Kategori: Litteraturvärlden

Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken ”läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet ”konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en ”tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

I söderled

Vi åkte söderöver, bil ner till Gällivare, tåg ner till Luleå, buss ner till Piteå. Mellanlandningen i residensstaden spenderades på Norrbottens museum, där barnavdelningen var mysig men vuxenutställningen delvis under ombyggnad, och besöket i länets sydspets ägnades åt spabesök och finmiddag på restaurang Tage. I morgon vänder vi kosan norrut igen, jag har lovat kidsen några timmar på Leos lekland i Luleå medan Johanna förblir i Piteå å jobbets vägnar och sammanstrålar med oss lagom till tågfärden norrut på kvällen.

Handelsboden på Norrbottens museum.

Resten av familjen har redan somnat, själv tänkte jag före släckning ta mig an ett par texter i den gamla En bok för alla-antologin Röster i Lappland, som jag köpte för 20 kronor på ett reabord i museet. Jag är själv med i Röster i Gästrikland-utgåvan av samma serie med ett utdrag ur Dannyboy & kärleken, vilket jag minns att jag blev väldigt stolt över när jag tillfrågades. Det var dock på vippen att jag hann få möjligheten, gästrikeboken var bland de allra sista i serien när den gavs ut 2006 (Lapplandsboken kom redan 1995), och Dannyboy kom 2005.

H

Ett dyk ner i Wattpads parallella verklighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 31 januari.

———

De senaste tjugo årens digitalisering har vänt upp och ner på många branscher. Sättet vi upptäcker och tar till oss musik, film och tv förändrats till följd av att de här medieformerna passat ypperligt att förvandla till digitala filer som blivit direkt tillgängliga för oss via tjänster som Spotify och Netflix.

Bokbranschen har inte ställts på huvudet på samma dramatiska sätt, skiftet från analog till digital textläsning innebär en större förändring – att bläddra i en fysisk bok är ganska annorlunda jämfört med att läsa på en skärm, samtidigt som det för örat spelar mindre roll om musiken vi hör kommer från en cd-skiva eller Spotify. Även inom litteraturen pågår så klart ett skifte, men pappersboken stretar emot mer än många förutspått.

Men motståndet finns främst bland oss som är vuxna och har ett mångårigt inlärt beteende gällande hur vi tar till oss text. Bland de unga, som saknar vårt inlärda beteende, har nya sätt att ta till sig det skrivna ordet de senaste åren tagit fart på allvar.

Det mest kända – och okända! – exemplet är nog Wattpad, en från början kanadensisk nätplattform som sedan starten i slutet av 00-talet vuxit till en enorm läsar- och skrivarcommunity bland främst tonåringar, som i dag har över 70 miljoner användare som skriver, läser, hissar, dissar och tipsar om andras berättelser.

Och de gör det nästan uteslutande i sina mobiler via Wattpad-appen.

I Sverige har det rapporterats sporadiskt i branschmedier om Wattpad, men mest som nätfenomen bland unga, och som vanligt när det gäller sådana blir det tillfälliga nedslag, ett snabbt tådopp i en subkultur som beskrivs som en lustig kuriositet innan man återvänder till mer traditionella bevakningsområden.

Branschboksajten Boktugg är väl det enda svenska exemplet på någon som kontinuerligt skrivit om Wattpad, och redan hösten 2016 rapporterade de att Wattpad registrerade 120 000 unika besökare från Sverige varje månad, en siffra som med all säkerhet fortsatt växa i takt med att plattformen som helhet gjort det (2016 hade Wattpad ”bara” 45 miljoner användare).

Att dyka ner i Wattpad är att upptäcka en parallell verklighet. Författarnamnen vi är vana vid från den ”riktiga” litteraturvärlden syns ingenstans – de flesta som publicerar sig på Wattpad använder nätalias, många skriver fanfiction som spinner vidare på kända bok- eller filmfigurer och det finns kategorier för närapå allt – en bok jag snubblade över marknadsfördes med att den legat etta på varulvslistan i december 2017.

En del svenska användare skriver på engelska för att nå ut globalt, men många nöjer sig med svenska, och även dessa kan nå långt. Det finns svenskspråkiga böcker med över en halv miljon läsningar, men eftersom de flesta skriver och publicerar kapitelvis och varje kapitel räknas som en läsning, är det svårt att översätta statistiken till de siffror bokbranschen brukar använda sig av.

Framgångarna för en del Wattpadförfattare har inte gått nöjes- och kulturbranschen helt förbi – amerikanska Anna Todd är det mest kända exemplet, när hennes bokserie After växte till ett fenomen på plattformen 2013 – med totalt 1,5 miljarder läsningar till dags dato – plockades hon raskt upp av förlagsvärlden och i Sverige har After-serien getts ut av Norstedts och filmversionen kommer senare i år.

Men enstaka exempel åsido – Wattpad och andra tjänster som fanfiction.net är svåra för etablerade aktörer att förhålla sig till, eftersom innehållet är skapat av amatörer, därtill unga sådana, vars beteende inte låter sig enkelt översättas till hur kommersiellt drivna branscher fungerar.

Men en sak kan slås fast: Läser gör Wattpadanvändarna i massor, och de gör det på sina skärmar. Det kommer de knappast att sluta med när de så småningom blir vuxna.

En liten uppdatering gällande Aednan som ljudbok

Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:

Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.

Tre dagar senare, den 28 januari, publicerade de dock en artikel om utgivningen på sin sajt.

Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.

Nåväl. Fint att det skedde till slut i alla fall.

Killar kontra tjejer på bio, Hemmafru och en gränsälv

Några fredagskortisar:

• Jag skrev en liten text häromkvällen till TVdags om den första trailern till kommande Frost 2, där jag i slutet påtalade den sjuka könsfördelningen inom barnfilmens värld (av totalt 19 aktuella barn/familjefilmer som listas på Filmstadens sajt i detta nu har 17 en kille som yttersta frontperson, medan 2 har en tjej). Texten har skapat lite Facebookdiskussioner här och där har jag sett. Bra det i alla fall, även om jag hellre sett att detta överhuvudtaget inte skulle ha behövt påtalas. Någon gång ska jag ta mig tid att fördjupa mig i det där ämnet.

• Ser i Norrbottens-Kuriren att det nu är klart att Teg Publishings utmärkta podd Hemmafru med författaren Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund får en andra säsong under våren, avsnitten har spelats in under ett par intensiva dagar nu i början av februari. Jag är stolt Patreondonator till Hemmafru (och även till förlagets andra podd Norrlandspodden). Donera du också!

• I går körde jag omkring nere i trakterna kring Pajala och finska Kolari i researchsyfte. Ska inte säga mer än så ännu, men det ska nog kunna bli riktigt bra! En bild från gränsövergången vid Kolari kan jag väl dock i alla fall bjuda på.

Gränsen mellan Sverige-Finland över Muonioälven vid finska Kolari.

Stordalen plockar stjärnor från Bokförlaget Forum

Onekligen intressant utveckling i dag när den norske affärsmannen Petter Stordalen, som i fjol började vända upp och ner på den norska bokbranschen, nu på allvar ger sig in i Sverige med sin förlagsgrupp Strawberry Publishing genom att rekrytera tre av bokförlaget Forums mest välprofilerade förläggare och medarbetare i form av Karin Linge Nordh, Anders Sjöqvist och Sara Lindegren.

Särskilt Karin Linge Nordh är i dag förläggare till en hel drös storsäljande författare hos Forum som Camilla Läckberg, Viveca Sten, Mons Kallentoft, Lina Bengtsdotter, Ninni Schulman och Mattias Edvardsson, och det finns väl en uppenbar risk att det nu sker ett visst dränage från detta Bonnierägda förlag till Strawberry Publishing, eller att hon som ny förlagschef där lyckas locka över en del andra välkända, storsäljande namn.

Jag började ju faktiskt själv som författare till Linge Nordh en gång i tiden, det var hon som antog Dannyboy & kärleken till Forum. Med ekonomiskt facit i hand skulle jag kanske efter debuten ha följt hennes råd och tagit mitt författarskap i en lite mer kommersiell riktning, men det stämde helt enkelt illa med det jag ville skriva då, så jag gick min egen väg i stället med Vi har redan sagt hej då. Och resten är historia!

Eller, öhm – ja, kanske inte.

Men strunt i mig – ett spännande drag är det! De flesta branschbedömare har bara spekulerat i vilka svenska förlag Stordalen eventuellt kunde tänkas komma att köpa upp. I ärlighetens namn kan det så klart fortfarande också ske, enligt det senaste avsnittet av Förlagspodden finns det fyra svenska förlag av varierande storlek och form som norrmannen mest intresserat sig för.

Med tanke på att främst Albert Bonniers förlag plockat till sig en hel del författarnamn från andra förlag de senaste åren och ökat sin makt över branschen, känns det som att Stordalen kan komma in och förändra balansen en aning. Spännande, som sagt!

Svensk Bokhandel har skrivit flera artiklar i ämnet i dag på förmiddagen, så in och läs, det är åtminstone inte ännu låst bakom betalväggen.

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris

I dag offentliggörs vilka som har chansen att plocka hem Norrlands litteraturpris 2019. De totalt tio nominerade är:

Vuxenlitteratur:
Aednan av Linnea Axelsson (Albert Bonniers förlag)
Allting växer av Lyra Koli (Modernista)
Mördarens mamma av Ida Linde (Norstedts)
Nordisk fauna av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Robert Smith och jag av Peo Rask (Black Island Books)

Barn- & ungdomslitteratur:
Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark (Wibom Books)
Jag heter Beata av Katarina Kieri (Lilla Piratförlaget)
Vilma och skolan/Vilma ja koulu av Lina Stoltz (Barents Publisher)
Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark (Natur & Kultur)
Ättlingarna – Hotet av Mats Söderlund (Rabén & Sjögren)

Titlarna har tagits fram av en särskild nomineringsjury, och nu är det upp till oss i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet att läsa, bedöma och rangordna individuellt så att vi i slutänden kan nå ett gemensamt konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets stora sommarmöte, som i år arrangeras på Hola Folkhögskola i Ångermanland mellan 5-7 juli.

Kul att läsa ska det bli! Ett par av titlarna hade jag redan tagit mig an tidigare, och nu är det bara att gå loss på resten.

En lovsång till den lokala bibblan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 januari.

——

Att jag vurmar för digital litteratur såväl i min vardag som i den här spalten är ingen hemlighet, större delen av den skönlitteratur jag tar mig an läses endera på min läsplatta eller lyssnas på i min mobil.

Ändå går jag med dårens envishet till byns bibliotek varje tisdag eftermiddag, och njuter av varje sekund.

Jag går inte ensam, min femåriga dotter är alltid i släptåg och ofta även min åttaårige son, men eftersom byns bibliotek är inrymt i skolan betraktar han det inte längre som samma högtidsstund som sin lillasyster, utan mer som en del av vardagen.

Biblioteksfilialen i Vittangi är inte spektakulär, öppettiderna stannar på 12,5 timmar per vecka fördelat på måndagen och tisdagen, och antalet aktiviteter i bibliotekets regi är lågt, under de sex år vi bott här kan jag bara minnas en handfull arrangemang av arten författarkvällar eller liknande.

Men det är familjärt och mysigt, bibliotekarien känner oss – känner framförallt mina barn – vet vad de gillar och har inte sällan på eget initiativ lagt undan en nyinkommen hästbok till femåringen eller tagit med som fjärrlån från biblioteksfilialen i grannbyn, där hon också arbetar.

När vi flyttade hit hade jag kluvna känslor för byns bibliotek av två orsaker – öppettiderna och placeringen. Två dryga halvdagar öppet per vecka kändes snålt, van som jag var från många år i större städer med daglig tillgänglighet såväl på vardag som helg. Och att biblioteket låg mitt i skolan – gjorde inte det att det blev oerhört anonymt? Jag ville ha en lokal med inbjudande skyltfönster där en öppetskylt på gatan lockade till spontanbesök, men vem råkar gå igenom skolans huvudkorridor för att upptäcka biblioteksdörren stå öppen?

Med tiden har jag dock omvärderat mina ståndpunkter.

Dels har den begränsade öppettiden gjort att vi går dit med obscen regelbundenhet. Tisdagar ÄR biblioteksdag – jag hämtar femåringen på förskolan, vi går gemensamt till fritids, plockar upp åttaåringen och går vidare genom korridoren till bibblan, där vi sedan slår oss ner i soffan i barnrummet och högläser en trave böcker som femåringen valt ut. På en större ort där vi kunnat välja dag och tid fritt tror jag faktiskt att vi hamnat där mer sällan – en regelbunden aktivitet är enklare att skapa en rutin kring.

Och placeringen i skolan, ja – även där har jag svängt. Ska biblioteken fortsätta vara centrala i våra medvetanden, måste de unga lära sig förstå dess betydelse. Att grundskoleelever möts av en öppen biblioteksdörr i korridoren åtminstone några dagar varje vecka känns viktigare än att en vuxen som driver runt på byn gör det (och i vilken utsträckning sker det ens, om jag ska vara ärlig?).

I den bästa av världar erbjuds så klart både bra skolbibliotek och fina ”vanliga” bibblor – centralt placerade i samhället. De senaste åren har också skolbiblioteken fått öronmärkta, extra resurser i regeringens nationella budget, vilket förbättrat tillgängligheten, men trots detta fortsätter de totala staplarna för utlån och besök på våra offentliga bibliotek att långsamt men stadigt minska.

Men varför vurmar jag ens för fysiska bibliotek, om jag nu själv oftast sitter med näsan i en läsplatta när jag läser?

Det är inte krångligare än att jag tror att fysiska möten i ett varmt, ombonat och offentligt rum är viktiga. Vi har inte så många sådana kvar i samhället, faktum är att jag inte kan komma på ett enda utöver biblioteken.

Så därför fortsätter vi gå, jag och kidsen. Gör det ni också.

Smittad 2 är klar! (Well, i alla fall ivägsänd till första instans)

Postade just följande på Instagram:

Arbetet med Smittad 2 har gått extremt segt. Jag vet inte riktigt vart skon har klämt, men det har varit en riktig surdeg. Och slutet satt verkligen långt inne, det sista avsnittet var ursprungligen 85 000 tecken (de ska alla vara cirka 50 000 om man följer Storytel Original-mallen slaviskt (vilket jag i ärlighetens namn inte alltid gör)), men nu har jag åtminstone skalat ner det till 65 000 innan det sändes iväg till högre instanser. Dessutom har jag nu för andra säsongen i rad skrivit ett avsnitt för mycket under resans gång, precis som i fallet med Smittad 1 kände jag dels att anrättningen såsade ihop sig för mycket i mitten, och dels att det fanns för lite plats och för mycket berättelse kvar när jag närmade mig avsnitt tio, så jag drog ihop det som tidigare var avsnitt fem och sex till ett nytt avsnitt fem genom att kapa, kapa, kapa. Det tog också en hel del tid i anspråk.

Återstår bara att ta sig an den tredje och avslutande säsongen, då…

Men först och främst – hur ska detta firas? Tja, det är inte som att arbete saknas ändå, men efter att kidsen somnat cirka 21.30 om jag har tur kanske jag unnar mig att använda solov-tv-kvällen (Johanna är på vift nedåt Piteå någonstans) åt att se TVÅ avsnitt av Counterpart, i stället för bara ett plus en timmes kvällsskrivtid.

Så spännande är mitt liv.

Även Bookbeat satsar på barnen

Nu har även Bookbeat gått samma väg som Storytel och lanserat ett barnläge i sin app, så att familjens yngre medlemmar slipper de vuxnas böcker (och vice versa!) i sina bokhyllor och rekommendationspuffar i appen.

För oss har barnläget hos Storytel – eller ”Kids mode” som de kallar det – blivit en superhit, jag kör in till ridskolan i Kiruna varje onsdag eftermiddag med Ejda (dags om ett par timmar!), och det som tidigare var en rätt trist resa för henne har nu blivit en högtidsstund i stället, hon lyssnar i nuläget på de totalt sjutton Pelle Svanslös-inläsningar som finns hos Storytel gång på gång på gång och stämningen i bilen har blivit mycket högre.

Jag har inget aktivt Bookbeatkonto just nu, så jag kan inte kolla funktionaliteten, men jag hoppas att de har fixat en grej som Storytel inte har ordnat ännu i sitt Kids mode, nämligen möjligheten att på ett enkelt sätt starta om en bok från början igen när man lyssnat klart på den. Det här är ju något som vuxna inte särskilt ofta gör, men som åtminstone vår femåring ägnar sig åt HELA TIDEN. Som det är nu måste man ”scrubba” sig tillbaka till start via tidslinjen, och den där tidslinjen har en bisarr tröghet när man drar med fingret, som gör att man måste scrubba i det oändliga för att få tillbaka en bok till början. Det finns också någon konstig funktionalitet när man i stället ska dra fingret nedåt över skärmen för att spola bakåt snabbare som jag ärligt talat aldrig ens förstått hur den fungerar, trots att jag ändå tycker mig vara rätt haj på gränssnittslösningar.

Nåväl, det var en utvikning (och ett tips till Storytel om att fixa det där pronto).

Kul att Bookbeat satsar mer på barnen också, hur som helst! Dock kan det vara värt att poängtera att man hos dem måste ha ett familjekonto om en vuxen och ett barn ska kunna använda appen samtidigt, medan man hos Storytel får Kids mode ”på köpet” i grundabonnemanget så att en vuxen och ett barn kan använda det samtidigt (dock är Storytels grundabonnemang tjugo kronor dyrare än Bookbeats).

Varför smyga med en Augustvinnare?

Nej, min förhoppning infriades inte, det blev inte något slå på stora trumman alls från förlagshåll när det gällde ljudboksutgivningen av Linnea Axelssons Aednan. Vad jag kunnat se har det från Bonnierförlagens eller Bonnier Audios håll överhuvudtaget inte puffats för utgivningen, och jag har heller inte kunnat hitta några andra pressutskick eller mer eller mindre officiella Instagram- eller Facebookinlägg i ärendet.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt. Visst, det är en smal titel som inte kommer att toppa några försäljningslistor. Men boken ifråga tilldelades 2018 års skönlitterära Augustpris för två månader sedan, bör man då inte som stolt förlag skicka ut åtminstone en liten blänkare som säger att nu har ljudboksversionen kommit, inläst av den Augustprisade författaren själv? Bonnierförlagen lägger ju ut pressgrejer på sin mediasajt i parti och minut – eller åtminstone närapå dagligen. Jag fattar inte.

När det gäller de kommersiella ljudboksaktörerna så har Storytel i skrivande stund med den i sin ”Veckans utvalda”-kategori som toppar appen när man öppnar den, vilket säkerligen ger en del exponering, och Bookbeat har den med i sin ”Alla pratar om”-kategori där de samlar titlar som just nu får mycket uppmärksamhet av olika skäl, men den har en lägre prioriterad placering i deras app, så frågan är hur mycket skjuts det ger.

Jag blir lite nedslagen av sådant här. Vill man ha en bred, kvalitativ ljudboksutgixvning, kan man väl åtminstone som utgivare själv tala om att den existerar? Och ja, jag vet att det är gammaldags att tänka i banorna att ett pressmeddelande är nyckeln till exponering i dagens fragmenterade nätvärld med sjuhundratolv parallella flöden, men ändå – Augustvinnare som sagt, en unik Augustvinnare, det första poetiska verk som mottagit detta pris sedan Tranströmers Sorgegondolen år 1996!

Nej, inte ens i Bonnier Audios översiktstext över vårsäsongens ljudböcker – som inkluderar flera andra januarititlar – nämns den med ett ord.

Som parallell kan nämnas att jag såg att Ellerströms förlag i går gav ut en annan av fjolårets mest kritikerrosade svenska romaner av det lite smalare slaget som ljudbok – Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, även den inläst av författaren själv. Om förlaget skickat ut något pressmeddelande i frågan vet jag inte, men jag såg däremot att de tutade i luren rejält för utgivningen såväl på Instagram som på Facebook.

Visst, som litet förlag har de så klart ett större behov av att vara pigga i sociala kanaler än vad en koloss som Bonniers har, men ändå, det är ju författare av Linnea Axelssons kaliber som ger Bonniers den kulturella tyngd de besitter, då kan de ju inte bara fokusera sitt medieflöde på att Fredrik Backmans kommande roman ges ut som ljudbok i april (som att det skulle gå att missa när det väl blir dags), vilket alltså är vad Bonnier Audio puffat för på sin sajt hela den vecka som gått sedan Aednan gavs ut.

Trist!