Kategori: Livet och sånt

Hundra dagar senare

Den här #blogg100-utmaningen som jag deltog i har nått vägs ände. Fredrik, som tog initiativet, har sammanfattat sina erfarenheter i ett inlägg.

Själv misslyckades jag skriva inlägg tre av de hundra dagarna, lördagar varje gång. Längre tillbaka i mitt bloggande, innan jag blev familjefar, var lördagar och söndagar dagar då jag ofta lade ut långa inlägg, texter jag skrev när jag vaknade en smula bakfull om helgmorgnarna. Eftersom Tage sällan vaknar senare än halv sex om morgnarna och heller inte har vett att fatta det här med helg=sovmorgon, finns det inte så mycket tid för det längre nu, vare sig bakfyllan eller skrivandet.

Min egen slutsats? Jag håller med Fredrik, konstant bloggande höjer kvaliteten överlag och sporrar till nya inlägg. Och jag ska försöka hålla i och åtminstone blogga fem gånger i veckan. Tiden då jag aldrig missade att blogga en dag kommer nog aldrig åter, men de kan ju minimeras i alla fall.

 

Elva frågor och svar

Jag har inte bara fått en, utan två sådana här elvafrågesutmaningar nu. Vi tar dem i den ordning de kom, först ut är alltså frågorna från min hustru:

1. Om du vore en bil, vilket märke/modell och varför?
Jag är ju en rätt trygg person till min natur, så det vore ju nära till hands att säga Volvo. Men jag har ju kommit att uppskatta Tyskland allt mer på senare år, så jag väljer att vara en Audi A6. Trygg och säker, men lite mer exklusiv än en svensk standardmodell.

2. Vilken radiokanal är din favorit?
P1 och P4. P1 är den kanal som alltid är inställd hemma, men ibland rattar jag över till P4 och lyssnar på Radiosporten. Tidigare stod alltid radion på i köket när jag rumsterade om där, men nu är det oftast bara när vi äter frukost den står på, när jag diskar eller städar undan (och oftast är ensam i köket) lyssnar jag i allt högre utsträckning på ljudböcker eller podcaster.

3. Hur många par skor äger du?
Alldeles för få, jag har aldrig varit särskilt intresserad av att köpa kläder (och skor) och det har blivit än mindre fokus på det sedan Tage föddes. Men jag ska faktiskt gå och köpa ett par nya sneakers i dag för att hälsa våren välkommen tänkte jag. Hm, förr åkte jag till Uppsala, drack sprit och sjöng om ungdomens lyckliga dar denna speciella dag, nu köper jag skor i stället.

4. Vilken sajt är den första du surfar in på när du går in på internet?
Jag öppnar allt mer sällan webbläsaren med avsikt att gå till någon speciell sajt. Däremot använder jag mina Facebook, rss- samt Twitterappar för att scanna av flödena någorlunda konstant. Twitter är den av de tre jag prioriterar ner när jag känner att jag inte har tid.

5. Prenumererar du på någon morgontidning?
Ja, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Plus att jag även har DN:s nya ”digitala paket” och därmed betalar ytterligare 29 kronor i månaden för att få tillgång främst till iPadversionen.

6. Har du röstat i alla val du varit röstberättigad i?
Skamligt nog inte. Trots att jag var en av få i min närhet som propagerade för att Sverige skulle gå med i EU (jag omgavs på den tiden av väldigt många inte utan mitt snus-personer) så blev det av någon anledning aldrig av att jag gick och röstade i folkomröstningen om EU 1994. Därefter har jag dock alltid röstat, även i EU- och kyrkovalen, tills jag gick ur Svenska kyrkan.

7. Är gardiner egentligen nödvändigt?
Nej, men jag har svårt att se hur en fin gardin i ett fönster skulle kunna skada upplevelsen av ett rum.

8. Är du bra på att passa tider?
Jag var tveklöst bättre på det innan Tage föddes, men i grunden skulle jag säga ja. Jag uppfattar mig själv som en tidsrealist.

9. Vad känner du för Facebook?
Jag gillar Facebook, det är ett bra verktyg som knyter ihop dåtid med nutid och gör avstånden mellan människor mindre.

10. Vilken är din favoritsport på tv?
Hm. Jag vet faktiskt inte. Det har med åren kommit att bli så att jag nästan bara ser sport på tv i samband med stora mästerskap. Men då är jag väl som de flesta, jag hejar fram de blågula oavsett sport. Aldrig har jag väl följt ett svenskt landslags fram- och motgångar så intensivt som när jag befann mig i Kambodja under fotbolls-VM 2002 dock. Förlusten mot Senegal i åttondelen kan jag fortfarande må illa av.

11. Vilken var den senaste boken du läste?
När vi var i Vittangi över påsk avslutade jag en bok vill jag minnas, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vilken det var. Sedan dess har jag läst Roslund & Hellströms ”Två soldater”, en hiskeligt tjock volym jag inte tagit mig igenom än. Nu ska jag dock lägga den åt sidan ett tag och ta mig an Kirsten Jacobsens intervjubok med Henning Mankell, som jag ska recensera för UNT.

Och nu är jag en sådan där dålig bloggkedjeperson och skickar inte utmaningen vidare. Jag måste ju gå och köpa skor!

Det jag är rädd för

Jag har skrivit ett kapitel om mobbning till vår kommande bok, men jag tror jag väntar med att utveckla det resonemanget, har ju redan publicerat ett kapitel här i bloggen tidigare.

Men alltså. Det här med mobbning när man har egna barn. Jag läser Mats Jonssons krönika i veckans Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, ser på Tage där han sitter på andra sidan matbordet och mumsar rostbröd i godan ro, fruktar framtiden och känner ett hugg i magen av en art jag aldrig tidigare upplevt.

Fight club

Åter i Stockholm från Vittangi. Trehundra artiklar att skriva lördag-söndag. Eller åtminstone fyra. Och så har vi städhelg på dagis.

Tage har för den delen fått för sig att det är okej att sparka och slå sin pappa, bara han kramar mig efteråt. Lite småcharmigt på något sätt, åtminstone så länge utövaren av vålsyttringarna bara är två år gammal.

Det sociala sammanhanget

Vi var till vårdcentralen med Tage i dag, febern och snuvan vill inte ge med sig, snarare är han hängigare i dag än tidigare. Är det Tage som kommer, sa kvinnan i receptionen med en sådan där intonation som gör att det både blir ett konstaterande och en fråga på samma gång, ett jag vet ju att det är han, men jag ger honom chansen att säga det själv.

Nu svarade visserligen inte Tage, hans huvud var inborrat mot Johannas hals på ett sådant där klängigt sätt som i friskt tillstånd är okänt för honom.

Jag gillar det där. Att han är känd på byn trots att han bara är här tre-fyra gånger om året. Det finns så klart baksidor med det också, men ju mer tid jag spenderar här uppe desto mer känns det som att fördelarna överväger.

Doktorn skrev ut Kåvepenin. Vi får väl se om han kvicknar till av det. Vore ju kul om han hann åka lite skoter utan feber i kroppen innan vi flyger hem på fredag.

Jobba i skogen

Det var meningen att jag skulle följa med svärfar Roger till skogen i dag och fälla träd kring stugan vid älven. Men eftersom Tages förkylning och feber vägrar ge med sig stannade jag och Johanna hemma med den ynkliga sjuklingen i stället.

Helt utan male bonding så här på påskens sista dag blev jag dock inte. Innan de övriga åkte iväg till stugan var jag med och bände isär en lastpall fastfrusna tegelstenar med kofot, tegelstenar som tillsammans med en järnkamin därefter lastades upp på ett skoterflak.

Inte helt hundra

Med anledning av gårdagens inlägg om framtida caférecensioner:

I dag, efter att i går kväll ha druckit ett par öl för många med DN-Mattias, är mitt cofficejobbande förpassat till hemmet. Kan vara så att jag inte är helt produktiv heller om jag ska vara ärlig. Har gjort en telefonintervju, bokat upp en personintervju och googlat mig fram genom tillvaron. Jag har även glufsat i mig resterna av söndagens middag samt fyllt på med ett par mackor lingongrova som stöd.

Denna arbetsdagen ett liv.

——

Och på tal om något helt annat så slår det mig efter att ha läst Malins bokblogg att ”Vi har redan sagt hej då” ju är en alldeles utmärkt bok att ge bort i påsk. Gör det!

#fail2

Lördagar alltså. Två gånger har jag nu gått bet i #blogg100-utmaningen, två lördagar har fadäsen skett på.

Här borde det kommit en dräpande slutreplik. Har ingen.

Den vilda jakten på Barbastark

Vi sitter och går igenom våra texter till ”När två blev tre” nu, försöker lägga dem i passande ordning, putsa, sätta rubriker och komma på lite ackompanjerande faktarutor här och där. Och frossar i nostalgi kring den tid som flytt och den bebis som växt.

Det här, taget i lägenheten i Berlin i mitten av oktober 2010, är fan i mig den finaste lilla film jag någonsin gjort.

Helgen i bilder

På lördagseftermiddagen hängde vi i en rabatt på Assesorsgatan, på söndagseftermiddagen hängde vi i Stora Bleckan. Ja, vi äger mer än de där ytterkläderna till Tage, men vädret var rätt identiskt båda dagarna och då blev det som det blev.

Köket, söndag kväll. Få saker bereder mig sådan glädje nu för tiden som att städa köket. Jag är ju något av en pedant när det kommer till ordning och resten av lägenheten har jag mer eller mindre tvingats ge upp, men köket har jag satt en ära i att det alltid ska vara städat och fint vid dagens slut. Vissa kvällar, som i dag när Johanna gjorde en rätt avancerad älgentrecote med potatismos och sås i det rätt begränsade köksutrymmet samtidigt som Tage gjorde sitt bästa för att leva tvååringsrövare genom att slita ut det mesta som kom i hans väg (saker ”kommer i hans väg” genom att han öppnar alla skåp och lådor), kändes det som en omöjlighet att slutresultatet skulle kunna bli som på bilden, men efter en meditativ städningshalvtimme till ljudet av de sista minutrarna av Pontus Ljunghills utmärkta debutdeckare ”En osynlig”, under vilken Johanna och Tage höll sig undan genom att i stället bada balja i badrummet, blev det ordning även denna kväll.