Stockholm på riktigt

Efter tre veckor på vägarna landet runt är vi nu hemma i Stockholm på riktigt. Solen till ära kastade vi bara in väskorna i lägenheten, plockade fram filt, handdukar och solfaktor 50 och begav oss till Långholmen. Att säga att det är varmt i vattnet är väl en överdrift, men efter några minuter domnar kroppen bort och det blir rätt behagligt.

20120728-162654.jpg

I övrigt då?

Jag ser fram emot ett par veckor av semisemester/semijobbande.

I kväll ska jag mysa med datorn genom att blåsa den ren och sedan installera Mountain Lion från scratch.

På resan hem i förmiddags läste jag en väldigt lång och intressant text i Vanity Fair om Microsofts fall under 00-talet. Stundtals plågsam läsning.

Den gula bilen

Summer tour 2012 går vidare, nu är vi i Gästrikland. I dag Furuvik, Tage hängde med sin kusin, tittade på djur och ville väldigt gärna åka en gul liten bil, han var mycket bestämd på den punkten, hela tiden när vi köade upprepade han Det är Tages tur, gula bilen ungefär 50 gånger.

Nåväl, när det verkligen blev hans tur fick vi därför släppa förbi en pojke i kön eftersom Tage annars skulle blivit tilldelad en röd bil, något som aldrig skulle ha accepterats.

När vi sitter på plats, gasandes (jag) och svängandes lite på måfå (Tage), slår det mig plötsligt. Jag sitter på den nu riksbekanta rumpbilen. Det var på just detta fordon en olycksdrabbad pappa fick sin bak penetrerad av dragkroken för en dryg vecka sedan. Nu är kroken bortplockad, inte bara på detta fordon, utan på samtliga i vagnparken, det gapar små hål där det tidigare stuckit upp små ilskna pinnar.

Inte undra på att jag ser så lidande ut på bilden.

20120726-200149.jpg

På resande fot

Sitter på Starbucks i terminal fem på Arlanda, ska strax flyga till Köpenhamn för att intervjua Anna von Hausswolff, hennes nya album ”Ceremony” ges ut om två veckor.

Första singeln, ”Mountains crave” finns dock redan ute. Väldigt mäktig historia med kyrkorgel i fokus, något som för övrigt går igen på hela skivan.

Anna von Hausswolff – Mountains Crave from Anders Nydam on Vimeo.

En ny vår för podcasten

Det är onekligen en handling som ser ut som en tanke, att Apple nu äntligen skapar en fristående app för podcasts, på svenska kallad Podcaster. Efter att ha varit något för de närmast sörjande i många år har ju podcastfenomenet äntligen fått brett fäste i Sverige det senaste året, först genom att Filip & Fredrik populariserade det med sin podcast i Aftonbladets regi vilket gav en rad mer eller mindre lyckade efterföljare, och nu senast genom überhajpade – men mycket välförtjänt uppskattade – Värvet av Kristoffer Triumf.

Appen, som släpptes i går, fyller tveklöst igen ett svårförklarligt hål i Apples programutbud. Sektionen och funktionaliteten för podcasts (okej podcaster) har varit skamligt eftersatta i iTunes i många år, något som är ironiskt med tanke på att iTunes är de facto-samlingsplatsen för världens alla podcaster, en inofficiell hub vars katalog man måste finnas med i för att ha någon chans för spridning. Förfarandet för att få in sin podcast i katalogen har också varit oväntat tekniskt krångligt, något som inte minst Apples egen manual skvallrar om.

Jag hoppas – och tror! – att Podcaster kan vara en början till ändring på det, särskilt eftersom den förenklar handhavandet när det gäller lyssnande via iPhone och iPad. Allt om mac har skrivit en bra genomgång av appen.

När det gäller mitt eget podcastande hoppas jag på bättring inom kort. Försöket med DJtv som ljudpodcast blev ju rätt kortlivat, och jag tror inte att vi orkar ta upp det som en videopodcast igen, även om jag drömmer om det nästan varje dag. För två år sedan, när vi fortfarande var i full gång, var jag med i nu saligen insomnade ”P3 Populär” och pratade podcaster med Hanna Fahl samt killarna bakom Slashat, ett avsnitt som faktiskt fortfarande går att ladda ner och lyssna på, kors i taket. Vill man lyssna på vad vi sa så startar inslaget ungefär fem minuter in. Jag lyssnade igenom det själv nu på morgonen, och tycker att det vi säger fortfarande känns aktuellt och relevant.

Men som sagt, det kommer att bli ändring inom kort gällande mitt eget podcasteri. Jag smider planer!

Team Bison #ftw

Vilken succé! Deltog i går kväll i Medieruset, Fredrik hade dragit ihop ett litet lag kallat Team Bison där även Morgan deltog, och som vi sprang!

Eller ja, åtminstone Morgan, Hampus Brynolf och Niklas Ek, medan jag, Fredrik och Annika Lidne tog det lite lugnare. Den förstnämnda trions älgande – de hetsade varandra att springa de 3,7 kilometrarna på lite drygt 16 minuter vardera – gjorde att vi landade på en finfin femteplats i lagtävlingen, av totalt 145 lag. Själv klockade jag in på tiden 20.51, vilket gjorde att jag kom på plats 191 av totalt 530 startande, något jag är mycket nöjd med. Det bleknar ju dock rejält när kollar in resultatlistan och ser att Morgan, som i år gjorde sin tionde nionde Stockholm maraton i följd, kom på plats 31. Respekt! Start och mål skedde inne på Stockholms stadion, och Tage och Johanna hade placerat sig en bit före mållinjen och hejade friskt, jag pressade mig till att plocka sju-åtta placeringar inne på upploppet bara för att stajla för dem.

En detalj värd att notera: Jag använde Runkeeper under loppet, och enligt den var rundan vi sprang 3,97 kilometer och inte 3,7. Vem i hela världen ska man lita på?

Översta bilden, som visar delar av laget inför loppet, har jag lånat av Fredrik.

Nu även officiellt: Tove Leffler tar över Svensk Bokhandel

Nu verkar de ha bestämt sig på Svensk Bokhandel även officiellt. Lasse Winkler skriver i sin sista ledare att Tove Leffler blir ny chefredaktör. Så – grattis Tove till det nya jobbet! Se nu även till att återaktivera den där intervjun ni felpublicerade redan i samband med att förra numret kom ut. Det duger ju inte att beskedet enbart levereras genom en ledare, väl?

När det gäller Winklers nya sysselsättning, som han hintade lite om på sin avskedsfest och som jag kommenterade en aning i samband med förvirringen kring felpubliceringen, skriver han nu följande: Själv flyttar jag hem till Göteborg och börjar på ny kula. Jag ska, ihop med några fantastiska kollegor och vänner, bygga upp en ny tidning riktad till nyfikna läsare. Det blir ingen litterär tidskrift men något helt annat. Och inget gulligull i texterna. Jag avskyr det. Fråga vem ni vill på SvB:s redaktion.

Jag förstår fortfarande inte vad det kan röra sig om. Det grämer mig att jag är för dum för att fatta.

Du menar att du vill instifta Cannesfestivalen?

Jag har recenserat en del (inte så bra) filmer den senaste tiden. Amerikanska radioaktivitetsskräckisen ”Chernobyl diaries” som hade premiär i fredags, och den fullständigt hopplösa svenska skärgårdsthrillern ”Mörkt vatten” som går upp på bio i dag, till exempel.

På tal om ”Mörkt vatten”, så är regissören Rafael Edholm intervjuad hos Moviezine och uttrycker en del … eh, ja låt oss säga underliga saker om hur synd det är om män i Sverige som försöker göra film.

Citat ett: Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Citat två: Man får nästan be om ursäkt att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön.

Samtidigt, i den verkliga världen, var i år samtliga filmer som tävlade i Cannes regisserade av män, och av totalt elva svenska filmer med biopremiär under våren var blott två regisserade av kvinnor.

Synd om männen my ass.

Lasse Winkler ut, Tove Leffler in?

Just åter (okej, har hunnit laga middag åt Tage också) från Lasse Winklers avskedsmingel på Svensk Bokhandel, han slutar ju på sin post som chefredaktör efter nio år i sommar. Han avslöjade i sitt hej då-tal att han nu ska ägna sig åt en ny bokinriktad tidning tillsammans med tidningens förra redaktionssekreterare Johanna Westlund. Vad den skulle ha för inriktning ville han inte riktigt säga eftersom han inte ville att konceptet skulle hinna kopieras innan de skulle sätta igång, men den skulle vara riktad mot konsumenterna, inte mot branschen som är fallet med Svensk Bokhandel. Vi ska inte göra en ny Vi Läser, det här är något helt annat, sade han. Utöver Winkler och Westlund skulle SvB:s fotograf Ola Kjelbye vara halvtidsknuten till projektet.

Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad det är de ska göra. Varken Lasse Winkler eller Johanna Westlund känns dock som personer som gör något halvdant, så det ska bli väldigt spännande att följa projektet. Men det blir till att vänta – premiär blir det först efter nästa sommar.

Och just det ja – Tage gjorde stor succé på minglet. Han satt på buffébordet större delen av tiden och lyckades äta sex stora vattenmelonskivor och 253 vindruvor. Ja, den andra siffran är en uppskattning.

På tal om Svensk Bokhandel – i morse var jag med och skapade viss förvirring kring tidningens framtid. På deras sajt, inte på förstasidan men väl under nyhetsfliken, låg en Hallå där-text publicerad där tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler intervjuades om att hon skulle bli ny chefredaktör på tidningen efter Winkler. Jag tweetade raskt ut nyheten, som jag inte hade sett någon annanstans ännu. Min tweet fick snabbt stor spridning på Twitter bland bokmänniskor och hurrarop och grattis till Tove Leffler började trilla in. Men så gick hon själv ut och meddelade att det inte alls var klart att hon skulle få jobbet, och att det inte fanns något att gratulera. Texten försvann i samma veva från deras sajt (den finns dock fortfarande kvar i ett öppet fönster i min webbläsare…).

Hur det ligger till? Ingen aning, men det ser ju onekligen ut som att hon ska få jobbet, jag har svårt att se varför intervjun annars hade gjorts, den var både lång och ingående. Kanske var det helt enkelt inte officiellt klart, kanske fanns det andra sökande som ännu inte hade meddelats att de ratats, kanske fanns det ännu inget formellt styrelsebeslut taget i ärendet, kanske blev tidningen under natten som gick utsatt för en udda hackerattack i protest mot deras beslut att göra om webbsidan till en betalsajt.

Tror mer på något av de första alternativen dock.

Om det nu är så att Tove Leffler får jobbet, så får Svensk Bokhandel en chefredaktör som jag mycket väl tror kan fylla Lasse Winklers stora skor. Under året som gått sedan hon blev redaktionssekreterare har hon visat att hon brinner för bokbranschfrågorna och min bild av Tove (ja, vi är bekanta sedan ett antal år tillbaka) är att hon är genuint orädd vilket kan vara bra när man ska tampas med bufflarna i kulturvärldens kanske mest konservativa sfär. Hennes företrädare har ju hamnat i blåsväder mer än en gång för Svensk Bokhandels ofta rätt tuffa rapportering av branschen. Ska tidningen fortsätta i samma riktning krävs någon som inte backar när kritiken senare kommer (vilket den ju lätt gör när tidningen ägs av dem den ofta kritiserar – Bokhandlarföreningen och Förläggareföreningen).

Och det tror jag att hon pallar.

Så endera: Grattis Tove! eller Bu för att ni utsatts för en hackerattack!

43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.

Jobba från coffice #2: Coffee Pause

I dag: Coffee Pause på Södermannagatan 42.

Jag trodde länge att det här fiket enbart hette Pause tills jag närstuderade skylten häromdagen och såg att det fanns ett litet svårläst coffee placerat ovanför huvudnamnet. Cafét ligger i ett område i södra Sofo som jag på kort tid kommit att verkligen uppskatta, det finns en trevlig känsla av myllrande småstadskvarter i grannskapet trots att avståndet till Sofos centrum Nytorget/Skånegatan ligger mindre än 200 meter bort. Utsikten från den ljusa och fönsterdominerande lokalen är mot det slumrande Greta Garbos torg.

Hur som helst – Coffee Pause ser inte särskilt spännande ut, det är skandinaviskt minimalistiskt inrett utan att ta det till någon extrem, och någon direkt mysfaktor går det väl inte att tala om. Men när man väl satt sig där inne händer något, personalen är trevlig, fåtöljerna bekväma och bryggkaffet, som bara kostar 20 kronor och kommer med oändliga påtårer (man får dock inte ta det själv), är relativt välsmakande. Mat- och fikautbudet är dessutom bra, och det lösenordsskyddade nätverket oftast stabilt.

Klientelet är blandat, en del andra cofficejobbare, ganska många barnvagnsföräldrar och en del återkommande kvartersstammisar, vad jag kan se.

Summa summarum: 4 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: Coffee Pause omgärdas av kvarter med små trevliga butiker och kontorskrypin av exakt den typ som vi letade efter i vintras. Nu har vi visserligen lagt lokalletandet på is, men man ska aldrig säga aldrig.

Tidigare inlägg om mitt cofficejobbande hittas här.

Läget

Jobbar utomhus från Blå Lotus i dag på förmiddagen, lika bra att passa på när det är lite disigt så att man ser bra på skärmen.

Hinner inte göra så mycket utöver det jag måste just nu. Min ”Mankell om Mankell”-recension är med i UNT i dag, jag sörjer den oväntade och mystiska seminedläggningen av ”The talk show” och undrar om John Gruber inte gjort ett stort misstag, drömmer om att hyra en stuga i Ålands östra skärgård och ska recensera ”Men in black 3” – som jag tyckte var förvånansvärt bra – innan jag hastar vidare för lite träning och därefter en intervju.

Ja, det var väl det.

Svensk Bokhandel snart endast för prenumeranter

Ett par Svensk Bokhandel-relaterade grejer så här på måndagen:

• Från och med nästa tisdag blir Svensk Bokhandel en betalsajt endast tillgänglig för tidningens prenumeranter (som pappersprenumerant får man automatiskt tillgång till sajten, därutöver kommer även ett specifikt digitalabonnemang att finnas). I grunden tycker jag att det är synd, jag är ju en ivrig förespråkare för den fritt tillgängliga webben, men jag kan förstå logiken bakom beslutet, SvB är en väldigt nischad produkt som i princip bara läses av bokbranschen och kulturredaktioner och de torde få in rätt stora delar av sina intäkter från prenumerationer, pengar de är beroende av att fortsätta få in. Visst kommer det bli trist för sådana som mig – jag brukar ju länka till grejer i SvB här i bloggen ibland vilket jag alltså inte längre kommer att kunna göra – men redan i dag har de en ganska strikt policy där bara mindre delar av papperstidningen läggs ut när nya nummer kommer, så skillnaden från i dag lär inte bli särskilt spektakulär. Och att branschmedia skriver om det här först nu trots att nyheten meddelades redan i SvB-numret som gavs ut för två och en halv vecka sedan, säger väl en del om hur nischad produkten är.

• Svensk Bokhandel anordnar dessutom just nu en webbomröstning om Sveriges bästa bokhandel på nätet. Alltså inte nätbokhandel, utan den fysiska bokhandel som har bästa nätsajten. In och rösta vetja (medan deras webb fortfarande är fri!).

På tal om det så kommer jag att debutera som frilansare i nämnda tidning om några veckor. Stay tuned.