Något som många tidiga köpare av läsplattan Storytel Reader efterfrågat är stödet för ljudböcker, som från Storytel antytts ska komma utan att något exakt skrivits i ämnet. Men i dag på förmiddagen blev det ändring på det – på företagets Instagramkonto skrivs nu följande:
Glad nyhet – Storytel Reader får ljudboksstöd innan året är slut! Funktionen kommer att bli tillgänglig via en mjukvaruuppdatering så att du inte behöver köpa en ny Reader när funktionen släpps.
Info om detta har senare även dykt upp på produktsidan för Storytel Reader.
Precis som de skriver är det så klart en glädjande nyhet, men jag fruktar ändå att det jag skrev i mitt test av Storytel Reader förra månaden alltjämt gäller – den här funktionaliteten kan i praktiken komma att lämna många besvikna, då hårdvaran i sådana här läsplattor är ljusår ifrån det vi är vana vid i våra moderna smartphones.
Dessutom hoppas jag att de fått ordning på batteriförbrukningen innan den här mjukvaruuppdateringen kommer, för ska det spelas upp ljudböcker på läsplattan kan den inte tillåtas sluka så mycket batteri som den redan gör i dag när den enbart hanterar e-böcker. Batteritiden är väldigt mycket sämre i Storytel Reader jämfört med exempelvis en Adlibris Letto Frontlight, och jag förstår ärligt talat inte riktigt varför så är fallet.
Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.
Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.
Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.
Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).
Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.
Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.
Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.
Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.
Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.
Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.
Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).
Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.
Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.
Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – ”Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.
En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.
Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när ”e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.
Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.
Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att ”skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.
Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.
Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?
Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.
Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).
Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.
Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.
Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.
Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.
Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.
Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen ”måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.
Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.
Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)
Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod ”man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa ”än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.
(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)
Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.
Nåväl. Mina egna bryderier så:
Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som ”vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.
Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.
Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.
Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar ”fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.
Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för ”övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.
Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen ”Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.
Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.
Mobilnätet gick ner i princip hela östra Kiruna kommun i måndags strax före klockan 18, och först 23,5 timmar senare var det uppe igen. Då och då gick det fortfarande att ringa och få igenom vanliga sms om man befann sig nära mobilmasten, men 3G- och 4G-nätet försvann helt. Samtidigt försvann alla möjligheter att använda sin ADSL-uppkoppling via det fasta telefonnätet. Så vi var i realiteten avskurna från det moderna livet ett dygn.
De som hade internet via fibernätet indraget i sina bostäder påverkades inte, det går i någon annan kabel än den som enligt nyhetsrapporteringen grävdes av några kilometer utanför Kiruna och släckte nätet.
Visst kan man rycka på axlarna åt det och tänka att håhåjaja, så hemskt är det väl inte att leva som på 90-talet, men på 90-talet var inte samhället uppbyggt kring att allt bygger på att vi är uppkopplade. Nu fick genast hemtjänsten problem med sina brukarlarm, affärernas kassasystem lade av och de kunde inte lägga in beställningar inför midsommarhelgen i tid.
Samtidigt är det intressant att se hur lite som behövs för en nedsläckning, en ivrig grävmaskinist och sedan blir det svart. Det är heller inte första gången det sker under de år vi bott här, endera i fjol eller om det var för två år sedan hände något liknande, och vid minst ett tillfälle har kabeln som de som har fibernät använder sig av grävts av, då har jag för mig att avbrottet blev än mer långvarigt. Men då fungerade åtminstone mobiltelefonin och det fasta telenätet.
Och jag kan inte låta bli att tänka att det aldrig skulle ha tillåtits ta ett dygn innan problemet var åtgärdat om det skett i en stad. Nu var det bara byarna, då är det inte lika noga. Och de uppe i Karesuando kunde ju koppla upp sig mot finska nätet, så vad bråkar de om?
Lustigt. Det skvalpade i bakhuvudet att jag sett något på Facebook förra veckan som antydde att det var denna vecka beställningarna skulle starta för Storytels e-boksläsare Storytel Reader. Så jag surfade in på sajten strax före lunch, och i introt på sidan för läsplattan fanns den nya formuleringen att plattan nu fanns att beställa. Längre ner, där själva beställningen skulle göras, stod dock precis som tidigare att Storytel Reader kommer att kunna beställas härifrån så fort den blir tillgänglig.
Efter avslutad lunch – laxrester från helgen – gick jag in på sajten igen, och voilà, nu var beställningsformuläret på plats. Första leverans sker måndag 9 juli, så någon midsommarläsning blir det tyvärr inte för presumtiva köpare.
Det här med familjeabonnemangens vara eller inte vara är en ständigt småvarm potatis bland streamingtjänsterna för ljud- och e-böcker – mitt inlägg från i augusti i fjol om att Storytel införde ett familjeabonnemang light genom att tillåta att vuxen- och barnmaterial tillåts lyssnas på parallellt är alltjämt välbesökt via googleträffar.
Nu skriver Boktugg att konkurrenten Bookbeat lanserar ett riktigt familjeabonnemang och samtidigt sänker grundpriset för en användare med 20 kronor per månad. Abonnemanget kostar alltså 149 kronor för en person, och sedan kan man lägga på ytterligare familjemedlemmar, som får egna profiler, för 49 kronor/månad per person.
Konkurrenten Nextory har redan sedan tidigare ett familjeabonnemang, där upp till fyra personer kan lyssna eller läsa samtidigt för 199 kronor per månad. Fyra familjelyssnare hos Bookbeat landar alltså på 296 kronor. Frågan är dock om det är särskilt vanligt med fler än två användare i de flesta familjer, och då blir kostnaden i princip densamma hos de två tjänsterna.
Kommer Storytel att kontra på något sätt, eller tycker de sig kunna sitta still i båten? Svårt att säga, jag skulle nästan gissa att det här med Bookbeats prissänkning till 149 kronor irriterar mer än familjeabonnemanget, tidigare har de ju kostat exakt lika mycket.
Som fotnot kan inflikas att det i praktiken fortfarande verkar vara lite si och så med att endast en person kan nyttja ett Storytelabonnemang åt gången. Jag tycker mig se relativt ofta när den här frågan kommer upp i olika Facebookgrupper att många fortfarande påstår sig kunna lyssna fler än en samtidigt (på vuxenmaterial), även om det inte ska fungera.
Såg tidigare i kväll någon som skärmdumpat ett citat från Financial Times där en person i insatt position inom EU uttalade sig om GDPR, och uttryckte förvåning över att i princip varje företag man någonsin varit ens i närheten av på internet nu skickar mejl till en och berättar om sina förändrade integritets- och databaspolicyer. En feltolkning av det nya direktivet, menade den här personen, så var det inte tänkt att företag ska behöva göra.
Jag har inga belägg för att den här personen hade rätt. Men om så är fallet, tja, då finns det onekligen en viss humor som ligger här och skvalpar någonstans, med tanke på de bisarra mängder mejl i det här ämnet som skickats de senaste dagarna.
Någon borde göra en uträkning på det totala antalet.
När ljudbokstjänsten Bokus Play lanserades tidigare i våras skrev jag ihop ett litet snabbtest, men har i ärlighetens namn därefter inte återvänt till tjänsten. Någon som däremot gett den en rejäl genomkörare är Marcus Stenberg på Bokhora, han publicerade för några dagar sedan ett utförligt test i sin sedvanligt roliga och stundtals bitska stil.
Han har en del gott att säga, men det onda väger tyvärr över, och mycket verkar handla om buggar. Följande stycke sammanfattar recensionen rätt väl:
Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.
VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.
Storytel meddelade i dag på morgonen väldigt överraskande att de lanserar en egen läsplatta före sommarsemestrarna. Plattan Storytel Reader ska till en början enbart vara en e-boksläsare, det går alltså inte att lyssna på Storytels ljudböcker i den, ”men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, enligt pressmeddelandet.
Plattan är bakgrundsbelyst, har en sextumsskärm, väger under 200 gram, kopplas upp via wifi och kommer att kosta 999 kronor i Sverige (den ska också säljas i Danmark och Finland), men där slutar också de tekniska detaljerna som presenteras. I pressmeddelandet står enbart att man loggar in på sitt Storytelkonto och därefter kan läsa de e-bokstitlar som finns i Storytels utbud (och ladda ner dessa offline om man ska läsa bortom sin wifiuppkoppling) men inget står att läsa om ifall plattan fungerar med ePub-filer och om man alltså kan ha sitt ”vanliga” e-boksbibliotek på den också parallellt, men det räknar jag med att bokbranschsajterna frågar om när de ringer Storytel om det här i dag, något annat vore tjänstefel. Likaså vore det spännande att höra vad för sorts platta det i grunden är, jag har svårt att se att Storytel byggt den själva.
I pressmeddelandet säger Storytels vd Jonas Tellander: – Vår målsättning är att få e-boksläsandet i Sverige att ta fart på riktigt. Kombinationen av Storytel-tjänsten och Storytel Reader är en riktig höjdare för alla som är trötta på att binge- watcha tv-serier i sovrummet. Nu kan folk återigen läsa vid läggdags, precis som som folk gjorde före tv-streamingtjänsternas intåg.
Avsaknaden av blygsamhet är det inget fel på, att ge sken av att det aldrig tidigare funnits något vettigt alternativ för e-boksläsning i Sverige vid läggdags är kanske något Adlibris som med den mångåriga satsningen på Letto skulle vilja protestera mot, men onekligen kommer det att bli lättare för den som är Storytelkund att krypa till sängs med en Storytel Reader. Redan i dag antar jag att en del växlar över till e-boksläget i Storytelappen och läser boken de lyssnar på vid sänggång, men långtifrån alla är bekväma med att läsa i telefonen och så är det ju det där med de distraktioner som den inbjuder till som vi alla är medvetna om. Med Storytel Reader försvinner det, samtidigt som man har fördelen av att fortfarande vara inloggad på sitt konto.
Det är ju just detta som Storytel är ute efter, antar jag. Att man aldrig ska behöva lämna deras ekosystem, oavsett om man lyssnar eller läser. Det upplevda värdet av att betala 169 kronor per månad för tjänsten ökar, även om det läsplattan egentligen bara gör är att bättre belysa en redan existerande del av abonnemanget. Räkna även med att Storytel Reader längre fram kommer att användas i införsäljningen av deras tjänst – teckna upp dig för ett år och få en Reader på köpet, eller liknande. För jag har extremt svårt att tänka mig att plattan i fråga, som verkar vara rätt basic till form och funktion, är särskilt dyr i inköp.
Att Storytel Reader saknar krusiduller tror jag snarast är en fördel om man siktar brett, folk i gemen vill ha något enkelt som bara fungerar. Och där passar en avskalad platta hårt knuten till ett slutet ekosystem som handen i handsken. Att de är så sparsamma med de tekniska detaljerna kring plattan i pressmeddelandet är i det sammanhanget helt logiskt, produkten riktar inte in sig på dem som undrar hur hög upplösningen är i skärmen, hur stort inbyggt minne den har eller vilket operativsystem den i grunden jobbar med.
Den stora förloraren på det här torde vara Storytels konkurrent Nextory, som försökt profilera sig i kampen om ljudbokslyssnarna som alternativet för dem som också gillar e-böcker. Nu tar Storytel udden av deras marknadsföring och erbjuder något jag har svårt att se att de skulle kunna ha muskler att själva erbjuda. Även Bookbeat tar så klart stryk av det här, för även om de precis som Storytel också erbjudit e-böcker i sitt abonnemang tidigare så har de likt hos Storytel hamnat i skymundan. Nu ökar trycket på dem att också lyfta fram e-böckerna. Nya Bokus Play, som inte ens har e-böcker i sitt erbjudande, får det därmed ännu svårare nu.
Om man ändå ska göra en liten jämförelse utifrån det som är känt, så kan nämnas att ”under 200 gram” är vad Adlibris äldre Letto Frontlight-platta väger (190 gram), medan den nya Letto Frontlight 2 med silikonskal som inte går att ta bort är betydligt tyngre (315 gram). Inte heller Letto-plattorna har någon mobil uppkopplingsmöjlighet (vilket lejonparten av Amazons Kindleläsare har, exempelvis).
Hur som helst – jag ska självklart se till att skaffa mig en Storytel Reader så fort den kommer, och ge ett omdöme.
Så kom då, helt utan förvarning vad jag sett, lanseringen av Akademibokhandelns egen streamingtjänst för ljudböcker – med namnet Bokus Play.
I grund och botten verkar tjänsten likna konkurrenternas, standardabonnemanget går loss på 169 kronor i månaden precis som hos Storytel, Bookbeat och Nextory, men till skillnad från de andra som bara har ”ät så mycket du orkar”-modeller, finns även ett billigare abonnemang hos Bokus Play för 89 kronor per månad, där man får lyssna på endast en bok per månadsperiod. Storytel hade ett sådant abonnemangsalternativ längre tillbaka, och jag kan tänka mig att Akademibokhandeln ser det här som ett lämpligt instegsabonnemang för dem som vill testa på om ljudböcker är något för dem eller inte, och säkerligen kan det finnas en publik för det.
Rent konkret fungerar det så att man får en kredit per månad som växlas mot en bok, och utnyttjar man dem inte så sparas de så att man kan ladda ner två böcker nästa månad, och så vidare. Det är samma system som Amazon-ägda Audible har i USA för övrigt (de har även ett dyrare tvåkreditsalternativ), och var även den modell som Bonniers misslyckade ljudbokssatsning Laudio satsade på för åtta år sedan, om nu någon förutom jag minns den.
Modellen är i övrigt exakt som hos konkurrenterna – det är appar för mobil och surfplattor som gäller, ingen möjlighet att lyssna via webben finns. Även det är något som Storytel erbjöd tidigare men övergav och jag har sett ibland att det finns de som saknar den möjligheten, men antagligen är de sett till den totala mängden användare få.
Jag laddade ner Bokus Play till min iPhone lite snabbt och kikade, appen verkar lättanvänd och är luftig och det finns kategorier för topplistor och nyheter men även tydligt redaktionsmodererade puffar för sådant som ”Mysdeckare”, ”Häng med i fikasnacket” och ”Historiens vingslag”. Funktionerna är de förväntade – uppspelningshastigheten kan regleras, sömntimer kan ställas in och det går att hoppa framåt och bakåt 30 sekunder. Titlar sparas i en bokhylla och det går att lägga dem i offlineläge. En fin liten detaljfunktion som inte finns hos Storytel eller Bookbeat är att det anges storlek på de nedladdade ljudböckerna och hur många böcker man har plats för på sin telefon just nu.
Ego som jag är laddade jag ner min egen roman Vi har redan sagt hej då som testbok, och den är tydligen 109,8 mb stor och jag har efter att ha laddat ner den plats för ytterligare cirka 35 ljudböcker innan minnet säger stopp.
Vad mer finns att säga? Jo, något familjeabonnemangsalternativ likt det Nextory erbjuder i sitt dyraste abonnemang (199 kronor/månad) finns inte, och av vad jag kunnat läsa i deras FAQ finns heller ingen halvfamiljevariant likt den Storytel erbjuder (hos dem kan man lyssna på barnutbudet samtidigt som man lyssnar på en vuxenbok), utan det är precis som hos Bookbeat att det är en användare per abonnemang som gäller, oavsett vad.
Har man ett befintligt Bokuskonto med ett kontokort registrerat i systemet, är det bara att logga in på Bokus och hoppa på utan att man behöver dra fram sitt kort och registrera på nytt, vilket så klart är smidigt. Två veckors gratis provperiod erbjuds, vilket är precis som hos Storytel.
Vad saknar Bokus Play som konkurrenterna har? E-böcker. Det är en klar brist för helheten att de inte erbjuder e-böcker överhuvudtaget, men å andra sidan ligger detta format långt efter ljudböckerna i popularitet hos de här tjänsterna, så det är nog en kalkylerad brist. Samtidigt är det trots allt en smula underligt med tanke på att jag tror att Bokus Play först och främst vill locka till sig de som är nya i den digitala bokvärlden och i dag tillhör Bokus kundstock av pappersboksköpare. För dessa torde steget till en sådan här tjänst bli mindre om det digitala alternativ som främst liknar pappersboken – det vill säga e-boken – även erbjöds.
Hur kommer det att gå för Bokus Play? Det beror helt på hur sugna Bokus nuvarande kunder är på ljudboksabonnemang – och då menar jag alltså allra främst dem som i nuläget inte redan har ett. Få lär välja att kliva av sina befintliga tjänster för att testa Bokus Play, för bortsett från det billigare abonnemangsalternativet ser jag inte något som utmärker dem.
Men bland dem som ännu inte testat och vill prova på – ja, absolut, varför inte?
——
Fotnot: För transparensens skull bör det påpekas att jag sedan sommaren 2016 skriver en ljudboksserie inom ramen för satsningen Storytel Original, och alltså därmed har Storytel som en uppdragsgivare. Mitt intresse för ljudböcker går dock ett helt decennium tillbaka, och jag har skrivit i ämnet åtskilliga gånger här i spalterna samt i olika medier.
I år arrangeras om jag inte missat något inte den årliga bloggutmaningen Blogg 100, som den gode Fredrik Wass drog igång i bloggvärldens barndom i slutet av 1800-talet.
Jag har dock beslutat mig för att köra ett eget rejs, och bloggar från och med i dag den 1 mars som traditionen tidigare bjudit i dagarna 100. Det vore helt enkelt en katastrof för den här bloggens årsstatistik om jag inte piskade mig själv att skriva dagligen åtminstone dryga tre av årets tolv månader.
Nej, det är inte bara därför, i grund och botten handlar det om att jag älskar det här lilla hörnet av internet, jag har för bövelen skrivit i den här spalten i elva och ett halvt år vid det här laget, det vill säga mer än en fjärdedel av mitt liv (27 procent om iPhonens kalkylator räknat rätt).
Men det skadar ju inte att ha en morot för att hålla uppe tempot. Så häng med!
I dag startar årets bokrea, själv är jag av en slump inne i Kiruna i dag och jobbar och kan således bevista rean på utmärkta Kiruna Bokhandel redan vid premiären (jag sitter i detta nu och laddar genom att caféjobba på Fika by Spis som ligger vägg i vägg). Smutt!
Nedan följer min senaste krönika för Västerbottens-Kurirens kultursida, publicerad förra lördagen. I den skriver jag om en del av rean som jag blivit rejält trött på – nämligen nätbokhandlarnas hantering av den. Kan tillägga att de tio nyhetsbrev som nämns i texten fram till i går hann stiga till sexton innan dagens reastart.
——
Bokrean ser till att samtalet hålls vid liv
Det är tio dagar kvar tills årets bokrea startar. Jag är redan urless på den.
Att sparka på bokrean är inte särskilt unikt, glansen har långsamt falnat kring den årliga utförsäljningen av böcker i slutet av februari och belackarna är många. Rent ekonomiskt verkar den heller inte fullt så viktig som reans förfäktare ger sken av, bara en tjugondel av förlagsbranschens årliga försäljning kommer därifrån. Och även om bokhandlares kassaböcker tveklöst vittnar om ökade intäkter åtminstone under reans startfas, finns det de som hävdar att det egentligen är ett nollsummespel – kostnaderna ökar också i form av förlängda öppettider, utökad personalstyrka och (visserligen ofta obetalda) extratimmar när allt ska ställas i ordning inför reafesten.
Reans konkreta ursprungssyfte – att rensa lagret från titlar med fyra eller fem år på nacken – är också sedan länge glömt, numera är det kutym att samma bästsäljare som förseddes med lockpriser under julhandeln för ett par månader sedan även kommer på rean, och de senaste åren har även den nyss korade Augustprisvinnaren funnits med på rean. Att branschen på det här sättet agerar som nyttiga idioter genom att ytterligare förkorta böckernas livslängd och sänka deras värde är jag inte ensam om att tycka.
Men inget av det jag nämnt ovan får mig egentligen att surna till över rean. Orsaken till min irritation är en helt annan: Nätbokhandlarnas hantering av den.
För som sagt, lördagen då denna krönika publiceras återstår tio dagar till reastarten. Hittills har jag hunnit få tio nyhetsbrev om årets stundande bokrea – och det endast från den ena av landets två stora nätbokhandlare.
Den 6 februari, exakt tre veckor före reapremiären tisdag den 27 februari, började det. ”Förboka dina reatitlar i dag!” löd rubrikraden. Därefter har mejlen trillat in nästan dagligen och förutom tips inom olika genrer berättat om hur jag kan pressa reapriserna ytterligare genom rabattkoder och särskilda pluspriser om jag är inloggad – vilket är lite förvirrande eftersom priser i allmänhet brukar stiga när man plussar på något, inte sjunka. Jag har även fått ett mejl där de utifrån förhandsbokningar redan 15 dagar före reans start fastslagit vilka titlar som är de 20 främsta storsäljarna.
Varför detta bombardemang av mejl? Antagligen för att nätbokhandeln vet att bokrean för dem är slut samma sekund som de fysiska bokhandlarna drar övertäckningslakanen från sina reabord. I den stunden vill ingen längre sitta framför sina skärmar och klicka hem böcker till ett postombud, traditionalister som de flesta bokälskare är vill de då stå i den faktiska butiken och fingra på omslagen – även om de känner igen många av dem från julhandeln.
I ärlighetens namn agerar väl nätbokhandlarna på samma sätt under bokreaperioden som under resten av året – det vill säga att de gör sitt bästa för att plocka marknadsandelar av de traditionella butikerna.
Men på något sätt blir det extra tydligt under de här veckorna. Jag tror nämligen inte att reans viktigaste funktion är att bidra till konkreta penningvinster för branschen, lika lite som höstsäsongens stora begivenhet Bokmässan i Göteborg är det. I stället är dessa bastioner i Boksverige oslagbara i sina respektive förmågor att få oss att prata om litteratur. Ingen annan kulturform har, om det engelska låneordet ursäktas, events med sådan bredd, ihållande styrka och massmedial genomslagskraft som litteraturen har i dessa två arrangemang.
Bokmässan i Göteborg lämnar nätbokhandeln i princip därhän, den är för svår att reproducera på nätet. En rea går däremot att rent praktiskt kopiera med en webbutik och en bombmatta av nyhetsbrev.
Men i inkorgen i ett mejlprogram försvinner det som gör bokrean värdig en plats i vårt kollektiva medvetande, något vi årligen samtalar om.
Och är det något bokbranschen behöver betydligt mer än ett årligt tillskott om fem procent, så är det att hålla samtalet om litteraturen levande.
Den officiella rapporten Boken 2018 har släppts av Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen, och Boktugg har dissekerat rapporten på längden och tvären i ett par läsvärda artiklar om man vill gå på djupet. Kort kan man väl säga att det digitala fortsätter plocka andelar och de streamade ljudböckerna är lokomotivet, ökningen på just detta område var under förra året över 47 procent jämfört med året innan. Totalt omsätter nu de digitala streamingtjänsterna bestående av Storytel, Bookbeat och Nextory över en halv miljard kronor per år. Värt att notera är dock att detta totalt ”bara” utgör 14 procent av de totala intäkterna inom bokbranschen, som landar på knappt 4,2 miljarder kronor. All ökning sker dock på det digitala området, den fysiska försäljningen stod sammantaget helt stilla under fjolåret (lite minus för fysiska bokhandlare, lite plus för nätbokhandlare).
När man kollar tabellerna i rapporten slår en detalj mig plötsligt – nämligen hur bisarra de officiella digitala topplistorna inom bokbranschen numera är, och faktumet att de blir mer bisarra för varje dag, och det beroende på att Storytel, Bookbeat och Nextory håller hårt i sin respektive statistik och inte låter den inkluderas i listorna.
På ljudboksområdet blir detta som mest absurt. Under 2017 låg försäljningen av fysiska och digitala styckeköpta ljudböcker på totalt 41 miljoner kronor – och det är endast denna försäljning som topplistans statistik baseras på. Samtidigt uppgick intäkterna för ljudböcker hos streamingtjänsterna till 473 miljoner kronor.
Ljudbokstopplistan baseras alltså på det som utgör 8 procent av de totala ljudboksintäkterna. Det är självklart inte hållbart.
Visar inte direkt hela sanningen.
Även bland e-böckerna är problemet växande. 2016 utgjorde styckesförsäljning 55 procent av av e-boksintäkterna, det som e-bokstoppen baserades på utgjorde alltså då fortfarande en majoritet. I fjol däremot landade siffran på 37 procent eftersom allt fler läser sina e-böcker i streamingtjänsternas appar. Nästa år lär den vara ännu lägre.
Visserligen kan man argumentera för att de här topplistorna på ett sätt trots allt är korrekta – det är helt enkelt topplistor över sådant som säljs. Hos streamingtjänsterna handlar vi inte enstaka titlar, utan köper oss tillgång till en katalog att välja ur. Det gör att streamingtjänsternas topplistor i regel ser helt annorlunda ut än den officiella, vi är mycket mer benägna att testa sådant vi inte känner till när det inte kostar oss något extra, medan vi satsar på de säkra korten om vi måste betala säg 150 kronor för en enskild ljudbok.
Men ärligt talat – vore det inte mer intressant med en topplista som faktiskt baseras på vad folk faktiskt lyssnar på?
Vems fel är det här då? Tja, jag utgår ifrån att Svensk Bokhandel som publicerar listorna väldigt gärna skulle vilja ha mer korrekta listor, så skon klämmer nog hos streamingaktörerna, att de av någon anledning inte vill släppa sin data, helt enkelt. Och det är synd! För det går att skapa vettiga topplistor där streamat, abonnerat innehåll finns med – musikvärlden gör det, den officiella Sverigetopplistan inkluderar såväl fysisk som digital försäljning samt streamad statistik från aktörer som Spotify och Apple Music, och detsamma gäller hos internationella topplistor som amerikanska Billboard.
Så kom igen Storytel, Bookbeat och Nextory – släpp sargen, eller ännu hellre siffrorna.
——
PS. Skriver jag inte bara det här för att jag vill att Virus ska kunna hamna på en officiell topplista? Nej, så futtig är jag inte, och jag tvivlar på att Virus 4 när den kommer skulle ta sig särskilt högt ändå, trean nådde en tiondeplats på Storytels egen topplista och jag tror inte att fyran tar sig högre, och inkluderar man då statistik från övriga tjänster och försäljare där Virus ju inte alls finns att tillgå, så … ja, vad kan man hoppas på gällande den här imaginära listan? Plats 13? Det är väl inte så mycket att skrika sig hes efter, eller hur? DS.
Rent konkret fungerar det så att man får en kredit per månad som växlas mot en bok, och utnyttjar man dem inte så sparas de så att man kan ladda ner två böcker nästa månad, och så vidare. Det är samma system som Amazon-ägda Audible har i USA för övrigt (de har även ett dyrare tvåkreditsalternativ), och var även den modell som Bonniers misslyckade ljudbokssatsning Laudio satsade på för åtta år sedan, 
