Kategori: Litteraturvärlden

Sommarmötet

Jag tog bilen in till Kiruna på lördagsmorgonen, körde upp till Malmfältens Folkhögskola bara för att bli inslussad i en LKAB-buss för vidare färd ner i gruvan där mottagarna av Norrlands litteraturpris skulle presenteras, som en del i Norrländska Litteratursällskapets sommarmöte. Jag har varit medlem i sällskapet länge, men alltid misslyckats med att medverka på dess sommarmöten, trots att jag året då det var i Gysinge till och med betalade in anmälningsavgiften, men sedan aldrig åkte. Barnsjukdomsrelaterat avhopp, har jag för mig.

Nå, eftersom årets sammankomst bara var sju och en halv mil bort, hade det ju närmast varit tjänstefel att inte medverka.

Och det var såväl intressant som inspirerande! Årets mottagare av Norrlands Litteraturpris blev Ida Linde och Lina Stoltz, och Ida är jag en smula bekant med sedan tidigare, så det var extra roligt (boken hon prisades för, Norrut åker man för att dö, är därtill mycket bra och figurerade två gånger på bild i min Adlbris Letto Frontlight-recension i våras). Det var också min första visit till besöksgruvan (jag har varit ner djupare å arbetets vägnar för ett par reportage tidigare), och museet berörde mig mycket.

Efter lunch anordnade de nybakade redaktörerna för litteraturtidskriften Provins ett seminarium om tidskriftens nutid och framtid, varefter jag nyttjade en håltimme i programmet till att ta bilen till Coop Forum för att köpa storpack blöjor och välling innan det var dags för författarsamtal på Folkets Hus, först med dagens litteraturprismottagare och därefter Augustprisvinnaren Kristina Sandberg och debutanten Elin Tamm.

Allt detta tal om Norrland drabbade mig så till den grad att jag vacklade ut från Folkets Hus övertygad om att jag återigen måste skifta fokus mellan de två bokmanus jag ständigt velar mellan. Stockholmsboken – den stora undergångsromanen! – jag nu åtminstone kommit en tredjedel på väg med måste sättas på sparlåga, det är ju Norrlandsboken – den stora återvändarromanen! – som måste bli klar.

Vimmelkantig av övertygelsen gick jag bort till bilen, hämtade datorn och begav mig till Scandic Ferrums lounge för en timmes skaldande. Därefter åter till bilen, i vilken jag svidade om till skjorta, slips och kavaj (glamouren i att byta om i en solvarm bil på en öde bilparkering) för promenad upp till Folkhögskolan igen, jag lät bilen stå, kände att jag ville röra lite på mig, få distans till drömmarna om Norrland.

Middagen var trevlig och som vanligt i litterära sammanhang visade det sig vara bra att vara gift med en bokhora. För även om mitt eget författarskap gett mig blott ett uns av berömdhet i min egen rätt, brukar mitt namn ackompanjerat av mina romantitlar ofta ge reaktionen – Jamen, visst är det du som är gift med Johanna på Bokhora? – och så även denna kväll. Mycket praktisk samtalsöppnare.

Vid elvatiden bröt jag upp, promenerade ner längs stadens branta sluttning till bilen och körde hem, denna kväll för ovanlighetens skull utan att se en enda ren. Väl hemma fann jag ovan nämnda bokhora sovandes i soffan med katten på magen. Mysigt.

IMG_1739

Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring?

Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.

Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon ”våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.

Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.

Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.

Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken ”En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:

Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.

Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.

Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.

UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.

Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur

Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.

Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.

Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.

Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

55 e-böcker för 0 kronor

Jag vet inte om det här ska tolkas som att försäljningen går lite knackigt eller om de bara vill allmänt hjälpa den på traven, men Adlibris har hur som helst alldeles nyss presenterat ett rätt fördelaktigt erbjudande på sin läsplatta Letto Frontlight. Köper man plattan i detta nu får man den laddad med 55 e-böcker av varierande slag. Vissa av titlarna är klassiker med utgången upphovsrätt vilket gör att de är i princip gratis att ge ut och ge bort, men här finns också hyfsat aktuella titlar från storsäljare som Carin Gerhardsen, Jan Guillou, Christoffer Carlsson, Liza Marklund, Ian McEwan, Kjell Eriksson, Sofie Sarenbrant och Kristina Ohlsson. E-böckerna ska enligt Adlibris betinga ett värde på 3000 kronor, men läsplattans pris är detsamma som i går när erbjudandet inte fanns, det vill säga 995 kronor.

Intressant hur tydligt sådana här kampanjer visar hur lite en e-bok är värd – eller åtminstone kan vara värd – jämfört med i den fysiska bokvärlden, där ett liknande erbjudande inte skulle kunna vara möjligt eftersom distributionskostnaden skulle bli astronomisk. En bok är en bok är en bok, hävdar Förläggareföreningen i sin kamp för att få ner den digitala bokmomsen, men sådana här erbjudanden tycker jag visar rätt tydligt att verkligheten är mer komplex än så.

Det är helt klart en bra deal för dem som köper en Letto Frontlight just nu (men trist för dem som köpte en i går…). Jag undrar dock om inte sådana här kampanjer på det stora hela skjuter bokbranschen i foten, när den så oförblommerat visar hur lätt böckers värde kan förringas.

——

Min utförliga recension av Letto Frontlight kan för övrigt hittas här.

Lite om det här med Storytels och Massolits samgående

Intressant bokbranschnyhet i dag – Storytel och Massolit går ihop. Jag ska inte låtsas vara mer ekonomiskt bevandrad än jag är och påstå att jag förstår hur det hela går till rent tekniskt, men enligt Svensk Bokhandel så är det som ska ske följande:

Formellt går affären till så att Massolit Media köper Storytel för 576 miljoner kronor. Men inga pengar kommer att byta ägare, utan Storytels aktieägare får Massolitaktier och vice versa. Därefter slås aktierna ihop. Efter affären kommer Massolits aktieägare äga fyra procent av det nya bolaget som värderas till totalt 600 miljoner kronor. Resten ägs av Storytels cirka 30 ursprungsägare.

Säkert glasklart för en del, men jag nöjer mig med att konstatera att det är intressant att de två till synes hungrigaste aktörerna på den svenska bokmarknaden väljer att bli ett. Lilla Massolit blev ju en storaktör när de under uppmärksammade former köpte Forma Books häromåret, och Storytel har kommit att bli något av en de facto-standard för ljudböcker i Sverige, med 150 000 betalande streamingprenumeranter.

I dessa tider då begreppet vertikal integration blivit så poppis i bokbranschen är det så klart spännande att notera att det är en annan aktör än Bonniers som knyter till sig Storytel och får tillgång till deras produktion och distribution av ljudböcker (enligt en artikel i DN i dag om Storytels Sagan om isfolket-succé producerar Storytel numera en tredjedel av böckerna de distribuerar genom sin tjänst själva).

Vill man läsa mer om ekonomin bakom samgåendet kan man läsa det hos Cornucopia.

Bokhistoriker kritiserar Bokvalet

Angående den pågående kampanjen Bokvalet med syfte att få ner den digitala bokmomsen till samma nivå som för fysiska böcker så levererar Kristina Lundblad, lektor i bokhistoria vid Lunds universitet, en rejäl sågning av förslaget i dagens Sydsvenskan. Lundblad menar att det vore ett misstag att undanta ännu ett område från den ordinarie momssatsen, särskilt med tanke på att sänkningen av fysiska böckers moms från 25 till 6 procents moms år 2002 inte gav de läsfrämjande effekter som var målet:

Huvudsyftet med momssänkningen var att bokpriserna skulle sjunka och att folk, och helst de som inte brukar läsa, därmed skulle börja läsa mer. Men bokpriserna sjönk inte så mycket som de borde ha gjort. Vilka tjänade, och tjänar fortfarande mest på det? Jo, de förlag som ger ut titlar i stora upplagor. Åren efter sänkningen exploderade den svenska kriminallitteraturutgivningen och bestsellers hör definitivt till de böcker som fått störst del av det statliga stöd den sänkta momsen på böcker finanspolitiskt sett utgör. Det kan man kalla dumt. Säkert hade upplagorna gått åt som smör i solsken även om folk fått betala ett par kronor mer per pocket, pengar som hade gjort större nytta inom exempelvis bibliotek och skola.

Texten är väl värd att läsa i sin helhet.

Ja till samma moms på alla böcker. Nja till kampanjen Bokvalet.

Så har då Förläggareföreningens kampanj för att få bokmomsen på digitala böcker sänkt inletts på riktigt, efter tjuvstarten för några veckor sedan. Sajten Bokvalet är lanserad, det bjuds på en lista med författare som skrivit på uppropet och ligger en del ljudklipp uppe där kända ljudboksinläsare förklarar att det är fel att straffa digitala böcker med högre moms än tryckta.

Konstigt nog består kampanjsajten i princip inte av något mer, i stället upprepas samma kärnbudskap ett tiotal gånger när man scrollar nedåt, och ungefär lika många gånger dyker dela-knapparna upp så att man ska kunna sprida budskapet på Facebook, Twitter och Linkedin.

Och innan jag börjar med mina om och men som så klart kommer, vill jag få följande sagt: Jag sympatiserar med grundtanken för den här kampanjen, jag tycker att det är rimligt att litteratur beläggs med samma momssats oavsett vilken form den intas i.

Men. Jag tycker verkligen att det är trist att kampanjen är så extremt tom på verkligt innehåll. Visst förstår jag syftet med att hålla krångligheterna nere, men att man ska behöva scrolla igenom nästan hela sajten, och därefter klicka sig vidare till en pdf för att ens få lite information om varför momssatserna är olika, det känns väl förenklande. Ingenstans på själva huvudsajten nämns att det är EU-regler som ligger bakom det här och inte griniga svenska politiker som vägrar förstå att framtiden är digital.

Därtill känns den lilla uns av fakta som presenteras på startsidan rätt tendentiös. Bredvid en illustration av hur massiv den digitala bokmomsen är jämfört med den på fysiska böcker har en graf placerats som visar hur bokläsning bland unga har sjunkit de senaste 20 åren. Ska det tolkas som att det är den höga e-boksmomsens fel att de unga inte läser längre? Det är ju rent nys, om momsen vore skurken borde kurvan ha vänt uppåt år 2002 då sänkningen av den vanliga bokmomsen från 25 till 6 procent ägde rum. Men så skedde inte, bokläsningen fortsatte att stadigt tappa mark. Det här är så klart ett jättebekymmer inte bara för bokbranschen utan på sikt för hela det demokratiska samhällsbygget skulle jag vilja påstå, och att då försöka få frågan om digital bokmoms att åka snålskjuts på den oroande utvecklingen – nej, det känns billigt.

Vill man vara välvillig gällande intentionen de haft med att sammankoppla dessa uppgifter kan man kanske tolka det som att tanken är att sänkt digitalboksmoms kan hejda den här utvecklingen – men som sagt, inget hände vid den stora momssänkningen 2002, och den nedåtgående trenden för bokläsning har pågått åtminstone sedan första halvan av 1990-talet (och berör hela befolkningen, inte bara unga), så anledningarna till varför vi läser allt mindre har helt andra orsaker.

Att uppgiften om att det här egentligen är en EU-fråga så uppenbart tonats ner för att förenkla känns dessutom extra konstig då kampanjens syfte är att påverka svenska EU-politiker att agera mer kraftfullt i frågan nere i EU-korridorerna. Är det då inte rimligt att man upplyser de som ställer upp och sprider kampanjens budskap i sociala medier om hur det ligger till?

Allt svårare för svenska nätbokhandlare att hävda sig gällande e-böcker

Läget är visst inte så hopplöst för e-bokens utveckling i Sverige trots allt, medger nu Svenska Förläggareföreningen. De senaste gångerna de presenterat statistik över utvecklingen och noterat att försäljningsökningen bromsat in och sedan blivit till en försäljningsminskning, har de enbart förlitat sig på statistik från svenska Elib. Men i en ny rapport som Kjell Bohlund tagit fram och som Svensk Bokhandel i dag skriver om har även data från aktörer som Apple och Google räknats in och hoppsan – då ökar visst försäljningen igen.

Redan i maj i fjol, när Förläggareföreningen första gången rapporterade om den här minskningen, bloggade jag om att Magnus Nytell som är digital chef på Bonnierförlagen reserverade sig mot branschorganisationens verklighetsbeskrivning, och menade att de tvärtom såg en kraftig ökning av försäljningen eftersom Apples och Googles kanaler tillkommit. Att föreningen trots detta fortsatte att presentera siffror om nedgångar ytterligare en gång innan de nu slutligen valt att inkludera data från hela marknaden är lite häpnadsväckande, kan jag tycka.

Men visst, att få ut försäljningsdata från Apple och Google är troligen i princip hopplöst vilket komplicerar handhavandet, men jag tycker att man borde ha varit mer tydlig med att de tidigare siffrorna haltat och det tydligen rätt rejält – nu säger man plötsligt att inhemska aktörer som Adlibris, Dito och Bokon vars statistik tillhandahålls av Elib endast står för 30 procent av den totala e-boksförsäljningen.

Det här är en utveckling som lär bli allt svårare för de svenska nätbokhandlarna att bryta. För som jag skrev i maj i fjol:

Apples och Googles butiker är mycket enklare att använda än de svenska aktörernas, alltså vänder sig kunderna i allt större utsträckning dit. Det håller inte att som Adlibris Mondo och Dito kräva att inköp ska ske genom webbläsaren, och att boken sedan endast ska laddas ner via appen bara för att man ska slippa ge Apple 30 procent av intäkterna. Jag förstår att det för företagen som säljer e-böckerna är en svår ekvation att få ihop och ett mycket surt äpple att bita i, men för konsumenterna är valet enkelt – de väljer butiken där de kan göra sina köp på simplaste vis.

Det är inte våra lokala alternativ som erbjuder det i dag. Och frågan är om det skulle räcka även om de förenklade köpprocessen kraftigt – miljontals svenskar har redan kontokort kopplade till sina Apple ID- och Google Play-konton och kan redan ägna sig åt ”one click shopping” den vägen. Det är en närmast hopplös uppgift för de svenska aktörerna att kämpa emot.

Kampanj för sänkt e-boksmoms på gång

DN och SVT rapporterar i dag att Förläggareföreningen ämnar dra igång en kampanj för att få EU att tänka om gällande e-boksmomsen. 200 personer – författare, skådespelare och förläggare – ska hittills ha skrivit på för kampanjen, som ska starta den 11 juni. Målet är att få svenska EU-politiker på plats i Bryssel att börja jobba aktivt för att få unionen att överge tanken på att digitala tjänster måste ha full moms som i dag. Branschen vill i Sverige kunna sänka e-boksmomsen från 25 till 6 procent, som är den momssats som gäller här för fysiska pappers- samt ljudböcker sedan 2002.

Lite bakvänt kan jag tycka, att gå ut i media och berätta om en kampanj som ska starta om två veckor. Känns som att det finns risk att de stjäl sitt eget momentum eller vad man ska säga, nu lär ju alla medier haka på och skriva om det här i dag i någon form, hur pass intresserade är de då att skriva om det igen om ett par veckor när det drar igång?

Oh well, jag önskar dem all lycka, även om jag personligen tycker att differentierade momssatser överlag bara leder till byråkratiskt krångel och gränsdragningsproblematik.

Och ärligt talat – har inte den svenska bokbranschen snöat in lite väl hårt på det här med momsen gällande e-böcker? Är det verkligen bara slutpriset gentemot kund som är problemet till att e-böcker inte tar fart i Sverige? Jag blir mindre och mindre övertygad om det.

———

Jag har skrivit om det här med e-boksmoms 712 gånger på bloggen genom åren, känns det som. Senast var förra månaden, då jag även försökte mig på att förklara varför EU anser att tryckta och digitala böcker inte är samma sak.

——

UPPDATERING: Även Svensk Bokhandel skriver (bakom betalvägg), och till dem beskriver Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder kampanjen så här: Det är en digital kampanj. Det första steget är uppropet, det kommer att lanseras den 11 juni, och då kommer även särskilt paketerad information om frågan så att man förstår den i ett större sammanhang.

Slutstreamat

Jag skar i mina streamingprenumerationstjänster av olika slag i dag, situationen tenderade att bli ohållbar och jag är inte gjord av pengar. Film- och tv-tjänsten Filmnet rök, e-boksprenumerationstjänsten Mofibo likaså och även ljudbokstjänsten Audible (för andra gången). Frågan är om jag inte egentligen borde göra mig av med tidskriftstjänsten Readly också, jag gillar den i teorin men kommer på mig själv ungefär en gång varannan månad med att öppna appen och skumma igenom ett par tidningar, vilket knappast gör det värt hundringen det kostar varje månad. Men den får vara kvar en betalning till i alla fall, sedan gör jag en ny utvärdering.

Audible smärtar mig egentligen mest, men det är som jag skrev i inlägget jag länkar till ovan, det håller inte att ha två ljudbokstjänster i längden, de kostar trots allt tillsammans 320 kronor i månaden. Audibles engelskspråkiga utbud är visserligen så klart helt överlägset det som svenska Storytel kan erbjuda, men å andra sidan tycker jag i grund och botten att det är viktigare för mig att hålla koll på den svenska utgivningen, och därmed får Audible stryka på foten. Jag använde min sista credit till att förhandsboka Stephen Kings kommande Finders Keepers, som ges ut 2 juni. Jag har The Martian olyssnad också, ska ta mig an den så fort jag avslutat Anna Lihammers Än skyddar natten. Jag gillar verkligen hennes hittills två historiska deckare, 1930-talet alltså, mycket fascinerande årtionde med massor av mörker att ösa ur.