På tal om Massolits och Storytels samgående, så har Lars Schmidt på Svensk Bokhandel skrivit ett blogginlägg (dessa är inte låsta bakom betalvägg) om affären, i vilket han får förnimmelser av den första IT-eran när han ser siffrorna som nämns i affären.
Kategori: Boken och framtiden
Lite om det här med Storytels och Massolits samgående
Intressant bokbranschnyhet i dag – Storytel och Massolit går ihop. Jag ska inte låtsas vara mer ekonomiskt bevandrad än jag är och påstå att jag förstår hur det hela går till rent tekniskt, men enligt Svensk Bokhandel så är det som ska ske följande:
Formellt går affären till så att Massolit Media köper Storytel för 576 miljoner kronor. Men inga pengar kommer att byta ägare, utan Storytels aktieägare får Massolitaktier och vice versa. Därefter slås aktierna ihop. Efter affären kommer Massolits aktieägare äga fyra procent av det nya bolaget som värderas till totalt 600 miljoner kronor. Resten ägs av Storytels cirka 30 ursprungsägare.
Säkert glasklart för en del, men jag nöjer mig med att konstatera att det är intressant att de två till synes hungrigaste aktörerna på den svenska bokmarknaden väljer att bli ett. Lilla Massolit blev ju en storaktör när de under uppmärksammade former köpte Forma Books häromåret, och Storytel har kommit att bli något av en de facto-standard för ljudböcker i Sverige, med 150 000 betalande streamingprenumeranter.
I dessa tider då begreppet vertikal integration blivit så poppis i bokbranschen är det så klart spännande att notera att det är en annan aktör än Bonniers som knyter till sig Storytel och får tillgång till deras produktion och distribution av ljudböcker (enligt en artikel i DN i dag om Storytels Sagan om isfolket-succé producerar Storytel numera en tredjedel av böckerna de distribuerar genom sin tjänst själva).
Vill man läsa mer om ekonomin bakom samgåendet kan man läsa det hos Cornucopia.
Bokhistoriker kritiserar Bokvalet
Angående den pågående kampanjen Bokvalet med syfte att få ner den digitala bokmomsen till samma nivå som för fysiska böcker så levererar Kristina Lundblad, lektor i bokhistoria vid Lunds universitet, en rejäl sågning av förslaget i dagens Sydsvenskan. Lundblad menar att det vore ett misstag att undanta ännu ett område från den ordinarie momssatsen, särskilt med tanke på att sänkningen av fysiska böckers moms från 25 till 6 procents moms år 2002 inte gav de läsfrämjande effekter som var målet:
Huvudsyftet med momssänkningen var att bokpriserna skulle sjunka och att folk, och helst de som inte brukar läsa, därmed skulle börja läsa mer. Men bokpriserna sjönk inte så mycket som de borde ha gjort. Vilka tjänade, och tjänar fortfarande mest på det? Jo, de förlag som ger ut titlar i stora upplagor. Åren efter sänkningen exploderade den svenska kriminallitteraturutgivningen och bestsellers hör definitivt till de böcker som fått störst del av det statliga stöd den sänkta momsen på böcker finanspolitiskt sett utgör. Det kan man kalla dumt. Säkert hade upplagorna gått åt som smör i solsken även om folk fått betala ett par kronor mer per pocket, pengar som hade gjort större nytta inom exempelvis bibliotek och skola.
Texten är väl värd att läsa i sin helhet.
Ja till samma moms på alla böcker. Nja till kampanjen Bokvalet.
Så har då Förläggareföreningens kampanj för att få bokmomsen på digitala böcker sänkt inletts på riktigt, efter tjuvstarten för några veckor sedan. Sajten Bokvalet är lanserad, det bjuds på en lista med författare som skrivit på uppropet och ligger en del ljudklipp uppe där kända ljudboksinläsare förklarar att det är fel att straffa digitala böcker med högre moms än tryckta.
Konstigt nog består kampanjsajten i princip inte av något mer, i stället upprepas samma kärnbudskap ett tiotal gånger när man scrollar nedåt, och ungefär lika många gånger dyker dela-knapparna upp så att man ska kunna sprida budskapet på Facebook, Twitter och Linkedin.
Och innan jag börjar med mina om och men som så klart kommer, vill jag få följande sagt: Jag sympatiserar med grundtanken för den här kampanjen, jag tycker att det är rimligt att litteratur beläggs med samma momssats oavsett vilken form den intas i.
Men. Jag tycker verkligen att det är trist att kampanjen är så extremt tom på verkligt innehåll. Visst förstår jag syftet med att hålla krångligheterna nere, men att man ska behöva scrolla igenom nästan hela sajten, och därefter klicka sig vidare till en pdf för att ens få lite information om varför momssatserna är olika, det känns väl förenklande. Ingenstans på själva huvudsajten nämns att det är EU-regler som ligger bakom det här och inte griniga svenska politiker som vägrar förstå att framtiden är digital.
Därtill känns den lilla uns av fakta som presenteras på startsidan rätt tendentiös. Bredvid en illustration av hur massiv den digitala bokmomsen är jämfört med den på fysiska böcker har en graf placerats som visar hur bokläsning bland unga har sjunkit de senaste 20 åren. Ska det tolkas som att det är den höga e-boksmomsens fel att de unga inte läser längre? Det är ju rent nys, om momsen vore skurken borde kurvan ha vänt uppåt år 2002 då sänkningen av den vanliga bokmomsen från 25 till 6 procent ägde rum. Men så skedde inte, bokläsningen fortsatte att stadigt tappa mark. Det här är så klart ett jättebekymmer inte bara för bokbranschen utan på sikt för hela det demokratiska samhällsbygget skulle jag vilja påstå, och att då försöka få frågan om digital bokmoms att åka snålskjuts på den oroande utvecklingen – nej, det känns billigt.
Vill man vara välvillig gällande intentionen de haft med att sammankoppla dessa uppgifter kan man kanske tolka det som att tanken är att sänkt digitalboksmoms kan hejda den här utvecklingen – men som sagt, inget hände vid den stora momssänkningen 2002, och den nedåtgående trenden för bokläsning har pågått åtminstone sedan första halvan av 1990-talet (och berör hela befolkningen, inte bara unga), så anledningarna till varför vi läser allt mindre har helt andra orsaker.
Att uppgiften om att det här egentligen är en EU-fråga så uppenbart tonats ner för att förenkla känns dessutom extra konstig då kampanjens syfte är att påverka svenska EU-politiker att agera mer kraftfullt i frågan nere i EU-korridorerna. Är det då inte rimligt att man upplyser de som ställer upp och sprider kampanjens budskap i sociala medier om hur det ligger till?
Allt svårare för svenska nätbokhandlare att hävda sig gällande e-böcker
Läget är visst inte så hopplöst för e-bokens utveckling i Sverige trots allt, medger nu Svenska Förläggareföreningen. De senaste gångerna de presenterat statistik över utvecklingen och noterat att försäljningsökningen bromsat in och sedan blivit till en försäljningsminskning, har de enbart förlitat sig på statistik från svenska Elib. Men i en ny rapport som Kjell Bohlund tagit fram och som Svensk Bokhandel i dag skriver om har även data från aktörer som Apple och Google räknats in och hoppsan – då ökar visst försäljningen igen.
Redan i maj i fjol, när Förläggareföreningen första gången rapporterade om den här minskningen, bloggade jag om att Magnus Nytell som är digital chef på Bonnierförlagen reserverade sig mot branschorganisationens verklighetsbeskrivning, och menade att de tvärtom såg en kraftig ökning av försäljningen eftersom Apples och Googles kanaler tillkommit. Att föreningen trots detta fortsatte att presentera siffror om nedgångar ytterligare en gång innan de nu slutligen valt att inkludera data från hela marknaden är lite häpnadsväckande, kan jag tycka.
Men visst, att få ut försäljningsdata från Apple och Google är troligen i princip hopplöst vilket komplicerar handhavandet, men jag tycker att man borde ha varit mer tydlig med att de tidigare siffrorna haltat och det tydligen rätt rejält – nu säger man plötsligt att inhemska aktörer som Adlibris, Dito och Bokon vars statistik tillhandahålls av Elib endast står för 30 procent av den totala e-boksförsäljningen.
Det här är en utveckling som lär bli allt svårare för de svenska nätbokhandlarna att bryta. För som jag skrev i maj i fjol:
Apples och Googles butiker är mycket enklare att använda än de svenska aktörernas, alltså vänder sig kunderna i allt större utsträckning dit. Det håller inte att som Adlibris Mondo och Dito kräva att inköp ska ske genom webbläsaren, och att boken sedan endast ska laddas ner via appen bara för att man ska slippa ge Apple 30 procent av intäkterna. Jag förstår att det för företagen som säljer e-böckerna är en svår ekvation att få ihop och ett mycket surt äpple att bita i, men för konsumenterna är valet enkelt – de väljer butiken där de kan göra sina köp på simplaste vis.
Det är inte våra lokala alternativ som erbjuder det i dag. Och frågan är om det skulle räcka även om de förenklade köpprocessen kraftigt – miljontals svenskar har redan kontokort kopplade till sina Apple ID- och Google Play-konton och kan redan ägna sig åt ”one click shopping” den vägen. Det är en närmast hopplös uppgift för de svenska aktörerna att kämpa emot.
Kampanj för sänkt e-boksmoms på gång
DN och SVT rapporterar i dag att Förläggareföreningen ämnar dra igång en kampanj för att få EU att tänka om gällande e-boksmomsen. 200 personer – författare, skådespelare och förläggare – ska hittills ha skrivit på för kampanjen, som ska starta den 11 juni. Målet är att få svenska EU-politiker på plats i Bryssel att börja jobba aktivt för att få unionen att överge tanken på att digitala tjänster måste ha full moms som i dag. Branschen vill i Sverige kunna sänka e-boksmomsen från 25 till 6 procent, som är den momssats som gäller här för fysiska pappers- samt ljudböcker sedan 2002.
Lite bakvänt kan jag tycka, att gå ut i media och berätta om en kampanj som ska starta om två veckor. Känns som att det finns risk att de stjäl sitt eget momentum eller vad man ska säga, nu lär ju alla medier haka på och skriva om det här i dag i någon form, hur pass intresserade är de då att skriva om det igen om ett par veckor när det drar igång?
Oh well, jag önskar dem all lycka, även om jag personligen tycker att differentierade momssatser överlag bara leder till byråkratiskt krångel och gränsdragningsproblematik.
Och ärligt talat – har inte den svenska bokbranschen snöat in lite väl hårt på det här med momsen gällande e-böcker? Är det verkligen bara slutpriset gentemot kund som är problemet till att e-böcker inte tar fart i Sverige? Jag blir mindre och mindre övertygad om det.
———
Jag har skrivit om det här med e-boksmoms 712 gånger på bloggen genom åren, känns det som. Senast var förra månaden, då jag även försökte mig på att förklara varför EU anser att tryckta och digitala böcker inte är samma sak.
——
UPPDATERING: Även Svensk Bokhandel skriver (bakom betalvägg), och till dem beskriver Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder kampanjen så här: Det är en digital kampanj. Det första steget är uppropet, det kommer att lanseras den 11 juni, och då kommer även särskilt paketerad information om frågan så att man förstår den i ett större sammanhang.
Test: Adlibris Letto Frontlight
UPPDATERING DECEMBER 2017: Mitt test av uppföljaren Letto Frontlight 2 kan läsas här.
——
Efter en hel del förseningar har jag äntligen hittat tid att sammanställa min recension av Letto Frontlight. Enjoy!
Adlibris nya läsplatta Letto Frontlight lanserades på allvar av nätboksjätten i mitten av mars. Letto Frontlighet är i grunden en Cybook Muse Frontlight från det franska företaget Bookeen, med har fått en svensk logga samt egen programvara från Adlibris. Priset är satt till 995 kronor (när de introducerade original-Letton sommaren 2012 var startpriset 1395 kronor).
I kartongen ingår utöver plattan en micro-USB-laddare och en kort pamflettmanual på svenska. Vill du ha en mer utförlig instruktionsmanual finns en sådan som pdf förinstallerad i plattans bibliotek, där det även finns ett par romaner samt ett gäng noveller förinlagda.
Användare av den förra generationens Letto får här möta en lite kantigare variant, måtten och vikten (190 gram) är snarlika föregångaren, men jag upplever den nya versionen som mer obekväm att hålla i, där föregångaren hade en avrundad form har Letto Frontlight vassare kanter, vilket inte känns helt lyckat.
Därtill irriterar avstängningsknappens placering mig rejält, den sitter på nedsidan av plattan och behöver ett rejält tryck för att förpassa Letton till viloläge, något som flera kvällar när jag läst i sängen lett till att jag fumlat plattan ur mitt grepp när jag tryckt till, detta eftersom jag håller den lätt vilandes i mina båda handflator (och bläddrar framåt med tummen på den högra sidoknappen). Nu har jag lärt mig att jag måste ta ett lite hårdare grepp om plattan innan jag trycker på viloknappen, men i början föll den i golvet ett par gånger. En detalj förvisso, men ergonomin är viktig i hur en produkt upplevs.
Detta gäller dock inte biblioteksböcker, lyckas du efter sju sorger och åtta bedrövelser ta dig fram till den rätta sidan på ditt lokala bibliotek samt logga in (Lettons webbläsare och textinmatningsfunktion är verkligen usel, mer om det senare), så möts du bara av beskedet Nedladdningsfel när du väl ska ladda ner ditt e-boksbibliotekslån. Detsamma gällde för övrigt även den förra versionen av Letton.
Prestandamässigt är inte Letto Frontlight någon höjdare, allt går åååh så långsamt, den som är van vid hur en smartphone eller surfplatta responderar när du rör skärmen – och vem är inte det i dag? – drivs snart till vansinne av en så till synes enkel sak som att skriva in namnet på en författare vid en sökning i den inbyggda e-boksbutiken. Glöm att kunna skriva i normal hastighet, tangenttryckningar måste väntas in, jag testade att ta tid då jag skrev Louise Boije af Gennäs och klockan hann passera 24 sekunder innan jag var klar. Processorn är helt enkelt hopplöst seg, och programvaran extremt yxig jämfört med hur vår skärmvardag i iOS- och Androidvärlden normalt ter sig.
Butiken i sig lämnar dessutom tyvärr en hel del att önska. Som om inte svårigheterna att botanisera bromsades nog av hårdvarans begränsningar, är e-boksbutiken i sig allt annat än inbjudande. Så här sorglig ser butikens startsida ut:
Att prata om batteritid när det gäller en e-bläcksläsare som Letto Frontlight blir nästan akademiskt, det är en extremt strömsnål teknik. Adlibris själva uppger ”upp till en månad”, en uppgift jag varken kan verifiera eller avfärda, i och med att jag under testets gång har haft plattan så ofta kopplad till datorn när jag fört filer fram och tillbaka, med resultatet att min Letto fått sig små mellanmål då och då. Jag har dock inte upplevt några problem med batteriet trots att jag ställt in den att rensa skärmen vid varje bläddring, och ser heller inte riktigt hur det vid praktisk användning skulle spela någon roll om batteriet behöver laddas varannan eller var tredje vecka – så himla offline från elnätet tror jag vi sällan befinner oss. Och i och med att det bara krävs en micro-usb-kabel för att tanka den torde det vara lätt ordnat var vi än i världen befinner oss, även om den egna laddsladden glömts hemma.
Med denna kritik nämnd, betyder det att jag avråder från köp av Letto Frontlight? Nej. Det finns tveklöst bättre läsplattor på marknaden än den Adlibris saluför, men är du en medelkonsument som vill ha en dedikerad läsplatta som kommunicerar med dig på svenska och har direktkoppling till en svensk nätbokhandel där chansen är stor att du redan har ett kontokort registrerat – då är Letto Frontlight i mina ögon det givna valet. Är du mer kräsen när det gäller tekniken eller föredrar utbudet i någon internationell e-boksbutik finns det bättre plattor att tillgå från exempelvis Amazon, Kobo eller Tolino, bara för att nämna tre av de stora aktörerna.
Är det värt att köpa nytt om du har förra versionens Letto? Det beror på. Vill du åt skärmbelysningen – ja. Annars – nej.
Själv fortsätter jag dock att förfäkta mobilens överlägsenhet som e-boksläsare. Hur många dedikerade läsplattor jag än tar mig an, och hur många surfplattor jag än bestämt mig för att använda för läsning, slutar det ändå med att jag efter några dagar börja läsa boken på min iPhone 5S i stället, eftersom den bästa prylen för läsning i slutänden är den pryl jag alltid bär med mig. Ja, min iPhone 5S har bara en fyratumsskärm, men det räcker gott för mig. Därtill är mobiler (och surfplattor för den delen) överlägsna dedikerade läsplattor på allt bortsett från det eventuella problemet med läsfokusering – de är användarvänliga, rappa och accepterar alla sorters filer utan att behöva konverteras (även om du kan tvingas använda olika läsappar beroende på var du införskaffar e-böcker).
Men tillhör du dem som gillar tanken på en platta som enkom ska användas till att läsa på, då är Letto Frontlight i dagsläget det enklaste valet.
Avslutningsvis: Varför fortsätter Adlibris att kalla sin läsplattesatsning för Letto, när deras e-boks- och ljudboksplattform sedan ett par år tillbaka bär namnet Adlibris Mondo? Vad är poängen med att ha två namn att förhålla sig till när det gäller digitala böcker? Tycker inte användarna att det är krångligt nog att ge sig på det här med e-böcker ändå?
En miljon e-bokslån på Stockholms stadsbibliotek
E-boken har nått en symbolisk milstolpe i Stockholm, i går onsdag lånades den miljonte e-boken ut av biblioteket. Titeln som lånades ut var Annika Thors ungdomsroman En ö i havet från år 1996, i vilken två judiska systrar kommer till Sverige under andra världskriget efter att ha tvingats lämna det av nazisterna annekterade Österrike.
Stockholms stadsbibliotek skriver på sin hemsida att e-bokslånen numera står för 8 procent av deras totala utlåning, vilket alltså innebär att biblioteket har kommit bra mycket längre i e-boksutvecklingen än bokhandelsbranschen. Nu kan jag i och för sig tänka mig att siffrorna för Stockholm är högre än för landets bibliotek som helhet eftersom Stockholm har jobbat progressivt med e-boksutlåning rätt länge, men det är ändå intressanta siffror, snart en tiondel alltså, det är inte fy skam.
Jag tycker också att det är intressant att se att det var en äldre titel som blev miljonutlånet, även om Annika Thors En ö i havet är en bok som ännu trycks i nya upplagor på grund av det (tyvärr) ständigt aktuella temat. I början av (den något punkterade) e-boksboomen pratades det ju mycket om att e-böcker skulle möjliggöra att gamla titlar som inte funnits i tryck på länge åter skulle kunna finnas i lager, vilket ju Googles kraftigt skadeskjutna ”Vi ska scanna in all världens litteratur och göra den tillgänglig för alla”-projekt någonstans syftade till, exempelvis. På senare år har det inte pratats så mycket om det där och Chris Andersons ”långa svansen”-teori, men här har vi ett åtminstone någorlunda symboliskt exempel på att det kanske har bäring, trots allt.
I Kulturnytt om e-boksmomsen
Jag var med en kort sväng i radion i dag i P1:s Kulturnytt, de gjorde en uppföljning av gårdagens inslag där Adlibris vd Johan Kleberg lade ut texten om det här med maxpris på 99 kronor på e-böcker igen (jag skrev för ett par veckor sedan här i bloggen om när han pratade om det första gången).
Det av mitt samtal i går med reportern som kom med var det här med att bokbranschen vill få ned e-boksmomsen från 25 procent till de 6 procent som fysiska böcker har sedan år 2002. Branschen har länge slagits för det här, en bok är en bok är en bok menar de, och det är en ståndpunkt som är lätt att sympatisera med, men jag tror ändå att de kommer att få väldigt svårt att få igenom det. Dels har det från EU kommit direktiv om att e-böcker inte ska ses som varor utan tjänster, och sådana tillåts inga sänkta momssatser på (om jag förstått det hela rätt så är resonemanget att en e-bok klassas som en tjänst och inte som en vara då den kräver en annan fysisk produkt för att kunna tillhandahållas, som en läsplatta exempelvis, e-böcker är alltså tjänster som ger läsplattor ett värde och ingen produkt i sig).
Ett annat problem, som var det jag valde att prata om i radion, är att det här är ett område fyllt av gränsproblematik. Vad är en e-bok? Ja, så länge den kommer i formen av en epub-fil som säljs hos Adlibris är det väl inga problem, men om man publicerar den som en app då, som säljs i App Store och Google Play, är det en e-bok då? Och om man lägger in lite kringgrejer i appen som extramaterial, som en videotrailer eller ett litet spel eller ett quiz om handlingen, är det då fortfarande en e-bok? Och om man kommer från andra hållet, det vill säga att man har gjort en sjusärdeles bra app utifrån en populär barnboksfigur men vill slippa den 25-procentiga ordinarie momsen på appar och lägger in en berättelse om den här barnboksfiguren i appen, är det då okej att sätta 6-procentig moms på den i stället? Jag tror att Skatteverket ser med rätt skeptisk blick på en sådan utveckling.
Det här har redan inträffat i musikvärlden. Även tidskrifter fick sänkt moms till 6 procent år 2002, och för fem år sedan kom The Ark på att det vore mycket smartare att ge ut en tidskrift och skicka med en gratis cd på köpet, än att ge ut en skiva på vanligt vis och tvingas lägga 25 procents moms på priset. Således gavs deras album In full regalia ut som en tidskrift, något som inte uppskattades av myndigheterna, såväl förvaltningsdomstolen som kammarrätten gav Växjögruppen bakläxa och de åkte på en skattesmäll på en halv miljon kronor.
I grund och botten tycker jag att differentierade momssatser känns mer och mer omotiverade överlag eftersom det blir så godtyckligt och gränsdragningarna ofta känns otidsenliga. EU-domstolens resonemang att allt digitalt ska ha den högsta momssatsen blir mer ohållbart för varje dag i takt med att allt mer digitaliseras, och att överhuvudtaget hålla på och belöna vissa branscher med subventionerad moms och inte andra känns helt enkelt orättvist. Så varför inte ha säg 15-procentig moms på precis allt?
Det var ungefär vad jag sa i intervjun, eller åtminstone ville få fram (vi pratade en del om Amazon och huruvida vi ens kommer att få någon rejäl e-boksrevolution i Sverige också). De cirka två – rätt svamliga – meningar som kom med i sändningen lät inte riktigt lika färdigtänkta dock.
Well well, det är väl vad tio minuters förberedelsetid och inspelning över telefon i bilen på parkeringen utanför Coop i Kiruna när jag var lite stressad för att hinna köra hem och hämta barn på dagis i tid ger.
Barnen och skärmen kontra papperet
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Amazon, Amazon
Det var första april även i bokbranschvärlden. Boktugg försökte få oss att tro att Norstedts ska köpa Bonniers, och norska Bok365 meddelade att Amazon skulle köpa in sig i den norska Schibstedägda e-bokhandlaren ebok.no, och därmed ta bakvägen in på den norska bokmarknaden. Det tyckte Svensk Bokhandel lät så troligt att de gjorde en rätt lång nyhetsartikel på det, men de fick senare krypa till korset och erkänna misstaget i ett blogginlägg.
De där Amazon. Får alla att förlora all vett och sans och rim och reson. Jag börjar bli innerligt trött på dem innan de ens hunnit slå upp portarna.
Ord och inga visor från Adlibris vd
En sak som är bra med semester är att det äntligen finns tid att läsa de tidskrifter som dimper ner i brevlådan hemma och ständigt är ett dåligt samvete som stressbläddras igenom i vanliga fall. Jag såg några intressanta saker i den långa artikeln om Adlibris i senaste Svensk Bokhandel, där nya vdn Johan Kleberg är befriande ärlig och frispråkig gällande främst den digitala bokutvecklingen i Sverige:
• Han säger om e-böcker att Det är klart att en nyhet inte kan kosta mer än 99 kronor. Adlibris kunder verkar hålla med, på Adlibris Mondos topp 30 för e-böcker finns i detta nu blott två titlar som kostar över hundralappen. Det är svårt att se i vilken utsträckning de låga priserna beror på rean, till skillnad från Adlibris rea för fysiska böcker så verkar de inte skriva ut om en titel ingår i rean i ljud- och e-boksavdelningen.
• Att förlagen har ett stort ansvar i att e-böcker i Sverige inte tagit fart är Kleberg tydlig med. Han säger visserligen att det är ett kollektivt ansvar – Adlibris har inte lyckats driva marknaden – men sedan skräder han inte orden: Förlagens prissättning gör att man blir rasande. En sjuåring kan lista ut att det är billigare att producera en e-bok än en tryckt bok. Då är det ondskefullt att inte ge en del av den marginalförbättringen till kunden.
• På tal om Mondo så är Kleberg inte direkt överdrivet positiv över deras digitala avdelnings utveckling. På frågan om hur Mondo funkar i dag, svarar han: Mycket sämre än Storytel, som på något sätt är jämförelsepunkten. Men Mondo är okej. Precis som Letto. Det är okej.
• Adlibris hoppas sälja mellan 10 000-15 000 exemplar av nya läsplattan Letto Frontlight under året. Det är första gången jag sett dem nämna en någorlunda konkret siffra. Jag har fortfarande inte fått arslet ur och skrivit ihop min recension. Min absoluta ambition är att göra det innan Mexikovistelsens slut.