Det här med att cykla

Som en del i mitt nya sunda liv har jag börjat cykla i stället för att åka kommunalt i så stor utsträckning som möjligt. Har till och med köpt hjälm, det känns lite viktigare nu när Tage finns att jag håller skallen intakt. Därtill har jag köpt en cykelbarnstol och en hjälm till honom också, så nu susar vi omkring på stadens gator som en dynamisk duo. Han är väldigt förtjust i ”kykla”.

Men. I går morse vid halv nio efter att ha lämnat Tage på dagis styrde jag min blå herrcykel norrut mot IDG i Vasastan för att ha redaktionsmöte med Internetworld. Det var första gången på rätt många år som jag cyklade i morgonrusningen. Och jag måste bara fråga – är det normalt att man under en cykelfärd från Skanstull till Vasastan blir vittne till två rätt ordentliga cykelvurpor?

Först var det en kostymklädd man som ramlade omkull i rätt hög fart på cykelbanan vid övergångsstället vid Tegelbacken när han körde in i trottoarkanten, och några minuter senare var det en annan man –som i ärlighetens namn såg ut att ha lite för avancerad cykelutrustning för sitt eget bästa – som av för mig okänd anledning slog en volt (alltså på riktigt) strax efter korsningen Vasagatan/Kungsgatan på väg upp mot Norra Bantorget. Ingen av dem skadades vad jag kunde se, även om kostymkillen skrapade hål på sina byxor, men det var mer tur än skicklighet att ingen annan körde på dem efter vurporna.

Man undrar ju, liksom.