Kategori: Media

Ett, två, tre. Eller tre, ett, två? Äh, vem bryr sig.

Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, ”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller fritt som i en dröm”, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?

Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att ”Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.

Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?

Surfa på rätt sätt

Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.

Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.

Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.

Fel kille

Ju mer jag tänker på det, desto mer ångrar jag hur positiv jag till stora delar var till Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs” i min recension i UNT.

Som biografi över personen Jobs är den välskriven, men allt fler av dem som sitter på djup kunskap om Apple som företag vittnar om hur illa boken skildrar bolagets filosofi. Isaacson verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av att försöka förstå vad det är med Apple, och den prägel Jobs satte på företaget, som möjliggjort den remarkabla resa bolaget gjort de senaste 15 åren, när de gått från att vara blott månader från konkurs till att vara världens nu i särklass högst värderade företag, med en skattkista på över 700 miljarder kronor i buffert.

Senast ut i raden att skriva om problemen är John Gruber, som i en lång text kritiserar boken på flera avgörande punkter. En sak han kritiserar var jag delvis inne på själv i min recension, Isaacson verkar så mån om att framstå som självständig från sitt intervjuobjekt samt rädd för att falla för Steve Jobs väldokumenterade ”reality distortion field”, att han helt enkelt väljer att inte tro på mycket av det han säger, utan i stället lyfter fram vad andra har att säga i vissa avgörande frågor.

Det hade inte behövt vara ett problem om Isaacson varit insatt i ämnet han skriver om, men när det handlar om datorteknologi i allmänhet och historien om hur Mac OS X växte fram i synnerhet – grunden för Apples framgångar med iPhone och iPad i dag – är det tyvärr uppenbart att han inte är kunnig och heller inte bryr sig så mycket om att försöka lära sig.

Röster har höjts för att Isaacson med tiden borde skänka det stora råmaterialet från intervjuerna med Jobs till forskarvärlden, och tveklöst vore det en välgärning. Den stora boken om Apple och Steve Jobs väntar fortfarande på att bli skriven.

Och på tal om kritik av Walter Isaacsons bok – missa inte John Siracusas dissekering ”The wrong guy” i podcasten ”Hypercritical”.

Händelser vid Slussen

Hade ingen aning om att det här var på gång men fick just det här pressmeddelandet med inbjudan till pressvisning nästa vecka.

Händelser vid Slussen

”Ge mig en miljon så spränger jag skiten med dynamit”. Det är Pekkas radikala lösning på hur man ska ta itu med Slussens förfall. Pekka som bott utomhus under en av Slussens broar ett par decennier. Han är en av de människor vi lär känna i den här dokumentärfilmen om Slussen i Stockholm.

Året 2011 var ett ödesår för den anrika trafikkarusellen. Då fattades beslutet att den ska rivas och ersättas av en ny. Filmaren Johan Palmgren har följt livet i stormens öga under detta dramatiska år.

Navet i berättelsen är det hemliga arbetet hos arkitekterna som utformar det nya förslaget. De arbetar i sitt kontor, beläget mitt i Slussen-karusellen. Samtidigt skanderar demonstranterna ute på torget för att bevara allt som det är. Alla frågor måste vara lösta tills slututställningen öppnar. Ska man ha två broar eller en?
Vad ska man göra med Saltsjöbanans gamla station? Och hur soligt och glatt kan man framställa det nya förslaget?

Strax nedanför arkitekterna står Nina och slussar båtar. Hon ömmar för Pekka och de andra hemlösa, men måste ibland ryta till för att hålla ordning på dem. Och ibland flyter det upp de mest märkliga ting i kanalen nedanför henne.

Frisören Christian arbetar i sin salong i Blå Gången sedan tjugo år och han trivs med sina stamkunder. Han oroar sig för vart han ska ta vägen när Slussen försvinner.

Ovanför alla arbetar bartendern Jakob på fashionabla Gondolen. Han serverar arkitekterna te och ser ner på Slussen varje dag.”Kommer vi att se lika nostalgiskt på Slussen som man gör på Klarakvarteren som revs?”, frågar han sig.

Sändning den 9/2 kl 20.00 i SVT 2.
Repris 10/2 kl 15.50; 11/2 kl 13.25 samt 12/2 kl 00.25 i SVT2.

Åh vad jag hoppas att det här ger en nykter och balanserad bild av Slussenfrågan.

Och där kom gratisätarkortet som ett brev på posten

Några e-boksgrejer så här på morgonen:

• I Svenska Dagbladet gör Mats Söderlund och Författarförbundet sitt bästa för att skjuta debatten om e-boken och biblioteken i sank genom att hävda att de som är emot deras förslag är parasiter som inte vill betala för sig. Det svar som Unni Drougge och Anna Troberg skrev till Författarförbundets första text viftas undan med att de är sjörövare, och ställer man sig skeptisk till deras licensmodell så är man bara en gratisätare som vill frossa på andras bekostnad. Det är alltså på den nivån de som är satta att företräda den svenska författarkåren vill debattera den här frågan. Jag blir så trött.

Det senaste jag skrivit i frågan gällande Författarförbundets ställningstagande hittar du här:
Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er
Öppen fråga: Är situationen verkligen ohållbar?
E-pest eller e-kolera?

• En konceptvideo om hur e-böcker ”borde” fungera har cirkulerat på nätet de senaste dagarna. Även denna gör mig trött (och då har jag ändå sovit rätt så okej i natt), eftersom det enda syftet verkar vara att den digitala boken ska efterlikna den fysiska boken så mycket som möjligt när man bläddrar. Strunta i om det är praktiskt att göra så här verkar konceptmakarna ha tänkt, bara folk känner igen sig kommer de att gilla e-böcker! Det här är bara ett exempel på en oroväckande utveckling på datorområdet överlag tycker jag, många utvecklare verkar ha fått för sig att vi vill att våra program och tjänster ska härma den fysiska världen så mycket som möjligt. Adressboken i senaste versionen av Mac OS X är ju skräckexemplet, där de frångått utseendet som programmet haft i sju-åtta år och nu gjort om det till att likna en analog filofax. Varför? Tror de inte att användarna ska fatta hur programmet fungerar annars? 1995 hade jag kanske köpt argumentet, men år 2012?

Det obligatoriska kåtsuget

Ja men vad bra då vet vi. Vill man kritisera att samhället blir allt mer sexualiserat samt numera är löjligt besatt av yta, då får man fan i mig inte vårda sitt eget utseende eller titta in i kameran hur som helst när någon tar en bild på en, för då har man kåtsug i blick, vill egentligen bara vara snygg och behöver inte tas på allvar.

Världen. Lika kul att leva i varje dag.

Vart tog det planlösa flanerandet vägen?

Jösses vilken dag.

Vaknade 05.45 – före Tage! – med jobbångest och fällde således upp datorn och började pilla på en av de tusen artiklar jag lyckats samla på mig för att skriva just exakt den här veckan. Sedan dess har jag hållit på, bara för att stanna till och ge Tage frukost samt föra honom till dagis. När det var dags för hämtning fick Johanna rycka in, hon servade mig för den delen till och med lunch vid datorn, jag behövde inte ens resa mig. Sedan avbröt jag för middag en sväng, samt nattade Tage. Därefter åter till arbetet.

Nu är klockan 23.16 och jag är totalt urlakad. Klockan sju tänker jag mig att jag ska sitta på Gunnarssons med en kaffe och en GI-fralla och skriva klart en artikel innan jag ska hasta iväg på en pressvisning av ”Hamilton” varefter jag ska spruta ur mig en recension till UNT följt av en stor intervju för en kundtidning jag måste hinna förbereda mig till på något sätt också. Sedan hem och skriva veckans Spektrakrönika. Samt helst också försöka finna lite tid för att putsa på några av bokkrönikorna som borde ha lämnats in redan i förrgår.

Det skulle ju vara avkopplande att bli frilansare! Tid för kontemplation och utveckling!

My ass säger jag.

Det här med att ställa krav

Jag skrev om Facebook, deras nya annonser och tidslinjen för ett par dagar sedan i UNT. Och för första gången sedan jag började skriva mina krönikeliknande teknikartiklar för dem har kommentarsfältet vaknat till liv.

Kanske måste skriva saker som folk inte håller med om oftare.

Och på tal om UNT recenserade jag även ”Shame” som har premiär i morgon. Fin film, om man nu kan säga det om en ytterst glåmig skildring av gravt sexmissbruk.

Metajournalistik

Via Fredrik ser jag att tidningen Forbes har gjort ett stort porträtt på Spotifys vd Daniel Ek, och det är ju helt i sin ordning. Men sedan går de ett steg längre och intervjuar intervjuaren om hur det var att intervjua Ek.

Kanske borde jag intervjua mig själv i samma ämne, gjorde ett porträtt på Ek sommaren 2009.

Daniel, hur var det att intervjua Daniel?
– Det var kul, han var en trevlig kille med huvudet på skaft. Vi satt i ett konferensrum i deras kontor nära Stureplan, tror visserligen att de har flyttat sedan dess. De bilder där Ek sitter under Spotifyloggan vid en grön vägg och myser som de flesta medier brukar använda när de skriver om Spotify togs vid vår intervju.

Något särskilt du minns?
– Vi pratade en del om Spotifys brist på social och redaktionell koppling vill jag minnas, jag uttryckte en viss frustration över att det bara fanns några topplistor och en sökruta, inget mer som kunde guida mig till att hitta ny musik. Det tog han ju uppenbarligen till sig, eftersom de nu kopplat ihop sig med Facebook för det sociala och lanserat appar som sköter det redaktionella.

Du tar inte på dig lite väl stora skor när du insinuerar att det är din förtjänst?
– Tror du?

Det räcker nog så.