Jag lyfter på huven och tittar lite snabbt i min statistik för den här bloggen hos Statcounter.
• Cirka 58 procent av er läser det här från en mobiltelefon eller surfplatta, 42 procent från en traditionell dator.
• Av er på mobil eller surfplatta använder 72 procent en produkt från Apple, 13 en från Samsung, 9 en från Sony och därefter är det spridda tillverkare för de resterande 6 procenten.
• Ni med dator surfar till 30 procent med Chrome följt av mer eller mindre dött lopp mellan övriga stora webbläsare – 23 procent Safari, 22 procent Firefox och 21 procent Internet Explorer. Övriga 4 procent består av Windows 10-webbläsaren Edge och ”others”.
Jag har tidigare skrivit en del om hur illa Telia skött utbyggnaden av mobilnätet i östra halvan av Kiruna kommun (det vill säga den del där huvudorten Kiruna och huvudleden E10:an inte ligger), bland annat i inläggen En av den sista procenten enligt Telia och Drabbad av 4G-brist i fjol.
I höstas kom dock nya master upp här i regionen, såväl inne i Vittangi samt en del andra mindre byar och på en del övriga strategiskt bra ställen, med resultatet att vi nu surfar med rätt bra 4G-hastighet även i stugan i Rovasuando, där det tidigare varit blott tre ploppar Edge på sin höjd. Mätte just via Bredbandskollen inuti stugan, och nådde 19,6 Mbit/s nedströms och 14,3 uppströms. Kanske inte raketfart, men tveklöst helt okej.
Den utmärkta teknikjournalisten Anders Thoresson har bestämt sig för att göra något mer av årets Blogg 100-utmaning än att bara ta sig igenom den (så som jag gör alltså) – han skriver varje dag ett läsvärt inlägg om hur vi kan bli datorsmartare:
Jag har en hel del tips vad gäller e-post, att göra-listor, omvärldsbevakning och annat att dela med mig av. Jag började med att titta igenom min idélista och hittar massor av program och tjänster som är för smala att skriva artiklar om men absolut värda att dela med mig av i bloggform. Jag la till de grundläggande saker jag tar upp i mina föreläsningar och gärna sprider till fler. Hittade några halvfärdiga bloggutkast som också tangerar det här. Och snart hade jag 74 rubrikutkast klara.
Det kommer bli tips om små appar som löser ett enda problem, längre texter om hur en ska få ordning på både e-post och uppgiftslistor, resonemang om hur du ska tänka när du väljer molntjänster och mycket annat.
Orkar man inte gå in på hans blogg och läsa varje dag har han ett mycket praktiskt nyhetsbrev som ger dagliga utskick av inläggen (ett bra sätt att inte minska sin mängd e-post, med andra ord).
Grottar i dag ner mig i nya svenska streamingsatsningen SF Kids Play på mitt andra näthem TVdags. Bra ambitioner, men utbudsmässigt långt efter större aktörer som Netflix, Viaplay och Barnkanalen. Men Astrid Lindgren smäller ju alltid högt, åtminstone hos föräldrar.
Hade förhoppningar om att vara extremt produktiv i dag, mitt arbetsschema kräver det just nu. Men ack ack ack, eftermiddagen måste verkligen bli något i hästväg om den förhoppningen ska kunna infrias.
Svensk Bokhandel skriver i dag att Adlibris lägger ner abonnemangsdelen för ljudböcker på deras digitala plattform Mondo. Adlibris vd Johan Kleberg kommenterar nedsläckningen så här till tidningen: ”Ska man satsa på en prenumerationstjänst bör man göra det 100 procent dedikerat. Storytel fokuserar på en sak och är jätteduktiga på den. De har säkert 95 procent av marknaden.”
Tanken är att de prenumeranter som trots allt finns ska slussas över till Bonniers kommande ljud- och e-bokstjänst Bookbeat, som än så länge befinner sig i stängd beta.
Svensk Bokhandel skriver i sin rubrik att Adlibris lägger ner Mondo, men att nätbokhandeln planerar att stänga hela plattformen Mondo, som förutom abonnemangstjänsten för ljudböcker även inbegriper styckeförsäljning av ljud- och e-böcker, hittar jag ingen bäring för i texten, snarare verkar Adlibris göra sig av med abonnemangen för att kunna satsa hundraprocentigt på resten av den digitala butiken.. UPPDATERING: SvB har nu ändrat rubriken till den mer korrekta Adlibris skrotar sin prenumerationstjänst.
Att Mondos abonnemangstjänst försvinner är egentligen inte särskilt förvånande. Bonniers har haft stora problem med att få sina ljudbokstjänster att lyfta, något jag skrev om senast i höstas, och när de nu snickrar på den nya tjänsten Bookbeat som verkar bli en rak Storytelutmanare är det så klart smartare att lägga allt fokus där. Jag ser mycket fram emot att testa den när det blir dags.
——
Intressant för den delen att Johan Kleberg i intervjun med SvB fortsätter sitt korståg mot höga priser på digitala böcker. Han stack ut hakan rejält förra våren när han sa att nya e-böcker inte bör kosta mer än 99 kronor, och nu upprepar han den siffran när det gäller styckeförsäljning av ljudböcker: ”Vi anser att en nyhet inom digitalt ljud inte ska kosta mer än 99 kronor för kunden.”
Slöbläddrade i min Statcounterstatistik för bloggen i stället för att jobba, och klickade in på måfå på några inlägg som folk hade besökt det senaste dygnet, bara för att se vad jag hade skrivit.
Och jösses vad folk kommenterade förr i tiden! Som här, då ett rätt anspråkslöst inlägg från hösten 2009 om reklamens vara eller icke vara inom litteraturen lockade till 19 långa, resonerande kommentarer. Eller här, då ett inlägg om ordet representabel renderade 10 kommentarer, bara så där.
Ja, jag vet att diskussionerna i mångt och mycket har förflyttat sig till Facebook nu, kommentarer på det öppna internet verkar vara något som hör 00-talet till. Men vad roligt det var ändå, med livliga kommentarsfält.
Självklart handlar det till viss del om innehållets art. Jag klickade mig vidare i länkdjungeln, och hamnade på några av de där aplånga, böljande inläggen som jag brukade skriva på den tiden då jag inte hade något annat att företa mig på lediga stunder än att blogga (och stundom författa roman). Jag tycker fortfarande att de bästa blogginläggen jag skrivit tillkom under den här perioden och jag drabbas ännu av ett svindlande sug i kroppen när jag läser dem, men inser samtidigt att de tillhör en förfluten tid jag inte vill ha tillbaka.
För visst är det väl okej att både sakna något och inte önska det åter?
Men kommentarerna! De både saknar och önskar jag åter. Fuck you Facebook.
Eftersom jag så sent som i går uttryckte tvivel gällande huruvida jag kommer att bli klar med någon roman ens under nästa år, känns det meningslöst att skriva att jag ser fram emot att läsa min egen bok då.
Men vad jag faktiskt ser fram emot är att låta den här bloggen (som nästa år fyller tio år!) ha en fortsatt naturlig del av mitt liv. Sent i går kväll kom årets statistikmejl från Jetpack där året i bloggen summerades, och även om jag hittills bara lyckats publicera 190 inlägg under 2015 vilket är den lägsta siffran någonsin, så hade antalet totala besökare trots detta ökat med 10 procent. Rykten som gör gällande att bloggen är död är alltså kraftigt överskattade.
Jag bloggade ju för ett år sedan om de senaste årens mest populära inlägg, och även i år går det att se en tydlig trend i att bokbranschtekniska inlägg i allmänhet och dem om Adlibris Letto i synnerhet fortsätter dra folk.
Adlibrisdominansen skrev jag om redan i statistikinlägget för 2014 så det tänker jag inte orda mer om – många googlar helt enkelt om information och synpunkter på Letto-plattorna – men även i övrigt är det tydligt att det är tester och allmänt skrivande om olika tjänster med litteraturkoppling som lockar, plus det sju år gamla inlägget om hur man räknar ut hur många tecken det går på en normal boksida, något aspirerande författare alltid lär komma att fundera över. Att inlägget om barn och skärmar samt det jag skrev om Millennium och gravplundringen drog folk är inte heller förvånande.
Så summa summarum – fortsätt komma hit även nästa år! Jag lovar att vara här.
Om jag börjar i ljudböckernas värld och scrollar igenom min lista i Storytels app med avslutade böcker under 2015, så tycker jag att Anna Lihammers Än skyddar natten är den som jag gärna lyfter fram. Hennes hittills två deckare om 1930-talets Sverige är verkligen läs- och lyssningsvärda, och jag vet att det börjar bli en klyscha, men det är skrämmande att se hur så mycket av de samhällsströmningar som växte på 30-talet åter är på frammarsch.
Läsning så. Här blir det svårare, för jag har i ärlighetens namn inte läst särskilt många böcker som getts ut under 2015, jag är ju som jag tidigare nämnt exempelvis för tillfället inne i en Vilhelm Moberg-period. Men en bok jag fastnade för i våras var Brent Schlenders och Rick Tetzelis Becoming Steve Jobs, en biografi om Applegrundaren som tecknar ett delvis annorlunda porträtt av Apples grundare än Walter Isaacson gjorde i den officiella biografin. Boken gavs för några veckor sedan ut i svensk översättning på Modernista med titeln Att bli Steve Jobs, och som av en slump publicerar Västerbottens-Kuriren min recension av denna bok just i dag. Texten ligger dock bakom betalvägg, men jag har även sålt recensionen i något kortad version till UNT, lovar att lägga ut länk till deras öppna webb så fort de publicerar den. Recensionen tar sig till delar formen av en jämförelse med Isaacsons biografi från 2011 och vad som är respektive boks styrkor och svagheter, och nedanstående korta klipp från min text kan väl tjänstgöra som illustration av detta.
En skillnad anas redan i böckernas titlar. Isaacsons ”Steve Jobs” var visserligen inte heller en skildring av en färdig person, men ”Att bli Steve Jobs” är en berättelse som mycket tydligare försöker visa varför den Steve Jobs som återvände till Apple 1997 efter åren i påtvingad exil var en så mycket bättre företagsledare, och kanske även människa, än den oberäknelige 30-åring som 1985 manövrerades ut från bolaget han grundat 1976.
I dessa dagar känns det en smula dumt att lägga pannan i djupa veck och fundera ut den perfekta boken att ta med till en öde ö, när tekniken möjliggör så mycket mer. Om vi utgår ifrån att boken som skulle få tas med var en någorlunda tjock inbunden tegelsten, så landar vi på en vikt uppåt ett kilo. Jag skulle då i stället ha valt att ta med mig en e-boksfylld iPad Mini utrustad med det vatten-, sand- och smutssäkra superskalet Lifeproof Nüüd och en bra portabel solcellsladdare som Instapark Mercury 10 – för jag utgår ifrån att den här öde ön ligger på en behaglig breddgrad med god tillgång till sol. Tillsammans väger dessa prylar under 800 gram och tar mindre plats än en inbunden roman på 600 sidor. Lätt val!
Ja, jag vet att många anser att det inte går att använda en iPad för läsning i skarpt ljus eftersom skärmen blänker i solen, men jag tänker främst spendera min tid i skuggan, hamnar jag på en öde ö tror jag inte att solbadande är det jag tänkt ägna mig åt.
Ja, men det är väl rätt så givet. Har jag nu lagt ner rätt ansenlig tid på att skriva en recension av en bra läsplatta, så kan jag ju passa på att tipsa er om att köpa den också, om ni vill ge bort (eller få) ett platt paket i år. Så – köp en Tolino Vision 2!
UPPDATERING AUGUSTI 2017: De senaste månaderna har det uppstått problem med Tolinos läsplattor i Sverige när det gäller kopieringsskyddade böcker som använder sig av Adobes DRM-system, det vill säga i princip alla e-böcker som lånas ut på svenska bibliotek. Det finns en lång tråd gällande detta i kommentarerna nedanför det här inlägget, som kan vara värd att studera innan ni i dag överväger ett köp av någon av Tolinos plattor i Sverige.
Jag har i flera års tid varit nyfiken på den tyska läsplattesatsningen Tolino, en familj läsplattor framtagna i samarbete av de tyska bokhandelskedjorna Thalia och Hugendubel samt Deutsche Telekom för att mota Amazon och deras Kindleplattor i grind. Sedan en tid finns några av Tolinoplattorna att köpa även i Sverige genom nätbutiken Cyberphoto. Jag kontaktade dem och frågade om jag kunde få låna ett exemplar för test. Några dagar senare damp Tolino Vision 2 ner i min brevlåda.
Eftersom jag tidigare i flera test tagit mig an den svenska marknadsledaren Adlibris Lettoläsplattor, valde jag att utvärdera Tolinon mot Adlibris nuvarande platta Letto Frontlight.
Rent storleksmässigt är Tolino Vision 2 och Adlibris Letto Frontlight ganska snarlika, Tolinon är en knapp centimeter högre än Letton som i sin tur är två millimeter bredare än Tolinon och i tjocklek är det dött lopp (Tolinons mått är 163x114x8 millimeter och Lettons 155x116x8 millimeter). Viktmässigt är skillnaden något större – Tolinon väger 174 gram och Letton 190.
Tolino Vision 2 till vänster, Adlibris Letto Frontlight till höger. Skärmupplevelserna är väldigt snarlika.
Att Tolinon är två millimeter smalare på bredden än Letton kombinerat med att den har en mjuk form med rundade hörn och kanter samt ett gummiliknande ytskikt gör att Tolino Vision 2 är betydligt bekvämare att hålla än Adlibris kantiga platta, vars hörn ger såväl synliga som kännbara avtryck i handflatan när man hållit den ett tag särskilt vid enhandsfattning. De 16 gramen mindre i vikt är kanske inte så mycket att orda om, men jag vet inte, Tolinon ger tveklöst en lättare känsla överlag.
När jag recenserade Adlibris Letto Frontlight skrev jag en del om den i mitt tycke felaktigt placerade av/på-knappen i botten på plattan, som lätt gjorde att jag tappade plattan om jag höll den löst när jag klickade på knappen, jag hade inte för vana att hålla emot uppifrån. Tolino har valt den mer logiska placeringen på ovansidan vilket gör att det blir enklare att trycka eftersom plattan oftast vilar i ens handflata och ger ett naturligt spjärn, men inte heller här är jag riktigt nöjd, knappen sticker nämligen knappt alls ut och är lite svår att hitta innan man lärt sig dess placering (vilket man dock rätt snabbt gör).
Dessutom är det knappast nödvändigt att stänga av läsplattan manuellt om du bara ska lägga den ifrån dig för att sova, e-bläckstekniken med batteritid på över en månad gör att det batteri som hinner dras innan skärmsläckaren aktiveras är helt försumbart.
Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.
Till skillnad från Letton har Tolinon inga fysiska knappar för bläddring, utan man bläddrar endera genom att svepa på skärmen på känt smartphonemanér eller att man klickar eller snarare duttar på skärmen på den högra eller vänstra tredjedelen av den, samtidigt som ett dutt i mittersta tredjedelen tar fram val för text- och skärminställningar.
En tredje möjlighet för bläddring som jag inte har sett hos någon annan läsplatta tidigare är att man knackar till plattan lätt på baksidan, helst någonstans någorlunda centralt på plattan, jag har misslyckats några gånger när jag provat utåt kanten. I övrigt fungerar det dock felfritt, men ska du bläddra bakåt får du använda dig av de skärmbaserade metoderna.
Hårdvarumässigt är Tolino Vision 2 och Letto Frontlight rakt av jämförbara på papperet, de har båda en processor på 1 Ghz och 512 Mb internminne, men Tolinon känns mycket rappare vid praktisk användning, särskilt när man använder webbläsaren samt skriver in text. Det är visserligen fortfarande eoner av skillnad jämfört med att använda en surfplatta eller mobil, men jag får åtminstone inte smärre psykbryt av frustration för att tangentbordet inte hänger med när jag skriver på Tolinon, den hänger i alla fall nästan med.
Skärmmässigt är de identiska, 6 tum stora med 758×1024 pixlar vilket ger en upplösning på 213 dpi (som jämförelse kan nämnas att en ny iPad mini har 326 dpi). Upplösningen är lite för låg för att sägas vara av retinakvalitet, men jag tycker den är fullt acceptabel, jag upplever inte att jag ser några pixlar vid läsning.
Likt Letton använder sig Tolino Vision 2 av Carta-teknik för belysningen av skärmen när man läser utan sänglampan tänd (vilket jag i regel gör, har nästan alltid ett eller två små sovande barn vid min sida om kvällarna). Jag upplever att Tolinons ljus är lite mer ojämnt fördelat i den nedre skärmkanten än hos Letton, inte så att det direkt stör läsupplevelsen men det ser inte så snyggt ut, det liksom blöder in något mörkt från botten.
Eftersom Tolinon inte är anpassad för den svenska marknaden finns ingen koppling till någon svensk nätbokhandel så som Letton är kopplad till Adlibris e-boksbutik och ditt Adlibriskonto. Är du tysktalande har du dock möjlighet att koppla plattan till flera butiker som Hugendubel och Thalia, och det finns även någon schweizisk och italiensk butik att välja på. Du kan heller inte få svenska menyer i den, men engelska fungerar däremot fint.
Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är betydligt rappare än den Letton ståtar med.
Trots avsaknad av direktkoppling till svensk e-boksbutik går det dock utmärkt att via webbläsaren köpa e-böcker från sajter som Adlibris Mondo, Bokon och Dito. Eller ja, ”utmärkt” är väl att ta i eftersom webbläsaren även om den trumfar Lettons fortfarande är väldigt trög jämfört med upplevelsen på en riktig surfplatta. Men den klarar i alla fall av (till skillnad från Letton) att spara användarnamn och lösenord vid inloggningar, så har man bara bokmärkt Adlibris Mondos startsida för e-böcker är det en rätt enkel procedur att köpa böcker från Adlibris på Tolinon även om det inte finns någon direktkoppling i plattan. Som inloggad kan du så klart även ladda ner dina tidigare köp från de olika nätbutikerna till plattan.
När det gäller hantering av böcker i ditt personliga bibliotek har Tolino en molnfunktionalitet jag ärligt talat inte har testat eftersom den enligt manualen främst är tänkt att användas som en molnbackup av de titlar du handlar hos de nätbokhandlare du kan direktansluta plattan till, men det ska också gå att ladda upp och ner dina andra e-böcker till Tolino Cloud-kontot. Du kan även koppla in plattan till en dator via micro-USB och dra och släppa ePub-, text- och pdf-filer den vägen.
Startsidan i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.
En funktion som lyfts fram i marknadsföringen av Tolino Vision 2 är möjligheten att låna e-böcker från bibliotek direkt i plattan utan att behöva gå omvägen via sladdkoppling till en dator (vilket exempelvis krävs om du ska låna e-böcker till Letto Frontlight). Jag har testat att låna e-böcker från två olika bibliotek, Stockholms stadsbibliotek och Bibliotek i Norr (som har den frajsiga nätadressen bibblo.se). Inledningsvis hade jag en del problem när jag laddade ner från Norrbottens sajt, jag fick det föga klargörande felmeddelandet Cause of Adobe error: E_ADEPT_NO_TOKEN, men lån på Stockholms stadsbibliotek fungerade smärtfritt direkt (de äger för den också en rätt kaxig domän även om den bara dirigerar vidare till den egentliga sajten – biblioteket.se).
Några dagar senare när jag försökte igen fungerade det dock att låna direkt till Tolinon även via Bibliotek i Norrbotten, så kanske var det bara något tillfälligt. Jag var även i kontakt med Elib som sköter den tekniska biten av e-bokslånen för såväl Stockholms som Norrbottens bibliotek, och enligt dem borde det inte vara några skillnader, eftersom de båda biblioteken använder samma tekniska lösning.
En annan funktionalitet som Tolino Vision 2 ståtar med är vattentålighet. Då jag inte är någon badkarsbadare av rang har jag inte testat detta själv, men den ska enligt specifikationerna tåla att befinna sig på en meters vattendjup i en halvtimme utan att ta skada, så en snabb drulletappning ner i badet ska inte vara något problem.
Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).
Är då Tolino Vision 2 ett bra läsplatteköp? Ja, på det stora hela slår den Adlibris Letto Frontlight på fingrarna. Fördelarna den har är att den ligger skönare i handen med de mjuka kanterna och den något lättare vikten, den är rappare i menyer och vid surf och du kan låna e-böcker till den utan att behöva ta fram dator och micro-USB-kabel. Dessutom påstås den ha upp till sju veckors batteritid jämfört med Lettons en månad, men det tycker jag mer är en akademisk siffra, det beror mycket på i vilken utsträckning du använder skärmljuset samt hur ofta eller sällan du ställt in skärmen på att uppdateras vid bläddring.
Lettons fördel är så klart att den är anpassad till den svenska marknaden. Menyerna är på svenska, Bonniers svenska ordbok är förinladdad (Tolinon erbjuder bara ordböcker på de europeiska storspråken) och när du väl loggat in med ditt Adlibriskonto är det bara att börja shoppa loss i den inbyggda e-boksbutiken. Vill du handla böcker till Tolinon är det webbläsaren som gäller vilket är lite omständligare, även om det med hjälp av bokmärkta webbsidor samt sparade inloggningsuppgifter går ganska bra. Letton har därtill ett lägre försäljningspris och har flera gånger sålts i kampanjer där man fått med ett gäng relativt nya e-böcker på köpet. Något sådant erbjuds inte med Tolinon.
Läsupplevelserna är snarlika, skärmarna är i princip identiska och även om bläddring går till på olika sätt – Tolino Vision 2 har inga knappar längs kanterna som Letton utan man använder endera touchskärmen eller den särskilda baksidesknackningen – så ger det en likvärdig upplevelse.
Men om du struntar i priset och inte är intresserad av svenska menyer och butiksintegrering – vilken platta är då bäst? Mitt svar blir Tolino Vision 2. Det är inte utan att jag önskar att Adlibris hade vänt sig till Tolino i stället för franska Bookeen i jakten på sin läsplatta (Letto Frontlight är en försvenskad variant av Bookeens platta Cybook Muse Frontlight, och även föregångaren var en Cybookplatta).
Tolino Vision 2 köps i Sverige som sagt enklast via Cyberphoto, som förutom en nätbutik även har en fysisk butik i Umeå. De har också den nyligen släppta efterföljaren Tolino Vision 3 HD i utbudet, som via högre upplösning och mer frekvent skärmuppdatering ska ge en skarpare skärmupplevelse (jag tycker dock att redan skärmen på Tolino Vision 2 fungerar utmärkt för läsning).
Vinterns första köldknäpp denna helg, temperaturen sjönk ner till -23 i natt, men verkar nu ha stabiliserat sig kring -15. Det var så där krispigt vackert i dag, solsken och klar, hög luft.
Dagarna innan har präglats av strömavbrott till följd av det myckna snöandet under veckans första halva och träd som tynger ner och river av kraftledningar. Knappt tre timmar strömlöst på onsdagen, fem timmar i torsdags kväll.
Jag stod och lagade middag i torsdags när strömmen gick, pastavattnet hade precis börjat koka så lösningen fick bli att låta makaronerna sjuda sig mjuka i det heta vattnet och därefter ställa en annan kastrull under durkslaget för att spara vattnet som jag därefter lade ner tärnade korvar i som också fick sjuda. Kanske inte hade funkat på restaurang, men Tage och Ejda och kusinerna verkade inte märka någon skillnad när de åt i värmeljusens sken. Kanske säger mer om hur min matlagning brukar se ut i vanliga fall än hur den såg ut just denna gång, dock.
Därefter gick jag ut i garaget och kokade vatten till kaffe och välling på kokplattan som sitter på sidan av vår gasolgrill. Måste nog ta och införskaffa något sorts spritkök.
