jag skriver den i nuläget alldeles för lång för mitt eget bästa.

Svedhems text har dock fått ett svar eller kanske snarare en uppföljning i GP av skribenten och författaren Johanna Schreiber, där hon går in på den allt mer viktiga roll som bokfluencers har, och vikten av att ta den på allvar.

(Avslutningsvis bör inflikas att jag inte är av åsikten att man som författare aldrig får ha synpunkter på vad någon tycker om ens verk, jag har själv ägnat mig åt kritik av kritiken och fått mothugg på det, men man ska så klart alltid se till att försöka hålla huvudet kallt och agera professionellt.)

20 snabba bokfrågor

Jag tar och hakar på den här 20 snabba-enkäten som florerar bland bokbloggarna just nu.

Snabbläsare eller långsamläsare? I jämförelse med min hustru är jag en extrem långsamläsare, men med normala mått mätt skulle jag klassa mig som just normalsnabb. Dessa dagar då jag lider av lätt kronisk sömnbrist är jag dock långsam så till vida att jag somnar redan efter några sidor av normalsnabbt läsande.

Tegelstenar eller tunnisar? I teorin gillar jag tegelstenar, men i praktiken får jag ont i magen av dem dessa dagar eftersom … ja, omständigheterna jag beskriver ovan gör att tegelstenar tar oändlig tid att läsa färdiga just nu.

Bibliotek eller bokhandel? Eftersom jag börjat läsa en hel del e-böcker har mitt bibliotekslånande fått ett uppsving, finns titeln i biblioteksbeståndet så lånar jag den, annars köper jag. Därtill besöker jag Vittangi bibliotek i princip varje tisdag eftermiddag (det är den dagen de har öppet) med Tage och Ejda.

Ljudbok eller e-bok: Missförstå mig inte nu, jag gillar ju e-böcker och läser mestadels i det formatet numera av bekvämlighetsskäl, men jag kan ju lika gärna läsa fysiska böcker också. Ljudböcker skulle jag dock ha svårt att klara mig utan, har oftast någon titel från Storytel igång här hemma om dagarna när jag pysslar runt med Ejda. I detta nu Fredrik T Ohlssons förhandshajpade deckare “Slutet på kedjan“.

Inbunden eller pocket? Älskar pocketformatet. Lätt, behändigt, tillgängligt.

Vampyrer eller spöken? Jag är i grund och botten en stor älskare av övernaturligheter. Har i vuxen ålder varit rätt dålig på att låta det blomma ut i litteraturen dock, men jobbar på att bättra mig.

En i taget eller slalomläsning? Jag är en man av ordning, och tar så långt det är möjligt en sak i taget.

Nytt eller gammalt? Skulle nog helst vilja fetmarkera båda alternativen, men måste jag välja en så tar jag gammalt.

Bokmärke eller hundöra? Skulle aldrig komma på tanken att vika ett hörn i en bok.

Snacks eller godis? Jag föredrar popcorn före godis alla dagar i veckan.

Biografier eller memoarer? Är dock överlag rätt dålig på att ta mig an något bortom traditionell skönlitteratur.

Skräck eller chicklit? Jag jobbar som sagt på att bli bättre på övernaturligheter och allmänna hemskheter.

Soffan eller sängen? Sänggåendet är dessa dagar den enda tidpunkt jag har för nöjesläsning. Och som sagt, den blir ack så kort varje kväll.

Inne eller ute? När det kommer till läsning är jag en innekatt.

Boken eller filmen? Svårt att säga helt kategoriskt dock, jag är överlag absolut en anhängare av bokfilmatiseringar.

Twitter eller Facebook? Mitt Twitterflöde var det första jag mer eller mindre gav upp när tiden började tryta på allvar efter att Ejda fötts.

Goodreads eller Boktipset? Använder ingen av dem aktivt, men Goodreads har jag knappt varit inne på. Erkänner att jag med några månaders mellanrum brukar gå in på Boktipset för att kolla om det inkommit några nya betyg på mina böcker. Det sker dock allt mer sällan nu, vet inte om det ska tolkas som att mina böcker sakteliga faller i glömska eller om sajten gör det.

Kokbok eller bakbok? Här får jag erkänna att det är extremt låg användning av båda arterna. Jag tycker verkligen att jag och Johanna på många sätt har ett jämställt förhållande, men i köket har vi en väldigt traditionell uppdelning – hon lagar och bakar, jag diskar och sanerar.

Te eller kaffe? Inleder dagen med en stor kopp te, men därefter är det kaffe som gäller hela dagen.

Nobelpriset eller Augustpriset? Augustvinnaren brukar jag se till att läsa varje år, Nobelpristagaren brukar jag dock slarva en del med mellan varven.