Netflix slår upp portarna

I dag slår Netflix upp portarna i Sverige till en kostnad av 79 kronor i månaden. Jag har ju bloggat en del om det här med Netflix etablering – samt HBO:s – tidigare, och fyller på med lite mer tankar och reflektioner senare, de arrangerar pressträff på Berns i dag, och jag ska dit och hålla låda tänkte jag.

Men som sagt – senare.

UPPDATERING: Det verkar vara ett rätt stort intresse för den svenska Netflixlanseringen bland landets googlare, det rasar formligen in besökare här just nu som söker på frasen netflix utbud. Vad kan jag säga om det helt kort då? Som jag skrev i originalinlägget ovan, den som förväntar sig att Netflix ska vara ett magiskt land där de senaste filmerna och allra purfärskaste avsnitten av de bästa tv-serierna ska finnas tillgängliga blir snabbt besvikna. Såg att någon på Facebook lite nedsättande kallat det för ett museum för gamla filmer och tv-serier, vilket på ett sätt kan sägas vara sant, men jag ser det i sak inte som något negativt. Många är intresserade av att kolla ikapp gamla tv-serier, och det är inte så himla lätt alla gånger att hitta sådant med tre-fyra år på nacken, även om man ger sig ut och letar på illegala nedladdningsvägar. Här finns potential att ha allt samlat på ett enda ställe, till ett bra pris och dessutom textat.

Men lever tjänsten upp till potentialen då? Nja, inte helt. Jag har bara klickat runt lite snabbt bland tv-serierna nu på morgonen, och några exempel – ”Dexter” finns representerat med fyra säsonger (sjunde visas just nu i USA), ”Fringe” två säsonger (femman är på gång i USA), ”How I met your mother” fem (åttan är igång i USA) och så vidare. Mönstret är alltså att de två-tre senaste säsongerna saknas, med all säkerhet av rättighetsskäl. Värt att notera är att inte heller i USA ligger Netflix i fas, det är långtifrån en realtidstjänst, men de ligger snarare en eller möjligen två säsonger efter, inte tre. Kanske är det inte svårare än att rättighetsägarna lever enligt den gamla devisen att amerikanska tv-serier sänds i Sverige ett år efter i USA, något som i sådant fall känns synnerligen förlegat, ofta ligger svenska sändningar bara veckor eller på sin höjd månader efter USA i dag.

Men – och det här är ett viktigt plus för att nå brett genomslag – vad jag kan se är i princip allt svensktextat.

Ständigt dessa män

Johanna skriver på SVT Debatt om nobelpriset i litteratur och snedfördelningen mellan män och kvinnor, dels i hur många som tilldelats priset, och dels i hur många män respektive kvinnor som suttit i Svenska Akademien.

I den mån Svenska Akademien skulle behaga svara skulle de väl säga att de aldrig tar hänsyn till kön, de gör sitt val enbart utifrån litterära grunder och så vidare. Och visst, om Akademiens ledamöter skulle svara så menar de det nog också. Men samtidigt säger de då även mellan raderna att män faktiskt är mer värda priset än kvinnor. Hur kan det annars komma sig att blott tolv kvinnor sedan år 1901 har tilldelats priset? Om det alltså är så att det endast är litterär kvalitet som räknas in, blir den enda rimliga förklaringen att kvinnliga författare bara är en tiondel så bra som manliga diton.

Något annat sätt att tolka ett sådant svar kan jag inte se.

UPPDATERING: I en chatt med Svenska Dagbladets läsare säger akademiledamoten Per Wästberg, som är ordförande för den fem personer stora Nobelkommittén inom Akademien, så här på frågan varför så få kvinnor tilldelats priset (frågan från signaturen Niclas, daterad klockan 16.35):

Vi gör vad vi kan – med fyra aktiva kvinnor i Akademien och två i en Nobelkommitté på fem – men till slut är det våra värderingar som avgör. Men vänta och se!

Ska man tolka hans svar som att det är de kvinnliga akademiledamöternas ansvar att se till att kvinnliga författare lyfts fram? Det är ju i sådant fall helt åt helvete, om mitt språk ursäktas, för då gör han ju själv det hela till en fråga om kön, trots att Akademien säger sig enbart se till en författares gärning och blundar för könet. Männen i Akademien kan alltså enligt Nobelkommitténs ordförande inte förväntas ta till sig kvinnliga författarskap utan att ledsagas fram till den av sina kvinnliga kollegor? Och den samlingen män är alltså de som anförtrotts att utse mottagaren av världens förnämaste litteraturpris?

Världen. Helt optimal till sin utformning.

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en ”riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en ”riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!

Värd att minnas

Ett år sedan Steve Jobs dog i dag (även om nyheten kablades ut över världen först tidigt på morgonen den 6 oktober svensk tid). Jag återvände till den rätt långa text jag skrev här i bloggen, och jag tycker faktiskt att den är rätt bra även ett år senare. Läs den. Texten jag skrev någon vecka senare för UNT håller för den delen också, även om jag villigt erkänner att jag återanvände en del av tankarna från blogginlägget.

Roligt för den delen att bilden i inlägget på Tage när han kollar på Pocoyo känns så aktuell, han har nämligen återfått sin kärlek till sagda figur efter att ha varit rätt trött på honom under en period, han kollar Pocoyo-klipp på Youtube nästan oavbrutet när han kommer åt just nu.

Uppdatering: Apple har rensat sin förstasida i dag för en kort minnesvideo. Fin gest.

Åter till ritbordet

Det här med e-böcker är svårt. Karenstidsförsöken går tydligen inget vidare, kan DN meddela i dag (länk som bara fungerar ett dygn, hej ljuva betalväggsframtid). Jag får erkänna att jag inte var helt övertygad motståndare till karenstidsförslaget, om det hade fungerat så anser jag att det hade varit att föredra före det urlöjliga låt oss låtsas att e-böcker är fysiska böcker-förslaget.

Men det verkar alltså inte vara så. Vad händer härnäst?

Årets skörd

Det är likadant varje år. Jag har ambitioner att botanisera, hitta guldkorn och komma hem med en hel trave nya böcker.

Och så slutar det med att jag i sista stund tar en sväng förbi Trafik-nostalgiskas monter och köper på mig något frestande. Och det blir alltid det enda jag köper.

20120929-115133.jpg

Fotnot: Kalendern till vänster, med tunga arbetsfordon genom historien, är alltså en julklapp till Tage. Det finns trafiknostalgiska gränser även för mig.

Solsken

Ibland känns det som att jag bör stanna upp och tänka på vilket privilegierat och fint liv jag ändå lever.

Jag menar inte de stora sakerna, även om de också så klart ska värdesättas. Nej, jag tänker på de små, enkla grejerna.

Jag och Tage gick ut en sväng utanför mässan i dag. Åka spårvagnen! utbrast han när den dundrade förbi. Okej, vi hade ju inga måsten, varför inte. Så jag köpte en sms-biljett och vi hoppade på tvåans linje. Upp mot Centralstationen, inte gå av än! och förbi Brunnsparken, Grönsakstorget och hållplatser jag inte minns namnet på. Till sist, efter att jag lovat dyrt och heligt att vi så klart skulle åka strax igen, fast åt andra hållet, accepterade han att vi klev av vid Vasaplatsen. Jag vill ha korb! meddelade han nu och snart satt vi på en parkbänk och åt korv och mos och drack Coca-Cola, medan spårvagn efter spårvagn dundrade förbi till hans aldrig sinande förtjusning. När vi ätit klart uppfyllde jag min halva av löftet, och vi tog samma linje tillbaka. Varje gång vi mötte en annan spårvagn kom det omedelbart – Whaaw, titta pappa, en spårvagn! Whaaw!

Väl tillbaka på mässan, uppe på vårt hotellrum, frågade jag visst hade vi det mysigt i eftermiddags, Tage?

Han tittade på mig ett tag, log och vände sig därefter mot Johanna. Mamma, det INTE var roligt i dag! konstaterade han och började storskratta.

20120928-203921.jpg

20120928-203945.jpg