Kategori: Livet och sånt

Lasse Winkler ut, Tove Leffler in?

Just åter (okej, har hunnit laga middag åt Tage också) från Lasse Winklers avskedsmingel på Svensk Bokhandel, han slutar ju på sin post som chefredaktör efter nio år i sommar. Han avslöjade i sitt hej då-tal att han nu ska ägna sig åt en ny bokinriktad tidning tillsammans med tidningens förra redaktionssekreterare Johanna Westlund. Vad den skulle ha för inriktning ville han inte riktigt säga eftersom han inte ville att konceptet skulle hinna kopieras innan de skulle sätta igång, men den skulle vara riktad mot konsumenterna, inte mot branschen som är fallet med Svensk Bokhandel. Vi ska inte göra en ny Vi Läser, det här är något helt annat, sade han. Utöver Winkler och Westlund skulle SvB:s fotograf Ola Kjelbye vara halvtidsknuten till projektet.

Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad det är de ska göra. Varken Lasse Winkler eller Johanna Westlund känns dock som personer som gör något halvdant, så det ska bli väldigt spännande att följa projektet. Men det blir till att vänta – premiär blir det först efter nästa sommar.

Och just det ja – Tage gjorde stor succé på minglet. Han satt på buffébordet större delen av tiden och lyckades äta sex stora vattenmelonskivor och 253 vindruvor. Ja, den andra siffran är en uppskattning.

På tal om Svensk Bokhandel – i morse var jag med och skapade viss förvirring kring tidningens framtid. På deras sajt, inte på förstasidan men väl under nyhetsfliken, låg en Hallå där-text publicerad där tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler intervjuades om att hon skulle bli ny chefredaktör på tidningen efter Winkler. Jag tweetade raskt ut nyheten, som jag inte hade sett någon annanstans ännu. Min tweet fick snabbt stor spridning på Twitter bland bokmänniskor och hurrarop och grattis till Tove Leffler började trilla in. Men så gick hon själv ut och meddelade att det inte alls var klart att hon skulle få jobbet, och att det inte fanns något att gratulera. Texten försvann i samma veva från deras sajt (den finns dock fortfarande kvar i ett öppet fönster i min webbläsare…).

Hur det ligger till? Ingen aning, men det ser ju onekligen ut som att hon ska få jobbet, jag har svårt att se varför intervjun annars hade gjorts, den var både lång och ingående. Kanske var det helt enkelt inte officiellt klart, kanske fanns det andra sökande som ännu inte hade meddelats att de ratats, kanske fanns det ännu inget formellt styrelsebeslut taget i ärendet, kanske blev tidningen under natten som gick utsatt för en udda hackerattack i protest mot deras beslut att göra om webbsidan till en betalsajt.

Tror mer på något av de första alternativen dock.

Om det nu är så att Tove Leffler får jobbet, så får Svensk Bokhandel en chefredaktör som jag mycket väl tror kan fylla Lasse Winklers stora skor. Under året som gått sedan hon blev redaktionssekreterare har hon visat att hon brinner för bokbranschfrågorna och min bild av Tove (ja, vi är bekanta sedan ett antal år tillbaka) är att hon är genuint orädd vilket kan vara bra när man ska tampas med bufflarna i kulturvärldens kanske mest konservativa sfär. Hennes företrädare har ju hamnat i blåsväder mer än en gång för Svensk Bokhandels ofta rätt tuffa rapportering av branschen. Ska tidningen fortsätta i samma riktning krävs någon som inte backar när kritiken senare kommer (vilket den ju lätt gör när tidningen ägs av dem den ofta kritiserar – Bokhandlarföreningen och Förläggareföreningen).

Och det tror jag att hon pallar.

Så endera: Grattis Tove! eller Bu för att ni utsatts för en hackerattack!

43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.

Grattis Dannyboy, tio år i dag!

På tal om absolut inget annat: I dag är det ju Dannyboydagen! Och inte nog med det: Det är tioårsjubileum!

Eller ja, rent datummässigt inleds och utspelar sig lejonparten av ”Dannyboy & kärleken” den 25 maj 2002 vilket var tio år sedan i går, men Dannyboydagen infaller alltid på en lördag, så hipp hipp hurra i dag!

Jag hade egentligen tankar om att göra något mer storstilat av det här, men som så mycket annat får det stryka på foten när verkligheten i form av arbets- och familjeliv pockar på.

Men ett blogginlägg är det värt. Passande dessutom, att jag lagom till tioårsjubileet för första gången bor på Södermalm där romanen mestadels utspelar sig. Det måste ju betyda något.

 

Pause, bockar och för mycket jobb

Jobbar från det trevliga Coffee Pause i dag, recension kommer vid tillfälle, Johanna är med och Fredrik är på ingående. Fina fisken, även om jag har lite för mycket att pyssla med för mitt eget bästa.

Johanna har för den delen skrivit bra om ”Bockarna Bruse på badhuset” – vårt hems viktigaste bok – på Bokhora i dag. Roligt dessutom att Lilla Piratförlaget snappat upp hennes tidigare inlägg i ärendet, och nu uppmanar alla att sjunga KLF:s ”Justified and ancient” under läsningen om bockarnas badhusäventyr.

Jobba från coffice #1: Blå Lotus

Jag har ju inte alls kommit igång som jag tänkte med det här caférecenserandet. Men okej, jag gör ett litet försök och berättar om de tre ställen jag oftast brukar frekventera om förmiddagarna efter att jag lämnat Tage på dagis.

I dag: Blå Lotus på Katarina Bangata 21.

Blå Lotus är något av mitt stamlokus. Jag hängde mycket här när jag var ny i Stockholm för 13 år sedan, och efter att vi flyttade till Söder förra sommarne har jag hittat tillbaka. Bryggkaffet kostar 25 kronor och är av standardkaraktär utan några som helst extravaganser, påtårerna är oändliga och man får hälla upp själv, vilket är ett stort plus i min bok. Personalen är otroligt trevlig och atmosfären mysig i någon sorts halvflummig hinduisk stil som mitt rationella och logiska jag borde sky som pesten men faktiskt gillar. Kientelet består av hipsters, caféjobbare, normalfikare och kvartersboende, varav vissa verkar gå dit varje dag och använda cafét lite som ett vardagsrum. Det lösenordsskyddade nätet är relativt stabilt, men de gånger det svajat och jag tvingats använda min egen mobiluppkoppling blir det lite värre, fiket ligger en halv trappa ner och mottagningen landar gärna bara på en eller två 3G-pluppar eller ibland bara Edge (japp, jag har Telia).

Summa summarum: 4,5 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: På Yelpsidan för Blå Lotus länkas till www.blalotus.se, vilket är en butik i Malmö som säljer kinesiska och tibetanska möbler. Kanske inte helt korrekt.

Läget

Jobbar utomhus från Blå Lotus i dag på förmiddagen, lika bra att passa på när det är lite disigt så att man ser bra på skärmen.

Hinner inte göra så mycket utöver det jag måste just nu. Min ”Mankell om Mankell”-recension är med i UNT i dag, jag sörjer den oväntade och mystiska seminedläggningen av ”The talk show” och undrar om John Gruber inte gjort ett stort misstag, drömmer om att hyra en stuga i Ålands östra skärgård och ska recensera ”Men in black 3” – som jag tyckte var förvånansvärt bra – innan jag hastar vidare för lite träning och därefter en intervju.

Ja, det var väl det.

On tour

Vi är i Gästrikland. Gävle i går, Kungsgården i dag och vidare mot Sandviken i kväll. Tage on tour, skulle man väl kunna kalla det, det är ju främst honom alla vill träffa. Just nu sover han och hans mor lunch efter en viss tids kamp mellan två tuffa viljor. Mamman vann, dock inte utan hårt motstånd.

Så här såg det ut i går vid samma tillfälle.

 

Det här med att svara ja

Det här att jag spänner mig varje gång det ringer telefonförsäljare från något halvskumt företag och jag känner mig tvungen att tänka på varje ord jag yttrar så att inte meningarna – som de så klart spelar in – ska kunna klippas ihop till att låta som att jag beställer något. Är det bara jag som är paranoid?

I går ringde någon som sade sig samarbeta med Telia för att få mig att byta mobiloperatör, detta trots att jag redan har Telia vilket jag noga påpekade för henne men det tyckte hon inte spelade någon roll, ville jag inte gärna byta till en billigare operatör ändå? Och nyss ringde en kvinna från England som sade sig representera ett företag jag beställde trycksaker från å förlagets vägnar för ett par år sedan. Hon var väldigt mån att försöka få mig att svara ja på olika varianter av frågan Kommer du att beställa nya produkter av oss inom det närmaste året?

Människor. Varför håller vi på så här?

Gräver där vi står

Vi testar nya grävutrustningen i parken bakom huset. Lägger sanden på lastbilsflaket, tömmer och börjar om.

Livet består av väldigt många sådana här stunder nu. Vad gjorde jag sådana här eftermiddagar förr? Ibland känns det som att jag har glömt hur livet var innan.

Fast när jag tänker efter minns jag. Efter att ha vaknat bakis masade jag mig oftast iväg till brunch med Josefine, Jocke, Morgan. Kanske blev det därefter en promenad, ofta längs Karlbergs sjö eller över till Kungsholmen med ett avslutande besök på Clas Ohlson i city med Josefine där någon ny sladd inköptes, det hörde på något sätt helgritualen till. Sedan gick jag hem, såg ett avsnitt av någon av mina serier men blev snart trött och gick och lade mig och sov. Vaknade när eftermiddagen övergick i skymning, desorienterad, ännu en helg passerad utan att något hade förändrats.

Livet ändrar sig ständigt nu, även om dagarna är mer inrutade än de någonsin varit. Jag gillar det.

Det här med att cykla

Som en del i mitt nya sunda liv har jag börjat cykla i stället för att åka kommunalt i så stor utsträckning som möjligt. Har till och med köpt hjälm, det känns lite viktigare nu när Tage finns att jag håller skallen intakt. Därtill har jag köpt en cykelbarnstol och en hjälm till honom också, så nu susar vi omkring på stadens gator som en dynamisk duo. Han är väldigt förtjust i ”kykla”.

Men. I går morse vid halv nio efter att ha lämnat Tage på dagis styrde jag min blå herrcykel norrut mot IDG i Vasastan för att ha redaktionsmöte med Internetworld. Det var första gången på rätt många år som jag cyklade i morgonrusningen. Och jag måste bara fråga – är det normalt att man under en cykelfärd från Skanstull till Vasastan blir vittne till två rätt ordentliga cykelvurpor?

Först var det en kostymklädd man som ramlade omkull i rätt hög fart på cykelbanan vid övergångsstället vid Tegelbacken när han körde in i trottoarkanten, och några minuter senare var det en annan man –som i ärlighetens namn såg ut att ha lite för avancerad cykelutrustning för sitt eget bästa – som av för mig okänd anledning slog en volt (alltså på riktigt) strax efter korsningen Vasagatan/Kungsgatan på väg upp mot Norra Bantorget. Ingen av dem skadades vad jag kunde se, även om kostymkillen skrapade hål på sina byxor, men det var mer tur än skicklighet att ingen annan körde på dem efter vurporna.

Man undrar ju, liksom.