Den officiella rapporten Boken 2018 har släppts av Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen, och Boktugg har dissekerat rapporten på längden och tvären i ett par läsvärda artiklar om man vill gå på djupet. Kort kan man väl säga att det digitala fortsätter plocka andelar och de streamade ljudböckerna är lokomotivet, ökningen på just detta område var under förra året över 47 procent jämfört med året innan. Totalt omsätter nu de digitala streamingtjänsterna bestående av Storytel, Bookbeat och Nextory över en halv miljard kronor per år. Värt att notera är dock att detta totalt ”bara” utgör 14 procent av de totala intäkterna inom bokbranschen, som landar på knappt 4,2 miljarder kronor. All ökning sker dock på det digitala området, den fysiska försäljningen stod sammantaget helt stilla under fjolåret (lite minus för fysiska bokhandlare, lite plus för nätbokhandlare).
När man kollar tabellerna i rapporten slår en detalj mig plötsligt – nämligen hur bisarra de officiella digitala topplistorna inom bokbranschen numera är, och faktumet att de blir mer bisarra för varje dag, och det beroende på att Storytel, Bookbeat och Nextory håller hårt i sin respektive statistik och inte låter den inkluderas i listorna.
På ljudboksområdet blir detta som mest absurt. Under 2017 låg försäljningen av fysiska och digitala styckeköpta ljudböcker på totalt 41 miljoner kronor – och det är endast denna försäljning som topplistans statistik baseras på. Samtidigt uppgick intäkterna för ljudböcker hos streamingtjänsterna till 473 miljoner kronor.
Ljudbokstopplistan baseras alltså på det som utgör 8 procent av de totala ljudboksintäkterna. Det är självklart inte hållbart.
Visar inte direkt hela sanningen.
Även bland e-böckerna är problemet växande. 2016 utgjorde styckesförsäljning 55 procent av av e-boksintäkterna, det som e-bokstoppen baserades på utgjorde alltså då fortfarande en majoritet. I fjol däremot landade siffran på 37 procent eftersom allt fler läser sina e-böcker i streamingtjänsternas appar. Nästa år lär den vara ännu lägre.
Visserligen kan man argumentera för att de här topplistorna på ett sätt trots allt är korrekta – det är helt enkelt topplistor över sådant som säljs. Hos streamingtjänsterna handlar vi inte enstaka titlar, utan köper oss tillgång till en katalog att välja ur. Det gör att streamingtjänsternas topplistor i regel ser helt annorlunda ut än den officiella, vi är mycket mer benägna att testa sådant vi inte känner till när det inte kostar oss något extra, medan vi satsar på de säkra korten om vi måste betala säg 150 kronor för en enskild ljudbok.
Men ärligt talat – vore det inte mer intressant med en topplista som faktiskt baseras på vad folk faktiskt lyssnar på?
Vems fel är det här då? Tja, jag utgår ifrån att Svensk Bokhandel som publicerar listorna väldigt gärna skulle vilja ha mer korrekta listor, så skon klämmer nog hos streamingaktörerna, att de av någon anledning inte vill släppa sin data, helt enkelt. Och det är synd! För det går att skapa vettiga topplistor där streamat, abonnerat innehåll finns med – musikvärlden gör det, den officiella Sverigetopplistan inkluderar såväl fysisk som digital försäljning samt streamad statistik från aktörer som Spotify och Apple Music, och detsamma gäller hos internationella topplistor som amerikanska Billboard.
Så kom igen Storytel, Bookbeat och Nextory – släpp sargen, eller ännu hellre siffrorna.
——
PS. Skriver jag inte bara det här för att jag vill att Virus ska kunna hamna på en officiell topplista? Nej, så futtig är jag inte, och jag tvivlar på att Virus 4 när den kommer skulle ta sig särskilt högt ändå, trean nådde en tiondeplats på Storytels egen topplista och jag tror inte att fyran tar sig högre, och inkluderar man då statistik från övriga tjänster och försäljare där Virus ju inte alls finns att tillgå, så … ja, vad kan man hoppas på gällande den här imaginära listan? Plats 13? Det är väl inte så mycket att skrika sig hes efter, eller hur? DS.
En av de mest efterfrågade funktionerna i Storytels app sedan satsningen på Storytel Original-serier drogs igång sommaren 2016 är möjligheten att automatiskt spela upp nästa avsnitt i serien, så att man inte ska behöva krångla upp sin telefon varje gång de timslånga avsnitten tar slut, och manuellt dra igång nästa. I mitten av januari meddelade Storytel att det här var på gång, och i går upptäckte jag att den uppdaterade versionen av appen landat i Apples App Store. Och det fungerar, utifrån vad jag hittills kunnat se, precis som utlovat.
Jag hade Arianna Bommarcos Storytel Original-serie Mörkt arv ännu olyssnad i min bokhylla, har tänkt ta mig an den ända sedan den släpptes i slutet av november men inte hunnit ännu. Nu spolade jag fram till de sista skälvande sekunderna av första avsnittet (ändå till ”outrot” så jag inte skulle spoila cliffhangern i förväg tills den riktiga lyssningen) och släckte sedan skärmen så att telefonen blev låst – det är ju oftast så man lyssnar på böckerna. Och utan att göra något väsen av sig klingade avslutningsmusiken för första avsnittet ut, och ett par sekunder senare drog introt för andra avsnittet igång. Äntligen!
Om det här är tänkt att fungera enbart med Storytels egna Storytel Original-serier eller även med andra förlags böcker som lanseras som serier verkar lite oklart. I beskrivningen för appuppdateringen i App Store står bara att nu ”introducerar vi Autoplay för Storytel Original-serier”, men det verkar fungera åtminstone med vissa andra serier. Jag provade först ett par avsnitt av Michelle Millers serie Maktspelet som Bokfabriken ger ut (som försökte lanseras under originaltiteln The Underwriting redan för några år sedan om någon minns det) och med den fungerade det inte, appen stannade efter avsnittet och bad mig sätta betyg, precis som den alltid gör med vanliga ljudböcker. Däremot hoppade den genast till nästa avsnitt med serien Sektionen av Ingrid Elfberg, som också getts ut av Bokfabriken. Oavsett om Storytels tanke varit att det ska fungera med andra utgivares serier eller inte, så tycker jag som lyssnare så klart att det bör fungera för alla, oavsett vem som gett ut en specifik bokserie.
Då jag ju själv är Storytel Original-författare antar jag nu att Autoplay-funktionen får effekten att antalet betyg och lyssnarrecensioner av Virus kommer att sjunka dramatiskt utom för det avslutande tionde avsnittet av säsongerna. Jag hoppas att de har tänkt till lite gällande det här, för i nuläget är det exempelvis så att enbart första avsnittet i SO-serierna syns på Storytels topplistor, för att undvika det som skedde i början när de lanserade satsningen och listan svämmade över av SO-avsnitt (vilket jag skrev om i juli 2016). Dessa förstaavsnitt kommer nu rimligen att få extremt få betyg och kommentarer – om ens några – eftersom nästa avsnitt börjar direkt utan att man får möjlighet att plita dit några stjärnor. Jag vet inte hur stor andel av Storytels användare som baserar sin lyssning på andras kommentarer och böckers medelbetyg, men min gissning är att rätt många nog gör det. Jag hoppas att de har en lösning på detta.
Vad jag kan se i Google Play Store har appen för Android-telefoner inte uppdaterats med den här funktionen ännu, men jag utgår ifrån att även detta är på gång inom kort.
Så ni (iPhoneägare) som vägrat serier hos Storytel på grund av att den här funktionen saknats (och jag vet att det har funnits en hel del sådana) – nu har ni inga ursäkter längre. In och lyssna!
Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.
Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här ”kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.
Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.
Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera ”ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.
Ordet ”strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.
I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att ”Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.
Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.
Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.
Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.
Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.
Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.
Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).
Att jag gillar siffror är ingen hemlighet, så det är hög tid att summera 2017 års bloggstatistik! Av någon outgrundlig anledning verkar jag inte ha gjort någon sammanställning i fjol (däremot för 2015), så jag bjussar på lite siffror från det året också som ren bonus.
Under 2017 publicerade jag 165 inlägg på bloggen, vilket var ett rejält tapp jämfört med 2016, då jag lade ut 194 inlägg (och redan detta var något av ett bottennapp antalsmässigt) . Trots detta ökade fjolårets trafik jämfört med 2015 med nästan 4 procent. Att jag inte jämför med 2016 beror på att det måste ha hänt något med tekniken kring juni och juli där, det anges att jag bara har ungefär en fjärdedel av den normala sommartrafiken vilket jag inte tror stämmer med verkligheten, så årstotalen dippar betänkligt. 2017 blev dock bästa året sedan 2013 trots de färre inläggen, så jag hyser ändå hopp om framtiden. Det brukar medialt hävdas att bloggen är död, men jag vet inte, bara för att färre människor bloggar på traditionellt sätt verkar publiken fortfarande finnas i stadig utsträckning för oss som kämpar på.
Populäraste inlägg så. Som vanligt är det mina texter om teknik i allmänhet och de där jag testat Adlibris Letto-plattor i synnerhet som drar mest publik överlag, men i år har de konkurrerats ut av testet av plattan Tolino Vision 2, dock helt beroende på att det finns ett antal användare av Tolinos produkt som använder kommentarsfältet under mitt test för att diskutera en bugg i mjukvaran som dök upp under året (inlägget har i skrivande stund 292 kommentarer…).
Ur författarsynpunkt är det så klart kul att mitt inlägg från juni 2016 när jag presenterade Virus för världen fortsätter lockar publik, det betyder ju att folk faktiskt googlar på min bokserie och hittar hit. Över 20 kommentarer har inkommit under året på det inlägget där de flesta undrat om när nya säsonger ska komma (och det trillar in en del ”skriv mer nu!”-kommentarer på andra Virus-fokuserade inlägg också), vilket så klart är roligt.
Att många undrar om Storytel har något familjeabonnemang att erbjuda tyder också sjätteplatsen på (svaret på frågan är än så länge nja, man kan lyssna på barnutbudet parallellt med vuxenutbudet, men två kan inte lyssna på vuxenutbudet samtidigt – åtminstone ska det inte gå, jag vet att det funkar för en del), och mitt snart tio år gamla inlägg om hur många tecken och ord det går in på en normal boksida fortsätter också att locka googlande författaraspiranter.
Mest spännande är att ett snart tolv år gammalt inlägg från bloggens första levnadsår letat sig in på tio i topp-listan. Jag skriver fortfarande under på varje ord om det jag då skrev om slumpen kontra ödet, men så här sju år efter att jag sade upp mig är av förklarliga skäl inte TT en lika dominerande del av mitt liv som när jag skrev inlägget (faktumet att jag bor 120 mil norr om deras kontor spelar så klart också in i att kontakterna med min gamla redaktion blivit mindre intensiva). Men vad som gjort att så många hamnat på det där inlägget just under 2017 vet jag faktiskt inte, har slumpen och ödet spelat viktiga roller i någon bok, tv-serie eller film under året som gått?
Finns det något övrigt att säga? Tja, 88 procent av bloggens besökare satt i Sverige, 4 procent i USA och därefter kom Finland, Norge och Tyskland. Totalt har det registrerats besök från 140 länder under året som gått. Globalist javisst.
Avslutningsvis: Målet för 2018? Fler inlägg! Och fler bra inlägg.
I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!
(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).
Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.
Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.
Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.
Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.
Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.
Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.
Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.
Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.
Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.
Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.
Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:
Vad skiljer den nya versionen från den gamla? – Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter. Letton fyller fem år i år. Ska ni fira? – Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.
Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.
Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.
Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.
Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.
Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.
En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.
På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.
Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.
Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.
Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.
Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.
Jag har inte haft för vana att publicera mina krönikor här i bloggen tidigare (jag skriver dem var tredje lördag), men eftersom den här med stor sannolikhet blir inaktuell om mindre än ett dygn, så gör jag ett undantag. Håll till godo!
Kan boken få bli årets julklapp?
Kan det äntligen få bli dags att med Handelns Utredningsinstituts officiella välsignelse lägga en bok under granen i år? På tisdag den 21 november presenterar HUI Research, som institutet numera heter, Årets julklapp 2017. Vore det inte härligt om vi i dessa digitala tider kunde få något så analogt som en enkel bok att drämma till med?
Chansen är tyvärr liten, kriterierna som ska uppfyllas är bland annat att det ska vara en nyhet (eller ha fått ett nyväckt intresse under året som gått) samt representera den tid vi lever i, och frågan är väl på vilket sätt pappersboken passar in där, med sina tusenåriga anor som en black om foten. Inte ens om vi snävar in begreppet ”bok” till ”en roman” kan det bli tal om nyhetens behag, romanformen som vi känner den började ju populariseras redan för 250 år sedan.
Å andra sidan är ett annat kriterium att produkten ska ha ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Och nog har man ibland stått i bokhandeln och svurit över att en volym man vill åt är alldeles för dyr, och ingen kan ju säga att exempelvis Camilla Läckberg, David Lagercrantz eller Dan Brown inte säljer i stora antal. Så helt hopplös är tanken inte.
Historien talar dock emot även utöver att boken som konstform är gammal. För ”Boken” har faktiskt blivit Årets julklapp, år 1999 ansågs den av någon anledning vara särskilt nyhetsvärdig och fick HUI:s utmärkelse, ett faktum som ledde till vissa problem tre år senare när momsen på pappersböcker sänktes från 25 till 6 procent och boken för ett tag blev het på riktigt. För att undkomma nesan att tvingas utse den igen valde man då mellanvägen att para ihop boken med de då så populära tv-kockarna, och utsåg ”Kokboken” till Årets julklapp.
Men om vi inte kan få den fysiska boken, hur ser det då ut med exempelvis ljudböcker, som är så i ropet? Tja, just ”Ljudboken” blev faktiskt utsedd år 2006 i samband med att intresset för inlästa böcker på cd-skivor började växa. De digitala app-tjänster vi i dag nästan uteslutande använder för att lyssna på litteratur har däremot inte prisats och skulle kanske kunna vara en kandidat, men frågan är om de inte faller på att de är så knöliga att rubricera. För vad skulle man kalla det – ”En tjänst för streamad ljudbokslyssning”? Inte så rubrikvänligt. Möjligen skulle ”En streamingtjänst” kunna komma på tal, men då skulle nog tv- och filmtjänster som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stjäla rampljuset, och de svenska ljudboksaktörerna hamna ohjälpligt i skuggan.
E-boken då, eller läsplattan? Det senare är inte helt omöjligt eftersom utredningsinsitutet gillar att premiera fysiska objekt – och gärna inom hemelektroniksektorn.
Men tyvärr finns väl inget som talar för att just 2017 skulle vara året då en läsplatta lyfts fram. Visserligen har Sveriges ledande läsplatteförsäljare Adlibris lanserat en ny version av sin Letto-platta under hösten som är rätt mysig med ett greppvänligt, inbjudande gummihölje, men den har fört en relativt anonym tillvaro till och med på Adlibris egen sajt, så jag skulle inte satsa pengar på det. Dessutom blev ”Surfplattan” utsedd till Årets julklapp i Sverige redan år 2010 (och fick även elektronikbranschens alternativa Årets julklapp-utmärkelse 2011, 2013 och 2014) så även det tåget har nog gått, även om en läsplatta i mina ögon inte riktigt är samma sak som en surfplatta – en läsplatta är en pryl utvecklad särskilt för läsning och inget annat.
Det är nog bara att inse faktum – inte i någon form blir boken Årets julklapp. En tröst är dock att HUI:s utmärkelse sällan speglar vad som verkligen hamnar under julgranen. För vad tror ni vid en jämförelse – vad sålde bäst av VR-glasögon och böcker under fjolårets julhandel?
Knappast den av de två som utsågs till Årets julklapp.
Jag börjar smått inse att jag inte kan hantera frestelserna det innebär att arbeta vid datorn. Jag har aldrig riktigt köpt att de ständiga distraktionsrisker som de sjuttiotolv samtidigt öppna programmen och Safari-flikarna innebär skulle vara ett problem för mig, jag har helt enkelt stått över sådant. Har jag inbillat mig, alltså.
Men jag vet inte. Jag tycker jag blir allt mer ineffektiv framför mitt Worddokument för var dag som går, och jag hittar oavbrutet på ursäkter för att kolla mejlen, kolla rss:en, kolla Facebook, söka på webben, kolla mejlen, kolla Facebook, kolla … ja, ni fattar galoppen.
Faktumet att jag i måndags – dagen då jag drog ner till Stockholm och tillbaka – lyckades få ur mig den största textlängden på länge trots att jag enbart skrev på flyget och flygbussen och därtill enbart på min iPad mini måste betyda något. Visst, jag kan ständigt ägna mig åt alla de förströelser jag räknade upp ovan på iPaden också då det är en 4G-variant, men faktumet att Worddokumentet ständigt täcker hela skärmen och att jag inte kontinuerligt ser den lockande sidolisten med alla appar som drar och pockar – ja, det betyder något.
Och jo, jag vet att man sätta textdokumentet i helskärmsläge på datorn också, men det blir inte samma sak. Jag vet ju att de ligger där under och väntar.
Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken väg jag ska gå för att lösa det här problemet ännu. Men det känns … ja, futtigt att ha drabbats av det.
I gårdagens nyhetsbrev som Storytel skickade ut stod följande att läsa:
Psst! Du vet väl att du kan använda Storytel samtidigt som dina barn lyssnar på barnböcker – det ingår i ditt abonnemang! Vi har fler än 2 000 böcker i kategorin ”Barn”, så ladda ner Storytel-appen även till barnen och hjälp dem att komma igång med sitt första ljudboksäventyr.
Någon timme efter mejlets ankomst dök samma meddelande upp i komprimerad form som en pushnotis från Storytel-appen på telefonen.
Jag vet inte om det här innebär en konkret förändring eller om det bara är något som inte har kommunicerats ut ordentligt tidigare, men FAQ-sidan om hur Storytelabonnemang fungerar uppdaterades så sent som i går, så antagligen rör det sig om en konkret förändring. Kritik gällande avsaknad av familjeabonnemang hos Storytel och Bookbeat har florerat på flera håll under sommaren, och för några dagar sedan kom nyheten att konkurrenten Nextory nu börjar erbjuda familjeabonnemang. På det här sättet kommer Storytel åtminstone delvis runt problemet, då det gör det möjligt för barn plus en förälder att använda tjänsten samtidigt. Jag tog själv upp problemet i ett inlägg i somras:
I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.
Innebär det här att behovet av ett familjeabonnemang försvinner? Nej. De flesta familjer består trots allt av två vuxna, och jag tycker att det är rimligt att man ska kunna använda sig av ett gemensamt abonnemang för dem, på samma sätt som man kan det hos film- och tv-tjänster som Netflix och Viaplay (där det ingår åtminstone två samtidiga streamar även i standardabonnemanget), och i musiktjänster som Spotify och Apple Music (som båda erbjuder familjeabonnemang som är cirka 50 procent dyrare än standardabonnemanget). Visst, en barnbakväg löser problemet för mig som har barn på sju och fyra år, men för familjer med tonårsbarn som vill ta del av det vuxna utbudet innebär det ingen förbättring. Jag har exempelvis hört från flera i min bekantskap att deras kids, som är 15-16 år, är besatta av Virus, och det är knappast en serie som filtreras in under barninnehåll på Storytel.
Men ett familjeabonnemang light är i alla fall en början.
Genomgången är väl värd att läsa i sin helhet, men som summering kan nämnas att Amanda Reventlid som gjort testet landar i att Storytel vinner i utbud och funktionalitet, men hon känner samtidigt ett större lässug när hon använder Bookbeat då de serverar fyndigare och mer lekfulla kategorier. Minst entusiasm känner hon inför Nextory.
Slutligen konstaterar hon att det är trist att bokbranschen ännu helt missat det tåg som streamingbranschen inom musik och film/tv klivit ombord på – familjeabonnemang som möjliggör att fler än en person använder tjänsten samtidigt.
Här kan jag inte annat än att hålla med. I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.
För första gången på länge kunde jag i dag se Apples keynote från utvecklarkonferensen från början till slut. Svensk tid börjar de alltid klockan 19 och brukar pågå ett par timmar, en synnerligen dålig småbarnstid. Men i dag blev det start klockan 13 New York-tid. Jag ska inte orda något om keynoten som sådan, även om det är möjligt att det kommer ett inlägg senare om de nya funktioner i iOS 11 som gör det enklare att vara produktiv på en iPad, något jag i det tysta (nåja) ständigt drömmer om i min strävan efter ett lättare datorliv.
I dag tänkte jag i stället posta den film som inledde keynoten, en till synes rätt påkostad historia om vad som skulle hända om sladden drogs ur till världens alla appar. Apple brukar i regel strössla sina keynotes med rätt trött så kallad ”dad humour”, men den här var oväntat fyndig även för de yngre generationerna. Inbillar jag mig i alla fall, jag tillhör väl snart målgruppen för höhöig pappahumor själv.
Dagens utflykt gick till Williamsburg. Vi passerade Apple Store, och Tage utbrast: Let’s go in! Nu skriver jag detta som ett test på en 9,7-tums iPad Pro med Apples egna Smart Keyboard, jag har aldrig testat dem tidigare, trots ett mångårigt tangentbordsintresse. Ger ganska bra hastighet i fingrarna, men enerverande att inte ha svenska tangenter att testa med. Å går att hitta enkelt (option+A), men inte de andra två – option+O ger exempelvis danskt Ø.
Några platser bort går Ejda all in på Apple Pencil, hon ritar med den som hade hon aldrig gjort annat. Synd att pennan kostar 99 dollar bara (1 095 kronor i Sverige), plus att den inte fungerar med de något mer åldersstigna iPadar vi har hemma, billigaste varianten av iPad Pro kostar 599 dollar i USA, vilket i Sverige blir 6 695 kronor – totalt alltså knappt 8000 kronor. Yiakes. Men oj vad roligt det hade varit att kunna ge henne.
