Kategori: Teknik

Sverige snart helt Minecraftifierat

Jag har inte skrivit så mycket om det här i spalterna, men sedan tre–fyra månader är vår tillvaro genom Tages försorg helt Minecraftifierad. Sitter han inte och bygger i Minecraft på datorn så gör han det på iPaden, och bygger han inte på iPaden tittar han på Minecraftvideor på iPaden samtidigt som han bygger i Minecraft på datorn.

Detta kombinerat med mitt egna intresse för geografi och kartor fick mig att dansa en liten glädjedans nyss när ett pressmeddelande från Lantmäteriet damp ner i min inkorg:

Lantmäteriet släpper hela Sverige i Minecraft

Lantmäteriet bjuder alla dataspelsanvändare på en tidig julklapp. Med start den 18 december släpps nämligen en landskapsmodell över Sverige i det populära datorspelet Minecraft. Modellen bygger på Lantmäteriets nationella kartor och höjddata. Det innebär att hela landet kommer att finnas som en virtuell och spelbar värld i spelet.

Vid årsskiftet slutar Lantmäteriet att ta betalt för en del av sin kartinformation. Då släpper myndigheten Vägkartan, Terrängkartan, Fjällkartan och en rikstäckande positioneringstjänst med meternoggrannhet. Redan i somras släpptes Översiktskartan och en enkel höjdmodell.

– Vi vill att vår kartinformation ska komma till nytta i hela samhället. Därför jobbar vi för att göra den tillgänglig enkelt och gratis för alla. Att vi tjuvstartar med att släppa kartorna även i Minecraft före julafton är ett led i arbetet att även få den yngre generationen att använda och se möjligheterna med geodata från Lantmäteriet, säger Peter Nyhlén, chef för Lantmäteriets tillhandahållande av kartor och geografisk information.

Först ut att kunna få använda den kartinformation som släpps vid årsskiftet blir alltså användarna av datorspelet Minecraft. Det är ett svenskt datorspel som nått framgångar världen över med sina oändliga möjligheter för spelarna att bygga och skapa sina egna världar. Nu får spelarna tillgång till en rikstäckande modell över landskapet med sjöar, berg, vägar och järnvägar.

– Vi vill gärna få fler barn att använda kartor och spelbaserat lärande är ju på stark frammarsch, så vi tror att det här är ett bra sätt. Men det skapar även andra möjligheter i samhället genom Minecrafts potential. Myndigheter och företag har fått upp ögonen för spelets möjligheter att snabbt och enkelt skapa tredimensionella miljöer. Det har gjort att spelet har börjat användas i planeringen av vårt samhälle, flera kommuner har till exempel använt Minecraft för att föra dialog med ungdomar och andra spelare i samband med planeringen av nya bostadsområden, säger Peter Nyhlén.

Danmark och Norge har tidigare lanserat kartdata i Minecraft-format, men den svenska varianten från Lantmäteriet kommer att vara mer detaljerad i och med att vägar och järnvägar finns med. Dessutom skall en funktion för teleportering byggas in för att lättare hitta till sin stad och stadsdel.

– Det kommer också att finnas möjlighet att avgränsa ett geografiskt område som man vill använda, till exempel en kommun, och vi hoppas på en utökad igenkänning och därmed förhöjd spel- och lokalkänsla, säger Peter Nyhlén.

Söt underdrift i texten för den delen – att Minecraft ”nått framgångar” världen över är väl ungefär som att säga att Coca-Cola ”nått framgångar” med sin försäljning av läskedryck det senaste århundradet.

Hur som helst. Det här kan ju bli hur roligt som helst.

Bjuder avslutningsvis på följande Minecraftkonversation mellan Tage och mig från i går, efter att han stött ihop med någon sorts varelse i en gruva han utforskat och byggt om:

– Kolla vilka coola järnstövlar jag fick av honom, pappa!
– Fick du dem eller tog du dem av honom?
– Nej, jag fick dem av honom! Efter att jag hade dödat honom.

Tredje gången gillt för Bonniers ljudbokstjänst?

Intressant artikel på Breakit i dag om Bonniers kommande ljudbokstjänst Bookbeat, som det tydligen skruvas på i tysthet i ett dotterbolag som till sin form mest liknar en startup.

Att påstå att Bonniers rosat marknaden med sina digitala satsningar hittills vore att ta i. Det första försöker Laudio är nedlagt och den nuvarande ljudbokstjänsten Mondo har inte heller lyckats göra något större avtryck på marknaden. Den nya tjänsten verkar likna Storytel på det stora hela och det är väl klokt – det är uppenbarligen en modell som kunderna gillar – men frågan är hur Bookbeat ska lyckas slå marknadsledaren på fingrarna.

Tyvärr ger inte artikeln i Breakit några direkta svar på den frågan, snarare låter den Bookbeats vd Niclas Sandin komma undan med felaktigheter. ”Framför allt så erbjuder vi inte bara ljudböcker utan även e-böcker, så vi kan inte jämföras så direkt med Storytel”, säger han i texten, och ”glömmer” därmed att Storytel redan erbjuder e-böcker i sitt abonnemang sedan mer än ett år tillbaka. Visst, Storytel är mest känt som en tjänst för ljudboksstreaming och deras e-boksutbud är mer begränsat när det gäller nyheter än deras ljudboksutbud, men att påstå att Storytel inte erbjuder e-böcker känns en smula fult – jag har väldigt svårt att se att Bookbeat inte skulle ha koll på hur huvudkonkurrentens tjänst fungerar och vad som ingår i deras abonnemang. Faktum är att Storytels växlingsfunktion mellan ljud- och e-bok – i de fall en titel finns i båda formaten – är rätt imponerande, den fungerar väldigt sömlöst.

På Bookbeats sajt kan man ana sig till att en tanke som de har är att de ska ge sina kunder personliga tips utifrån tidigare lyssning och läsning, en funktionalitet som Storytel inte erbjuder i sin nuvarande form vad jag vet, mer än att de har en sådan här vanlig ”Andra har även lyssnat på…”-funktion. Ska bli spännande att se om Bookbeat lyckas få till en mer utvecklad kurering.

Något lanseringsdatum finns inte ännu, enligt Breakits artikel ska tjänsten dock lanseras i en lightversion så snart som möjligt.

UPPDATERING TORSDAG: Intressant att nyheten om Bookbeat i utländsk bokhandlarpress nästan uteslutande fokuserar på e-boksdelen, och inte att de tar upp kampen om streamade ljudböcker och blir en Storytelutmanare. På ett anglosaxiskt plan är det kanske också smartast att profilera sig som en eBook subscription service eftersom e-böcker är så pass mycket större på de marknaderna, men i Sverige är ju de streamade ljudböckerna den enda bokdigitalisering som hittills fungerat, så att tjänsten här ställs mot Storytel är bara naturligt.

Det är ju för den delen inte bara Storytel som i dag erbjuder kombinerade ljud- och e-boksabonnemang i Sverige. Nextory, som tidigare hette E2Go, försöker också slå sig fram på marknaden efter namnbytet, såg att de hade en helsidesannons med kampanjerbjudande i nya numret av Vi Läser.

UPPDATERING 2: Fick en kommentar från Bookbeats vd Niclas Sandin. Jag lyfter upp innehållet till inlägget: Intressanta kommentarer och reagerade också på de olika perspektiven där Sverige fokuserar på ljud och internationellt är fokus på e-bok. Kopplat till det har du helt rätt avseende Storytel. Det jag nämnde i telefonintervjun om jag minns rätt var något liknande med att vi kommer fokusera på att lyfta båda formaten mer än exempelvis Storytel som marknadsför sig mest som en ljudbokstjänst. Detta blev nog inte tillräckligt tydligt i citeringen men bra att du synar och håller oss ärliga. Dock var detta inget medvetet försök att ge en ny verklighetsbeskrivning.

En av de 99 procenten

Mnga har säkert undrat hur det har gått med vårt 4G-nät, efter mitt utfall i vintras mot Telias vd som följdes av ett regionalt nyhetsinslag om den stackars författaren som inte hade tillgång till högsta kräm på surfen när han satt och skaldade i sitt kök.

Jo – i dag har vi faktiskt blivit med 4G! Det har varit på gång ett tag, med många servicebilar parkerade vid byns telestation 40 meter från vårt hus den senaste månaden, då Telia enligt uppgift har jobbat hårt på att bygga och installera master runt om i östra kommunhalvan. I dag när jag var på väg tillbaka från affären noterade jag en servicebil med annan logga på parkeringen, och tänkte aha, det där kanske är firman som ska slå igång nätet, och mycket riktigt, fem pluppar 4G syntes när jag halade upp telefonen ur fickan.

Nu var det som jag skrev tidigare inte direkt synd om oss personligen förut heller – med Vittangis troligen bästa läge ur mottagningssynpunkt nådde vi upp i 28 Mbit/s nedströms redan med 3G-nätet och från samma plats när jag testade nu fick jag ut 42 – men det ska bli intressant att kolla upp täckningen vid stugan i Rovasuando (där vi tidigare hankat oss fram med Edge-täckning), det finns en ny mast nära där också.

Fördelarna med 4G är ju dessutom flera – dels är responstiden kortare vilket ger en rappare surfupplevelse överlag och uppströmshastigheten har ökat rejält, den låg på 4 Mbit/s när jag testade i vintras, nu nådde den 12.

Känns härligt att vara del av samtiden igen.

Bonniers självutgivningstjänst Type & Tell lanseras

På bokmässan i fjol blev jag knackad på axeln i Bonniermontern och fick en förfrågan om jag med mitt självutgivarexperiment i bagaget hade lust att kolla på en tidig version av Bonniers kommande egenutgivningstjänst. Det var jag så klart, och fick en demonstration på plats och bjöds efter mässan in till att vara med i någon sorts betatestargrupp, ett uppdrag jag vill minnas att jag skötte katastrofalt dåligt på grund av tidsbrist, jag svarade på några enkäter men inte särskilt mycket mer. Sorry för det.

Nu är tjänsten, som fått namnet Type & Tell, på väg att lanseras publikt, ett pressmeddelande damp ner i min inkort nu på förmiddagen. Eftersom jag sitter med lite för många deadlines för att göra något vettigt av det (ständigt denna tidsbrist), klistrar jag bara in pressmeddelandet nedan.

1 september släpper Bonnierförlagen en betaversion av den digitala självpubliceringstjänsten Type & Tell. Lanseringen markerar tydligt att Bonnierförlagen tar egenutgivning på största allvar och vill vara en del av framtidens bokbransch där egenutgivning kommer att vara en självklar del på marknaden.

– 180 år efter vi gav ut vår första bok startar vi nu Type & Tell och vår ambition är att skapa Nordens bästa självpubliceringstjänst ur ett användarperspektiv. Jag tycker att självpublicering och traditionell förlagsverksamhet samspelar fint. Det är två väldigt olika saker men samtidigt en del av samma rörelse, skrivandet och läsandet, säger Bonnierförlagens VD Håkan Rudels.

Type & Tell är en renodlad självpubliceringstjänst, vilket innebär att skribenten har full kontroll över sin bok samt behåller sina rättigheter.

– Vi vill göra det möjligt för alla de som vill skriva och dela sin berättelse att göra det på ett enkelt, snabbt och kvalitativt sätt, säger Rebecka Leffler, affärsutvecklingschef på Type & Tell.

Om Type & Tell:

För att använda tjänsten registrerar användaren ett konto, sedan är det gratis att lägga upp nya bokprojekt, jobba med text och layout och planera bokens lansering. Skribenten väljer när boken ska publiceras och först när den gör det tar Type & Tell ut en publiceringsavgift på 1 500 kr, det är en engångskostnad per publicerat verk och inkluderar både tryckt bok och ebok. Tjänster som marknadsföring, omslag och professionella pressbilder finns som tillval.

– Olika skribenter har olika behov, och det kan vi tillgodose. Några vill ta hjälp, andra vill ha full kontroll hela vägen, hos oss kan de välja själva, säger Rebecka Leffler.

Det som skiljer Type & Tell från konkurrenter på marknaden är bland annat det layoutverktyg som låter skribenten se de färdiga boksidorna på ett ögonblick. Type & Tell erbjuder även formgivna mallar för inlaga och omslag.

– Vi gör en manuell teknisk granskning av de böcker som publiceras genom oss. Tack vare det kan vi säkerställa att alla böcker som trycks med hjälp av våra egna mallar håller en hög kvalitet gällande layout, typografi och läsbarhet, säger Rebecka Leffler.

Ytterligare en unik förmån med tjänsten är författarens egen bokplan, som kopplas till varje produktion. Bokplanen baseras på mångårig erfarenhet och kunskap, och föreslår bland annat vilka marknads- och PR-insatser författaren bör prioritera och när i tid.

Bonnierförlagens digitala självpubliceringstjänst ha tagits fram genom nära samarbete och en lyhörd dialog med författare, allt för att skapa en tjänst som uppfyller de behov som dagens författare har. Sedan ett par månader tillbaka har tjänsten provats och utvärderats av en testgrupp. Men nu släpps en betaversion som är öppen för alla.

– Jag hoppas att det blir en anstormning. Det ska bli väldigt spännande att se vad fler användare tycker om tjänsten, säger Rebecka Leffler.

Förändringar och utvecklingar kommer att ske löpande.

– Vår ambition, och vår styrka, har hela tiden varit att lyssna in användarnas behov och förbättra tjänsten efter deras feedback, säger Rebecka Leffler.

Tjänsten i sig slår som sagt upp portarna 1 september. En anhängande Type & Tell-blogg är dock uppe och rullar sedan en tid. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet.

Piratförlaget blir ensam ägare till Bokon

Vinglandet fortsätter för den svenska e-boksmarknaden. Nu köper Piratförlaget ut Schibsted och De Oberoende ur den förlusttyngda e-boksbutiken Bokon, och kör vidare på egen hand. Jag saxar pressmeddelandet:

Piratförlaget, som tillsammans med Schibsted och förlagsgruppen De Oberoende 2012 grundade e-bokhandeln Bokon, har tagit över hela ägandet i bolaget.

– Bokon har gjort e-boken enkelt tillgänglig för mängder av nya läsare, säger Carl Hamilton, ordförande i Piratförlaget. Inte minst de stora satsningarna i Aftonbladet och Svenska Dagbladet måste framhållas. Vi har mötts av uppskattning, även från våra konkurrenter. Samarbetet med Schibsted och De Oberoende var nydanande. Vi hoppas att det kan fortsätta i andra former.

En förklaring till ägarförändringen i Bokon är den oväntat svaga utvecklingen på e-boksmarknaden.

Piratförlaget har för avsikt att utveckla Bokon vidare och kommer att se över alla möjligheter att stärka erbjudandet till kunderna.

– Beslutet att sälja vår andel i Bokon handlar om vår strategi framåt där vi inte bedriver egen e-handel och fokuserar på produkter och tjänster som ligger nära den publicistiska kärnan, säger Annika Söderberg, affärsområdeschef för Nya Medieprodukter.

– I och med den låga tillväxten på den svenska e-boksmarknaden tror vi att Bokon gynnas av ett tydligt ägarskap. Detta får man nu och vi vill lyckönska Piratförlaget inför den resa som man nu påbörjar, säger Svante Weyler, ordförande i De Oberoende AB.

Jag recenserade Bokons tjänst rätt utförligt när den kom, och det är intressant att se att de två saker som gjorde Bokon unika – möjligheten att även läsa bibliotekslånade e-böcker i deras app samt en nätbutik som även fungerar i deras Apple-app – fortfarande inte har någon motsvarighet på den svenska marknaden. Att knappt något alls e-boksmarknaden är här.

Det ska bli spännande att se om Piratförlaget lyckas få lite vind i seglen nu när de får styra skutan efter eget huvud. De har om inte annat en unik position i Sverige på det här området – de var igång med att ge ut e-boksversioner av sina titlar redan vid millennieskiftet, långt innan någon annan var igång. Men de har en tuff uppgift framför sig eftersom den ökning av e-boksmarknaden som ändock sker av allt att döma äger rum på Apples och Googles plattformar och inte hos de svenska aktörerna.

Piratförlagets styrelseordförande Carl Hamiltons svar till Svensk Bokhandel på frågan om vad som krävs för att få fart på marknaden tycker dock åtminstone jag känns oroande: En momssänkning. Produkten är fel prissatt. Nya e-böcker är för dyra och vi kan aldrig konkurrera med 25 procents moms. De stora aktörerna måste också bli mer aktiva.

Att han så tydligt drar upp momskortet som första punkt är olyckligt, eftersom det inte är något som kommer att ändras i brådrasket. Även om de svenska kampanjerna för att få ner e-boksmomsen skulle bära frukt, så kommer det med all sannolikhet att ta lång tid, det är ju trots allt EU-kvarnar som ska mala. Att då så tydligt fortsätta att låsa sig vid den frågan är knappast till gagn för den inhemska utvecklingen, Apple, Google och Amazon kommer utan problem att hinna stycka marknaden mellan sig om vi bara ska stå och säga moms, moms, moms.

Jag och min älskade Powerbook

Jag har skrivit om kärleken till min gamla 12″ Powerbook många gånger här i spalterna. En av Apples mer omtyckta datorer rent generellt, en välbyggd maskin, vacker att se på och med ett fenomenalt tangentbord. Därtill är den en slitvarg som rullar på i ur och skur.

Jag köpte min sommaren 2004, och använde den dagligen i nästan fyra och ett halvt år, främst som hemmadator men även till betydande del på jobbet – när jag var ute och flängde Sverige och Europa runt å TT:s kultur- och nöjesredaktions vägnar jobbade jag nästan alltid på min egen dator, de bärbara pc-maskiner från Dell som teknikavdelningen utrustade oss med för fältarbete var hopplösa. Den har således levt, den här datorn.

På senare år har Powerbooken dock fört en slumrande tillvaro. Under året i Berlin 2010-2011 tjänstgjorde den som tv-dator – högupplösta grejer orkar den inte processa men där hade vi en tjock-tv på 22″ så hd-kvalitet var ändå bortkastat – och jag har genom åren layoutat tre böcker på den, har en urgammal version från jobbet av Quark Xpress från 00-talets första halva installerad och sidmallarna jag ursprungligen gjorde till pocketutgåvan av Dannyboy & kärleken 2006 fungerar fortfarande fint att utgå ifrån, så jag har aldrig sett någon poäng med att lära mig InDesign.

Jag och Powerbooken

Men kommen elva år in i sin levnad blir min Powerbook så klart något mer obsolet för varje gång jag plockar fram den. Sidor laddas långsamt in i Safari på grund av moderna annonsformat och insticksfiler den inte är byggd för, Dropboxsynkningen slutade fungera i våras när Dropbox lade ner stödet för Power PC-maskiner och den knarriga 5400-varvshårddisken började rent generellt kännas ack så trött när den skyfflade data fram och tillbaka. Började tiden för min trotjänare rinna ut?

Men så mindes jag en artikel på 9to5Mac från i vintras, där artikelförfattaren bytte ut den ordinarie, mekaniska hårddisken i en iMac av äldre modell till en ny SSD-disk, med en betydligt rappare, närmast pånyttfödd maskin som resultat. Vore det möjligt även med en så gammal maskin som min? Jag kollade hos nätbutiken Other World Computing, som är sajten framför andra när det gäller minnen och diskar till äldre ”legacy”-macar, och jodå, min dator var närmast ny i sammanhanget, de hade SSD-diskar som passade till och med i de allra första iBook-modellerna från 1999, det färgglada så kallade dasslocket, om ni minns.

Sagt och gjort, jag beställde en 60 GB-disk, jag hade en på 80 tidigare men ärligt talat så är mitt behov av levnadsutrymme på den här maskinen i dag begränsat, så jag tog den minsta varianten för att få ner priset. Den anlände med posten tillsammans med ett litet skruvmejselkit efter någon vecka, och jag surfade in på den fenomenala sajten iFixit där det finns guider för hur man på ett säkert sätt plockar isär och byter ut delar på i princip vilken elektronisk pryl som helst.

IMG_4882

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag gjorde något liknande för ett par år sedan, då jag bytte ut SSD:n i min dåvarande MacBook Air från 128 till 256 GB. Jämfört med den operationen, som var rätt enkel, inbegrep Powerbookoperationen nästan 30 moment varav ett par riktigt pilliga innan allt var isärplockat, så jag tvingade katten Karlsson att vara utomhus, det fanns inte spelrum för en nyfiken kattunge som riskerade hoppa upp på köksbordet och för en undersökning av de i nummerordning noggrant utplacerade och märkta skruvarna.

IMG_4884

IMG_4886

Och det kirurgiska ingreppet gick bra! Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande återinstallationen av systemet – som jag inte tänker gå in på i detalj för då somnar alla utom de mest inbitna tekniknördarna – så hade jag en nyinstallerad och fräsch version av Mac OSX Leopard (10.5.8) på den sprillans nya SSD-disken. Inför nystarten såg jag även till att ge datorn en rejäl upputsning med några av Ejdas våtservetter.

Var det värt det? Rent krasst var det så klart inte det. Jag har som sagt inget egentligt behov av den här datorn, och att lägga cirka 1600 kronor (1200 för SSD-disken och 400 för ett chassi till den urplockade hårddisken som det visade sig att jag behövde när jag installerade om systemet på den nya) är så klart på många sätt ren idioti, för att inte tala om att jag totalt lade säkert 20 timmar på projektet.

Men allt kan inte mätas på det sättet. Dels ville jag se vad som rent konkret kan göras för att förlänga livet på en så här gammal maskin, och vilka de faktiska effekterna blir. Därtill kommer faktumet att jag tycker att sådant här pillande är roligt, och det finns väl värre hobbyer att ägna sig åt än att skruva i gamla datorer och bråka med krånglande installationsprocesser.

Vilka blev de faktiska effekterna då? Jo, datorn blev rejält mycket snabbare. Innan operationen gjorde jag två separata mätningar – dels tiden från att startat upp fram till att den hunnit ladda in systemet, öppnat Safari och laddat in min hemsida, samt dels från uppstart till att operativsystemet samt Quark Xpress fullt hade laddats in.

Med äldre, mekanisk hårddisk tog Safaritestest 108 sekunder, och med den nya SSD-disken 71 sekunder. Quark-testet visade på än mer iögonfallande förbättringar, först tog det hela 191 sekunder, men med SSD-disken blott 78, vilket är att jämföra med att Usain Bolt plötsligt skulle börja springa 100-meterslopp på 4 sekunder i stället för 9,7 (lämpligheten i övrigt vid att jämföra min Powerbook med Usain Bolt lämnar vi därhän).

Bortsett från dessa enskilda tester så upplever jag datorn överlag som rejält rappare och avsaknaden av den ständigt snurrande, mekaniska hårddisken gör datorupplevelsen mycket behagligare. Dock har den nya disken en tendens att bli lite varmare än den gamla, så fläkten går igång oftare, särskilt när jag har datorn i knät. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att skillnaden är som natt och dag, men låt oss säga som natt och förmiddag. Och det är inte illa för en elva år gammal dator.

Visst går det långsammare att använda den här datorn (ja, jag har så klart skrivit det här inlägget på Powerbooken) jämfört med dagens bärbara, och att hålla på med bildhantering eller gud förbjude filmredigering på den torde ge mig gråa hår om jag gav mig på det. Men så länge det handlar om enkelt surfande och textbaserade uppgifter – vilket i ärlighetens namn utgör uppåt 90 procent av tiden jag sitter framför datorn, jag är en simpel människa – så duger den här SSD-uppdaterade trotjänaren ännu förvånansvärt fint.

——

TEKNIKAPPENDIX.
Vad som i korthet hände när systemet skulle installeras på den tomma SSD-disken var detta: Dvd-spelaren i min Powerbook är trasig sedan ett antal år tillbaka, vilket inte varit något problem, de få programinstallationer jag gjort av Officepaket och liknande från skiva har skett från en extern dvd-läsare. Problemet är bara att Power PC-datorer (Apple gick över till Intel-baserade processorer i sina maskiner år 2005) inte kan boota från USB-enheter, utan enbart från enheter med Firewireanslutning (och vem äger sådana prylar nu för tiden?). Detta hade jag helt glömt, och således kunde jag inte installera systemet från någon systemskiva, extern USB-hårddisk eller sticka i min ägo. Jag hittade en del forumtrådar av det mer avancerade slaget om att det gick att via Terminalprompten tvinga Power PC-maskiner att starta upp via USB-porten, men jag lyckades inte få det att fungera, trots många och långa fruktlösa försök. Till sist bet jag i det sura äpplet och beställde ett hårddiskchassi med Firewireanslutning, i vilket jag kunde stoppa in datorns gamla hårddisk, boota upp datorn från denna, skapa en ny partition på vilken jag lade en bootbar skivavbild av Leopards installationsskiva, och kunde slutligen installera systemet på den nya, helt tomma SSD-disken.

Apple Watch och jag – en hittills kort historia

Så jag köpte mig en Apple Watch några dagar efter att den släpptes i Sverige. Och i går, efter ungefär en veckas användning, skickade jag tillbaka den.

Egentligen är det kanske inte så konstigt, jag var skeptisk redan vid köpet om det verkligen var en produkt för mig. Jag var visserligen en person som fram till cirka år 2007 regelbundet bar klocka, men jag var också en person som i ungdomen tog av mig klockan så fort jag kom till skolan och satte mig i min bänk, eller när jag som vuxen slog mig ned vid mitt skrivbord på jobbet eller när jag kom hem till min lägenhet på kvällen. Grunden till detta tror jag har att göra med att jag är vänsterhänt, men av någon anledning alltid har betett mig som en högerhänt. Det vill säga att jag alltid har burit klockor på vänster handled precis som högerhänta i regel gör, och jag hanterar datormöss med höger hand precis som högerhänta gör. Och eftersom det inte känns bekvämt att skriva med penna när klockan sitter på samma arm, plockade jag sonika av klockan så fort jag hamnade i en situation där en penna skulle användas, vilket förr i tiden var mest hela tiden.

Och en viktig poäng med Apple Watch är att den ska följa dig jämt, mäta din kontinuerliga aktivitet (eller brist därpå) och ge dig notifieringar från telefonen i realtid från arla morgon till sena kväll då den tas av för att laddas under natten. Och det störde mig.

Självklart är kontinuerlig klockbärning något jag kunde ha vant mig vid, men kombinationen av att jag ofta kom på mig att irriteras av dess närvaro kring handleden med att jag inte fann dess nuvarande funktionalitet helt övertygande ledde mig till slutsatsen att det var en onödig kostnad jag gärna fann ogjord.

En viktig funktion med Apple Watch som många recensenter poängterat är att den har fått dem att använda sina telefoner mindre, klockan levererar notifieringar som vi annars skulle ha lyft upp telefonen för att kolla, och när vi ändå har telefonen uppe är det ju lika bra att kolla Facebook och kanske även Twitter och vips så har en kvart passerat utan att det egentligen var meningen.

För mig, som redan vid mobilerans begynnelse inkorporerade telefonen i mitt klockbeteende och alltså plockade upp mobilen ur byxfickan och och la den bredvid klockan i ljudlöst läge (om än med vibration påslagen) på skrivbordet, blev resultatet närmast det omvända. Jag har i dag min iPhone inställd på att leverera rätt få notifieringar via vibration när skärmen är låst (jag tror att det är sms, nyhetsflashar från Omni samt inlägg där jag taggats på Facebook och Twitter), notifieringar som jag själv styrt när jag vill ta del av dem. Med klockan blev det annorlunda, knackningarna på handleden var svårare att ignorera än en telefon som vibrerar till i ett annat rum, och eftersom det inte alltid går att se exakt vad notifieringarna gäller på Apple Watch (Facebook har exempelvis ingen egen app där så det enda besked klockan ger är att någon vill mig något på Facebook) blev det till att leta upp telefonen eller att gå till datorn varje gång så skedde. Det här gjorde mig visserligen mer närvarande i mitt sociala medie-liv än tidigare, men det kändes också påtvingat. Visst, det är knappast ett tvång att ha samma notifieringar inställda på klockan som på telefonen, men det kändes underligt att stänga av dem eftersom de är en så väsentlig del av den här produktens nuvarande funktionalitet. Vad skulle jag annars ha den till – att kolla klockan?

Ett beteende som jag dock hann börja uppskatta som jag kommer att sakna var hur enkelt det var att låta Siri ta emot instruktioner via klockan. Stående vid kylskåpsdörren kunde jag höja handen och enkelt säga ”Hej Siri, lägg till smör till listan inköp”, och så lades det till i inköpslistan i appen Påminnelser, jag upplevde underligt nog röstigenkänningen via Apple Watch som mycket bättre än i iPhonen, trots att det är samma program som processar informationen.

Övrig funktionalitet då? Tja, tredjepartsapparna ger jag inte mycket för ännu, laddtiderna är för långa och apparna är i regel så funktionsavskalade jämfört med sina iPhonemotsvarigheter att det leder till irritation.

Ta Runkeeper som exempel. Jag hade sett fram emot att enkelt via handleden få relevant information om löptempo, avverkad distans och liknande när jag joggade, men infon som gavs visade sig ta en evighet att presenteras efter att jag lyft handleden när jag sprang vilket mer stjälpte än hjälpte, jag tappade helt rytmen av frustration. Det här kommer förhoppningsvis att förbättras väsentligt när Apple släpper version 2 av klockans operativsystem i höst och möjliggör att tredjepartsappar verkligen ligger på klockan och inte måste hämta information från telefonen hela tiden, men fram till dess så upplevde åtminstone jag att verklighetens funktionalitet låg rätt långt ifrån den info som Runkeeper själva anger på sin sajt gällande sin app för klockan. Och när en jogg med Runkeeper gick åt skogen på grund av trilskande gps-koppling (något som ibland händer med telefonen) visade sig appen i klockan sakna radera-funktion, ville jag ta bort en aktivitet var jag tvungen att först spara den från klockan och därefter plocka upp telefonen och i efterhand manuellt radera i appen där. Ingen stor grej, men extremt irriterande i stunden när jag genomsvettig stod på gårdsplanen efter avslutat pass och redan svor för att jag upptäckt att loggningen gått åt skogen.

I grund och botten lever jag nog i dagsläget inte det liv Apple Watch främst är ämnat för. Jag kryssar inte runt i vardagen mellan åtaganden som klockan kan påminna mig om och lotsa mig fram till via kartor och knackningar på handleden när jag ska svänga, jag sitter sällan i möten där ett diskret tap-tap på armen uppmärksammar mig på att någon vill mig något i stället för att telefonen ska börja dansa runt på mötesbordet när vibratorn drar igång. Jag jobbar mestadels hemifrån stillasittande framför min dator där jag ändå hela tiden notifieras om de saker klockan kan upplysa mig om. Tiden avläser jag från menylisten i datorn eller från klockan på väggen i köket, vardagsrummet och arbetsrummet eller den smått antika klockradio vi har på nattduksbordet i sovrummet.

Men – varför köpte jag då en Apple Watch, jag skrev ju redan i textens inledning att jag nog anade redan när jag klickade på Beställ att jag skulle ångra mig?

Självklart hoppades jag först och främst att min magkänsla skulle vara fel. Men jag ville också för en gångs skull testa något helt nytt. För trots att jag relativt ofta skriver om Appleprodukter här i spalterna och det tveklöst är så att mitt allmänna teknikintresse just när det gäller Apple är ett specialintresse, så har jag vad jag kan minnas aldrig tidigare köpt en Applepryl i dess första version, utan i regel väntat till andra eller som i fallet med iPhonen till tredje modellen innan jag klivit på. Jag läser kontinuerligt väldigt mycket om ny teknik, lär mig hur produkter fungerar i teorin men är i praktiken ingen early adopter, utan föredrar mina prylar i moget utförande.

Jag ser framför mig att något liknande sker här. I sin tredje version räknar jag med att Apple Watch är väsentligt kraftfullare, har egen gps och även i övrigt är betydligt mindre beroende av en medföljande iPhone, på samma sätt som iPhone under årens lopp sakteliga frigjort sig från iTunes på datorn, en koppling som de första åren var helt nödvändig för att ens kunna göra något så simpelt som en backup på sin kontaktlista. Jag utgår även från att Apple Pay då är igång i Sverige sedan en tid, vilket ökar klockans användbarhet betydligt, samt att apputvecklare hunnit lära sig vad den här typen av produkt är bäst på och lagt sitt krut där i stället för att som nu skjuta rätt friskt över hela kartan.

Men till så har skett låter jag min handled förbli fri.

Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

Wayward Pines och iPad-multitaskingen

• Skrev om serien Wayward Pines på TVdags i dag, en riktigt härlig sommarförälskelse vars femte avsnitt visas på Fox med start om en halvtimme. Och det till och med före USA, avsnitten sänds samma dag på svenska och amerikanska Fox och på andra sidan pölen är det ju ännu bara eftermiddag. I kväll är det därtill dags för the big reveal i serien. Pepp!

• Angående det här med att jobba produktivt med iPad och vad de nya multitaskingfunktionerna kan tänkas föra med sig: Federico Viticci på Macstories är kanske den som försökt dra iPadplattformen till sin yttersta spets när det gäller att använda den som arbetsverktyg. Här är hans första genomgång av hur de nya funktionerna är att jobba med i praktiken. Kort uttryckt – det ser mycket lovande ut.

Daniel Ek om den outforskade miljardmarknaden

En liten uppföljning gällande gårdagens inlägg om det här med Spotify och Apple Music.

DI Digital lade ut en intervju med Spotifys vd Daniel Ek sent i går eftermiddag, där Ek delvis är inne på det jag försökte få fram i min text också, gällande att den allra största delen av den här marknaden ännu är outforskad. Daniel Ek säger så här gällande Apples intåg:

Det är klart att det är en stor aktör som ger sig in på vår marknad, men den här marknaden mäts i miljarder människor. Om vi tittar både på oss själva och alla andra så är vi små. Vi pratar inte om att ta marknadsandelar från varandra, vi pratar om att göra marknaden större. Jag tror att Apple kan utbilda marknaden så att vi alla kan växa.

Intervjun är värd att läsa i sin helhet, eller att lyssnas på i deras podd Digitalpodden.

Några tankar om Apple Music versus Spotify

För den som med stort intresse följer utvecklingen inom konsumentelektronik i allmänhet och Apple i synerhet har så klart de senaste dagarna varit fullspäckade av läsning, med företagets stora utvecklarkonferens i San Francisco och den keynote i måndags kväll där de presenterade vårens nyheter inom operativsystem, appar och riktning framöver.

När det gäller den medialt mest uppmärksammade delen av keynoten – den där Apple enligt våra lokala medier i princip förklarat krig mot Sverige genom att lansera en konkurrent till numera indirekt delvis statsägda Spotify, tycker jag mest att det är tröttsamt hur tvärsäkra många är gällande förutsättningarna för en tjänst som ingen har sett i praktiken. Jag är själv långtifrån övertygad om att Apple Music kommer att leverera – jag tycker mig se tendenser till att Apple likt med iTunes på datorn valt att proppa in tjänster i den nya musik-appen som ska samsas parallellt på ett sätt som inte känns pedagogiskt för normalanvändaren att fatta skillnaderna mellan (och den där Connect-grejen luktar ganska mycket Ping) – men oavsett det vill jag gärna använda tjänsten ett tag innan jag fäller ett omdöme, och inte göra som exempelvis DN när de basunerar ut att Apples revolution kom av sig. Kan vi åtminstone inte vänta tills lanseringen den 30 juni innan vi fastslår det?

Men om jag trots allt ska spekulera lite gällande det här med Apple Music kontra Spotify så tycker jag att många snöar in sig för mycket på frågeställningar lik Varför skulle någon vilja byta till Apple Music när de redan har Spotify och det funkar jättebra för dem och de har 57 spellistor och ett jättestort offlinebibliotek som de noggrant valt ut? Kampen om de redan existerande kunderna är ju inte grejen, kampen gäller den förkrossande majoritet av musiklyssnare i världen som ännu inte har börjat streama musik. Siffran 800 miljoner registrerade kontokort i Apples ekosystem har figurerat mycket i media de senaste dagarna, och om vi antar att Google genom sin Androidplattform har cirka 700 miljoner kontokort i sitt ekosystem (jag lyckas inte hitta någon siffra på det här men spekulationen känns inte osannolik med tanke på att Android har en större totalbas än Apples iOS men överlag mindre köpstarka kunder), så landar vi på cirka 1,5 miljarder mobilanvändare som i dag har ett betalkonto i de två dominerande mobila ekosystemen. Det skulle innebära att Spotify med sina 15 miljoner betalande kunder hittills har lyckats förvandla 1 procent av världens kontokortknuta smartphoneanvändare till betalande kunder, och att de med sin totala kundbas på 60 miljoner användare lyckats nå fram till 4 procent av den totala publiken SE UPPDATERING NEDAN. Nu är det så klart inte så att Spotify och Apple Music är de enda aktörerna på marknaden även om vi i Sverige gärna tror det, men även om man räknar in tjänster som Pandora, Rdio och Tidal så landar vi på en slutsumma där uppåt 90 procent av mobilanvändarna ännu inte har börjat streama musik.

Den långsiktiga globala kampen om dominans på det här området har alltså knappt ens börjat.

UPPDATERING: Spotify gick på onsdagseftermiddagen ut med nya siffror gällande antalet användare, de har nu totalt 75 miljoner användare varav 20 miljoner betalande. Det förändrar uträkningen jag gjorde ovan till att Spotify har drygt 1,3 procent av alla kontokortknuta smartphoneanvändare som betalande kunder, och med sin totala kundbas på 75 miljoner användare når fram till 5 procent av den totala publiken. Värt att notera är också att Spotify i och med dessa siffror visar att de fortsätter öka andelen betalande kunder, tidigare låg den på 25 procent, nu är den uppe i knappa 27. Inte så stor skillnad kanske, men en förändring i riktningen som såväl skivbranschen som investerare vill se.

———

När det gäller Apples keynote överlag tycker jag att Jason Snell, tidigare chefredaktör på amerikanska Macworld och numera egen skribent på sajten Six Colors, bäst sammanfattat innehållet. Även jag tycker att de nyheter som presenterades gällande iPad var de mest intressanta, jag drömmer alltjämt om en framtid där en iPad även fungerar som ett vettigt arbetsverktyg för mig, och med de funktioner inom multitasking som de nu äntligen fått rumpan ur kring, så kan det kanske börja bli möjligt. Även de till synes små förändringarna gällande textredigering som de presenterade ska bli spännande att prova i praktiken.