Monetärt engagemang

Alltför ofta känner jag mig som en menlös soffliggare, en som inte orkar engagera mig riktigt hela vägen, inte tar tillräckligt tydlig ställning i frågor jag tycker är viktiga, inte tar strid när jag anser något vara åt helvete.

Jag är visserligen i själ och hjärta en försiktig natur, och jag har visserligen gröt i hjärnan mest hela tiden på grund av småbarnsliv, men lite mer borde jag trots allt kunna kosta på att engagera mig.

I brist på omedelbar bättring har jag i alla fall gjort två saker i form av monetärt engagemang de senaste dagarna – jag bidrog med ettusen kronor till Martin Schibbyes & Co:s utrikesjournalistikprojekt Blank Spot Project som i dag blev färdigfinansierat hos Funded By Me, och jag fick äntligen arslet ur och blev fast donator åt Wikipedia – femtio kronor i månaden är banne mig ett av mina viktigaste arbetsverktyg lätt värt, det går inte en dag utan att jag kollar upp något där, endera för min egen, jobbets eller Tages skull.

Senast i dag, då vi jämförde Alexandre Dumas originalversion av De tre musketörerna med hur berättelsen återges i The Backyardigans (rätt olika, kan jag meddela).

I längden räcker det så klart inte att tro att pengar är lösningen på känslan av oengagemang. Men det är väl en liten början i alla fall, att bidra med det jag har möjlighet till.

Skamfyllt Wikipediamys med Spindelmannen

Såg The amazing Spider-Man 2 på bio här i Vittangi i kväll. Skämdes som en hund efteråt över att jag blev förvånad av slutet, jag är ju en gammal Marvelnörd för bövelen, hur kan jag ha glömt en sådan väsentlig bit av Spindelmannens historia? Jag spenderade en timme med Wikipedia när jag kom hem och fräschade upp min Gwen Stacy-kunskap samt satte mig in i Ultimate Marvel-tidslinjen, särskilt hur Peter Parkers ursprung ändrats på flera viktiga punkter vilket nyttjas i de nya filmerna.

Överlag måste jag hålla med Fredrik Strage som i DN:s recension skrev att den nya filmserien bättre skildrar Peter Parkers kärleksliv än den “gamla” serien, jag kan inte minnas att Tobey Maguires och Kirsten Dunsts kärlekshistoria i Sam Raimis trilogi berörde mig på samma sätt som Andrew Garfields och Emma Stones i de två nya filmerna.

Samtidigt är det så klart i grunden urbota fånigt att reboota en filmserie som så sent som i början av 2010 hade en fjärde film på planeringsstadiet.