I morgon-stund har guld i mund. Hoppas jag.

Gud vad det går segt att skriva artikel i kväll. Jag kommer ingenstans.

En bra sak med de tidiga morgnar som föräldraskapet innebär är ju dock att man inte tycker att det är något problem att sätta sig och skriva på en artikel klockan sju en måndagsmorgon längre, så att man trots urblåst hjärna på söndagskvällen kan klara sin deadline som är klockan nio efterföljande morgon.

Det är det jag lever på i detta nu.

Tidningsfri? Jag känner mig inte ett dugg fri.

Till skillnad från sina huvudstadskollegor har Sydsvenskan vett att publicera sin iPadversion av tidningen även på de så kallade tidningsfria dagarna. Således läser jag alltid Sydsvenskan just dessa dagar, vilket nästan alltid sammanfaller med att vi är i Vittangi, närmare 200 mil från tidningens redaktion.

Naturligt nog är tidningen lite tunnare en sådan här dag, och byråmaterialet mer dominerande än annars. Sydsvenskans kulturdel denna långfredag är till exempel uteslutande gjord av TT Spektra-material bortsett från en litteraturrecension, vilket jag tycker är klokt tänkt. Rikstidningarna är ofta dåliga på att utnyttja byråmaterialet de ändå betalar för, perfekt att utnyttja det åtminstone sådana här dagar.

Tidnings”fri” för den delen, intressant att tidningarna själva valt att ge de dagar de inte kommer ut ett så positivt laddat namn.

Titanic upp till ytan igen

Titanic har alltid fascinerat mig något oerhört. Det ryms så oerhört mycket spännande i den tragiska förlisningen och det finns så mycket att läsa om den! Bara Wikipediatexten om Titanics livbåtar är på över 50 000 tecken. Myter, spännande öden, ren och skär fasa och fantastiskt överdådiga kärlekshistorier. Fantastiskt.

Eller ja, överdådig kärlek kanske bara fanns i James Camerons filmversion, men det må väl så vara. Jag har hur som helst recenserat den ”nya” 3D-versionen som i dag går upp på bio för UNT. Summa summarum: Fortfarande en väldigt imponerande och medryckande film, totalt meningslöst med 3D-glasögonen.

I går blev det för den delen en söt liten nyhet gällande den enda förändring som James Cameron gjort i den nya versionen, förutom att försöka lägga på en tredje dimension då. Tydligen så var stjärnhimlen som syns i en scen i slutet när Rose (Kate Winslet) ligger i vattnet och fryser på ett stycke skeppsbråte fel, något som en astronom påpekat för James Cameron flera gånger. Sagt och gjort, i den nu bioaktuella versionen är himlen uppdaterad, och återger en korrekt bild av hur stjärnhimlen såg ut ovanför Titanics undergångsplats i Atlanten natten mot den 15 april 1912.

Jag fick plötsligt leklust

Leksakskedjan Leklust har i sin nya katalog bilder på barn som leker med alla sorters leksaker oavsett vilket kön barnen har och vilken färg det är på leksakerna. Tjejer, killar, bilar, spisar, flickor, pojkar, blått och rosa – allt i en en enda röra.

Att en sådan katalog är så ovanlig att den har nyhetsvärde är en god indikator på hur sjuk vår värld är.

Skärmdump tagen ur Leklusts katalog.

Smörjan och härligheten

Två saker:

1. Mitt inlägg från i går (som jag för övrigt uppdaterade en smula i morse) publiceras i dag även hos den svenska Applenyhetssajten Allt om mac. Jag har redan fått ett antal hurrarop och ett vilken förbannad smörja-utbrott.

2. Sara Arnald har lagt upp fotot hon tog å Natur & Kulturs vägnar på mig och Johanna i sin blogg. Jag tar mig friheten att publicera bilden här i bloggen också, för jag har ärligt talat aldrig sett maken till snygg bild på oss. Jag ser så … slät ut. Hädanefter ska jag alltid kräva smink, belysning och en riktig fotograf när jag ska plåtas.

Mike Daisey och den dåliga Apple-skiten

UPPDATERING ONSDAG MORGON: Efter att Mike Daisey sent på tisdag kväll svensk tid skrev i sin blogg att han till sist beslutat sig för att göra vissa förändringar i sin monolog, har jag skrivit om delar av inlägget. Jag har även putsat upp det i övrigt och lagt till en del fakta för att klargöra turerna överlag.

——

Jag har tänkt skriva om det här sedan förra veckan, men skjutit det på framtiden flera gånger, ämnet har känts för komplicerat, turerna varit för många. Men så i fredags eftermiddag, när Joakim Jardenberg tog upp det när han avslutningstalade på Webbdagarna (mitt referat för Internetworlds räkning finns här), tänkte jag att jag måste ta tag i det. Så här kommer det:

Det senaste året, och sedan årsskiftet speciellt, har Apple fått skarp kritik framförallt i USA för hur arbetsvillkoren ser ut hos de underleverantörer de använder i Kina, särskilt hos jätteföretaget Foxconn där betydande delar av världens elektroniska prylar sätts samman. Kritiken mot Foxconn började redan runt år 2007, och i takt med att Apple har vuxit i betydelse och blivit en allt mer dominerande tekniktillverkare, har de kommit att hamna i centrum för kritiken.

Efter att föreställningen ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” haft premiär i slutet av 2010 nådde kritiken snart orkanstyrka. Teaterstycket, en monolog av den ansedde dramatikern och skådespelaren Mike Daisey, gav en mycket dyster bild av läget i Foxconns fabriker. Daisey hade själv rest till Kina och besökt en Foxconnfabrik och intervjuat fabriksarbetare som en del i sin research, och sade sig ha graverande förstahandsuppgifter. Efter att monologen haft premiär började först den Applespecifika teknikpressen uppmärksamma föreställningen, sedan den allmänna teknikpressen och slutligen även den allmänna pressen i USA. Uppgifterna som förmedlades i pjäsen togs för sanna, och Daisey betonade gång på gång i intervjuer med tidningar samt på tv att ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” inte var ett fiktivt verk, tvärtom insisterade han på att den var ”a work of non-fiction”.

Kulmen för kritiken nåddes i början av 2012, då den amerikanska public service-radions flaggskeppsprogram ”This american life” sände delar av monologen i ett avsnitt kallat ”Mr Daisey and the Apple factory”, ett avsnitt som blev ett av programseriens mest lyssnade någonsin. Ett upprop mot Apples agerande startades på nätet och nådde snabbt en kvarts miljon underskrifter.

Problemet? Mikey Daisey ljög. Han stod på scen och ljög rakt upp och ner om vad han sett utanför grindarna till Foxconns fabrik under sitt besök i Kina.

Ett av de mest spridda styckena ur Daiseys monolog lyder:

But I do know that in my first two hours of my first day at that gate, I met workers who were fourteen years old, I met workers who were thirteen years old, I met workers who were twelve.

Do you really think Apple doesn’t know?

In a company obsessed with the details, with the aluminum being milled just so, with the glass being fitted perfectly into the case, do you really think it’s credible that they don’t know?

Från slutet av 2010 till februari 2012 spelade han sin monolog för utsålda hus på olika platser i USA utan att någon kontrollerade att det han hävdade verkligen stämde.

Det var först för några veckor sedan, när en reporter knuten till ”This american life” började ana ugglor i mossen, som bilden krackelerade. Mike Daisey kunde inte kinesiska utan hade använt sig av en tolk under hela resan i landet, en tolk som Daisey sagt inte ville bli hittad eftersom hon kunde råka illa ut av myndigheterna. Journalisten hittade dock henne relativt enkelt, och hennes berättelse om Daiseys besök visade sig skilja sig kraftigt mot Daiseys egna utsagor. Knappt något av det han sagt sig bevittna stämde med vad som verkligen hänt. Kvinnan, som under ett tiotal år hade arbetat som tolk och därmed ofta i sällskap av affärsmän besökt den typ av miljöer som Daisey gjorde stickprovsbesök på, kunde överhuvudtaget inte erinra sig att ha sett de saker som Daisey sagt sig ha nosat upp inom loppet av blott timmar.

Tolkens berättelse och andra omständigheter fick ”This american life” att ta till ett rätt ovanligt journalistiskt grepp – de visade total ödmjukhet inför sitt eget misslyckande. I mitten av mars sände de ett avsnitt kallat ”Retraction”, där de själva samt Mike Daisey ställs mot väggen på ett ingående och inte minst plågsamt sätt. Intervjun där de pressar Daisey och där han slutligen erkänner att han inte alls sett de saker han hävdat, är nästan outhärdlig att lyssna på.

Okej, slutet gott, allting gott? Nej.

Dels finns det knappast något lyckligt slut att få i ett sådant här fall, för arbetsförhållandena i kinesiska fabriker är usla med våra mått mätt, och tveklöst är det så att vi i västvärlden drar nytta av den billiga arbetskraft som länder som Kina erbjuder, men det är inte ett Applespecifikt problem, det är en skam vi alla har del i oberoende av vilken dator eller mobiltelefon vi använder eller vilka kläder vi bär. Faktum är att Apple är det hittills enda av de stora teknikföretagen som samarbetar med organisationen Fair Labor Association och tillåter att de inspekterar deras fabriker. Visst handlar det till viss del om att Apple har ögonen på sig då de nu är världens största företag och därför tvingas agera, men de har i flera år visat betydligt mer god vilja gällande förbättring av arbetsvillkor än vad deras konkurrenter gjort.

Men det mest sorgliga i fallet kring Daiseys fabricerande är att sanningen inte alls har fått lika stort utrymme som de lögner han spred, rubriker av arten ”Få fall av minderåriga arbetare vid Apples fabriker” är inte på långa vägar lika klickvänliga som ”Minderåriga arbetare vid Apples fabriker”. För det har de facto funnits minderåriga arbetare hos Foxconn, Apple har sedan år 2007 genomfört egna kontroller av sina underleverantörer och skriver i fjolårets rapport att de hittat 91 underåriga som funnits på lönelistorna. För att sätta det i perspektiv så har de fabriker det här berör totalt en halv miljon människor anställda, vilket ger en dokumenterad andel underåriga på 0,2 promille av personalen. De siffrorna, samt faktumet att ett arbete i Foxconns fabriker är eftertraktat bland många kinesiska arbetare eftersom betalningen är relativt god vilket gör att en del ljuger om sin ålder i hopp om att få en anställning, har dock haft betydligt svårare att fästa när medier rapporterat om dem. Mike Daisey hittade ju anställda tolvåringar bara genom att åka till en fabriksgrind och stå där ett par timmar, hur skulle då Apples siffror kunna stämma?

När nyhetsprogrammet ”Nightline” åkte till Foxconn i början av 2012 för att göra sin egen rapportering kring arbetsförhållandena i de ökända fabrikerna och inte fann något särskilt graverande, avfärdades inslaget som en pro-Apple-inlaga. ”Nightline” sänds på ABC som ägs av Disney, där dödsboet efter Steve Jobs är den största enskilda ägaren. Klart att de inte skulle hitta något graverande. Någon journalistisk integritet ansågs redaktionen inte kunna ha.

I sitt framförande på Webbdagarna använde Jocke Jardenberg fallet med Mike Daisey som ett exempel på svårigheterna mellan att skilja på det han brukar kalla ”good shit” och ”bad shit”, och menade att Daisey ändå trott sig ha haft ett gott syfte, eftersom han trots sina dubiösa metoder velat visa på ett verkligt problem.

Efter att ha läst John Grubers olika texter om Daiseyaffären på Daring Fireball samt lyssnat på det ingående resonemanget som Gruber för i det senaste avsnittet av podcasten ”The talk show” (mycket av innehållet i det här inlägget har sin grund i dessa källor), tycker jag nog att Jardenberg är alldeles för snäll mot Mike Daisey.

Kanske hade Daisey ursprungligen någon sorts välmenad tanke, men det är uppenbart att han från början valt att medvetet ljuga för att tjäna sin egen föreställnings syften. De incidenter han berättade om i föreställningen var inte i sig lögner – det har som sagt förekommit att minderåriga arbetat där samt även att människor förgiftats och fått sina armar krossade under produktionen av iPads – men det var i sig inga hemligheter, Apple hade själva redan tidigare rapporterat om dessa händelser i sina årliga rapporter. Men Mike Daisey samlade ihop dessa spridda fall och presenterade dem som saker han själv bevittnat, och det under loppet av bara några timmar. Resultatet blev att det framstod som att den här misskötseln var vardagsmat, något som pågick helt öppet och var oavbrutet pågående och att Apple inte brydde sig ett skit om det.

När man gör så blir resultatet tveklöst bad shit.

Vad har hänt efter avslöjandet då? Mike Daisey fortsatte en tid, trots att han erkänt att han ljög, att gå upp på scenen och spela ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” utan att göra några ändringar i manuset. Inför utsålda hus påstod han sig fortfarande ha sett tolvåriga arbetare komma ut från Foxconns fabrik. Först denna tisdag, till synes efter att på Twitter ha blivit uppmanad av Alec Baldwin to go fuck himself, har han meddelat att han ska stryka delar av monologen till framtida framträdanden. Fortfarande verkar han dock anse att det han gjorde var rätt.

Bad shit som sagt.

I dag internetjournalist

Jag är ju frilansmedlem av Internetworlds redaktion nu för tiden, och i dagarna två är jag nu med och jobbar på Webbdagarna. Jag och Fredrik sitter och livebloggar från de olika föredragen, och under lunchen var det meningen att jag skulle göra ett mingelreportage men fotografen verkar ha gått upp i rök så jag bloggar ut den här egenhändigt tagna suddiga bilden i stället.

UPPDATERING EFTERMIDDAG: På tal om Fredrik, så tog han så klart en mycket finare bild på mig. Så här glad var jag nyss när jag gav Johannas mamma support gällande hennes nya iPhone:

Jag bockar och bugar och säger tack

Jag upptäckte nyligen att den här lilla delen av internet utsetts till en av Sveriges tio bästa kulturbloggar av Cision. I en motivering skriver de på åttonde plats ligger kultur- och teknikjournalisten Daniel Åberg vars självbetitlade blogg handlar om böcker, datorer och resor. Här luftar han tankar om Apple och Mac, språkutveckling och författardebutanter.

Minsann! Jag som tycker att jag bloggar om Tage mest hela dagarna.

Applejournalistik

Efter alla år som jag jobbade inom TT-koncernen har jag ett stort förtroende för den kompetens som finns där. Men med det sagt – ibland blir det inte särskilt bra. Den här TT-notisen som både DN och SvD drar stort på i detta nu om den nya iPaden – den känns inte värdig. Många skriver tillspetsat när de rapporterar om Apple numera, texter om företaget och dess produkter genererar helt enkelt mycket tagningar och trafik, men det bör ju gärna vara korrekt också.

Jagat Apple lanserar nyheter. Med vargarna flåsande i nacken slänger Apple ut tredje generationen av surfplattan Ipad.

Jagat? För att någon ska känna sig jagad bör konkurrenterna åtminstone vara i närheten. Det existerar ingen reell motståndare inom surfplattesegmentet, konkurrenterna är så långt bakom att det inte ens existerar en platta från ett konkurrerande företag som når upp till förra årets modell, knappt ens till originalpaddan från 2010.

Med vargarna flåsande i nacken? Som sagt – vilka är det ni pratar om? Nämn en konkurrent som flåsar Apple i nacken på det här området, oavsett om det gäller försäljning eller produktkvalitet.

Slänger Apple ut? Här låter det som att Apple är desperata. Ja, med tanke på att de det senaste kvartalet sålde 15,4 miljoner iPads känner de sig nog jättetvungna att slänga ut en ny produkt så att de inte blir frånsprungna.

Nej, det var ingen vidare text helt enkelt.

400 kronor i månaden för fem års utgivning? Nja.

Hos Rasmus Fleischer pågår en väldigt intressant diskussion om e-boksmarknaden i Sverige och det här med läsplattor kontra surfplattor, med utgångspunkt i en text som Andreas Ekström skrev för några dagar sedan i Sydsvenskan. Jag har själv bidragit genom att tycka att det är orimligt att tro att någon ska betala 400 kronor i månaden för att få tillgång till de senaste fem årens utgivna litteratur i Sverige enligt Spotifymodell (Spotify erbjuder ju i jämförelse ”all” musik som finns för 99 kronor i månaden).

När det gäller det här med distraktionsrisken när man läser på en platta som även erbjuder internets alla möjligheter – som även diskuterats i ett tidigare inlägg hos Rasmus – tror jag att det är ett övergående fenomen. Jag vill gärna inbilla mig att vi med tiden kommer att lära oss att fokusera igen, helt enkelt för att vi tröttnar på att ständigt ha fem grejer som pockar på vår uppmärksamhet samtidigt. Jag kan åtminstone känna det hos mig själv, att jag på senare tid har drabbats av en informationströtthet som gör att jag medvetet väljer bort vissa saker och känner en frihet när jag gör det.

Kalla mig gärna naiv, men jag tror inte att fokuseringens tidevarv är över.

——

Fotnot: Nu skriver visserligen inte Andreas Ekström i sin artikel rakt ut att en litteraturlösning enligt Spotifymodell ska kosta 400 kronor i månaden, utan han konstaterar att det är vad man i dag får betala i månaden för premiumsportkanaler och att bokförlagen bör ”börja där någonstans”. Men ändå – för att det ens ska ha skuggan av en chans att fungera tror jag att förlagsvärlden måste lägga sig på samma prisnivå som Spotify, och dessutom erbjuda tillgång till hela den digitaliserade bokkatalogen, inte bara de fem senaste årens böcker.

1 200 kronor om året för tillgång till den svenska e-boksutgivningen? Ja, jag skulle nappa.

Ett, två, tre. Eller tre, ett, två? Äh, vem bryr sig.

Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, ”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller fritt som i en dröm”, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?

Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att ”Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.

Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?

Surfa på rätt sätt

Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.

Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.

Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.