E-boken har nått en symbolisk milstolpe i Stockholm, i går onsdag lånades den miljonte e-boken ut av biblioteket. Titeln som lånades ut var Annika Thors ungdomsroman En ö i havet från år 1996, i vilken två judiska systrar kommer till Sverige under andra världskriget efter att ha tvingats lämna det av nazisterna annekterade Österrike.
Stockholms stadsbibliotek skriver på sin hemsida att e-bokslånen numera står för 8 procent av deras totala utlåning, vilket alltså innebär att biblioteket har kommit bra mycket längre i e-boksutvecklingen än bokhandelsbranschen. Nu kan jag i och för sig tänka mig att siffrorna för Stockholm är högre än för landets bibliotek som helhet eftersom Stockholm har jobbat progressivt med e-boksutlåning rätt länge, men det är ändå intressanta siffror, snart en tiondel alltså, det är inte fy skam.
Jag tycker också att det är intressant att se att det var en äldre titel som blev miljonutlånet, även om Annika Thors En ö i havet är en bok som ännu trycks i nya upplagor på grund av det (tyvärr) ständigt aktuella temat. I början av (den något punkterade) e-boksboomen pratades det ju mycket om att e-böcker skulle möjliggöra att gamla titlar som inte funnits i tryck på länge åter skulle kunna finnas i lager, vilket ju Googles kraftigt skadeskjutna ”Vi ska scanna in all världens litteratur och göra den tillgänglig för alla”-projekt någonstans syftade till, exempelvis. På senare år har det inte pratats så mycket om det där och Chris Andersons ”långa svansen”-teori, men här har vi ett åtminstone någorlunda symboliskt exempel på att det kanske har bäring, trots allt.
Jobbat, blivit intervjuad av SVT:s Nordnytt (sänds i morgon tror jag), bråkat med Ejda för att hon drar Tage i håret så hårt att han håller på att gå sönder, skrivit om House of Cards tredje säsong på TVdags, bråkat med Ejda för att hon hällde ut vällingen med flit i soffan, beställt en bok om Apples tidiga historia samt bråkat med Ejda för att hon vägrade gå och lägga sig.
Jag var med en kort sväng i radion i dag i P1:s Kulturnytt, de gjorde en uppföljning av gårdagens inslag där Adlibris vd Johan Kleberg lade ut texten om det här med maxpris på 99 kronor på e-böcker igen (jag skrev för ett par veckor sedan här i bloggen om när han pratade om det första gången).
Det av mitt samtal i går med reportern som kom med var det här med att bokbranschen vill få ned e-boksmomsen från 25 procent till de 6 procent som fysiska böcker har sedan år 2002. Branschen har länge slagits för det här, en bok är en bok är en bok menar de, och det är en ståndpunkt som är lätt att sympatisera med, men jag tror ändå att de kommer att få väldigt svårt att få igenom det. Dels har det från EU kommit direktiv om att e-böcker inte ska ses som varor utan tjänster, och sådana tillåts inga sänkta momssatser på (om jag förstått det hela rätt så är resonemanget att en e-bok klassas som en tjänst och inte som en vara då den kräver en annan fysisk produkt för att kunna tillhandahållas, som en läsplatta exempelvis, e-böcker är alltså tjänster som ger läsplattor ett värde och ingen produkt i sig).
Ett annat problem, som var det jag valde att prata om i radion, är att det här är ett område fyllt av gränsproblematik. Vad är en e-bok? Ja, så länge den kommer i formen av en epub-fil som säljs hos Adlibris är det väl inga problem, men om man publicerar den som en app då, som säljs i App Store och Google Play, är det en e-bok då? Och om man lägger in lite kringgrejer i appen som extramaterial, som en videotrailer eller ett litet spel eller ett quiz om handlingen, är det då fortfarande en e-bok? Och om man kommer från andra hållet, det vill säga att man har gjort en sjusärdeles bra app utifrån en populär barnboksfigur men vill slippa den 25-procentiga ordinarie momsen på appar och lägger in en berättelse om den här barnboksfiguren i appen, är det då okej att sätta 6-procentig moms på den i stället? Jag tror att Skatteverket ser med rätt skeptisk blick på en sådan utveckling.
Det här har redan inträffat i musikvärlden. Även tidskrifter fick sänkt moms till 6 procent år 2002, och för fem år sedan kom The Ark på att det vore mycket smartare att ge ut en tidskrift och skicka med en gratis cd på köpet, än att ge ut en skiva på vanligt vis och tvingas lägga 25 procents moms på priset. Således gavs deras album In full regalia ut som en tidskrift, något som inte uppskattades av myndigheterna, såväl förvaltningsdomstolen som kammarrätten gav Växjögruppen bakläxa och de åkte på en skattesmäll på en halv miljon kronor.
I grund och botten tycker jag att differentierade momssatser känns mer och mer omotiverade överlag eftersom det blir så godtyckligt och gränsdragningarna ofta känns otidsenliga. EU-domstolens resonemang att allt digitalt ska ha den högsta momssatsen blir mer ohållbart för varje dag i takt med att allt mer digitaliseras, och att överhuvudtaget hålla på och belöna vissa branscher med subventionerad moms och inte andra känns helt enkelt orättvist. Så varför inte ha säg 15-procentig moms på precis allt?
Det var ungefär vad jag sa i intervjun, eller åtminstone ville få fram (vi pratade en del om Amazon och huruvida vi ens kommer att få någon rejäl e-boksrevolution i Sverige också). De cirka två – rätt svamliga – meningar som kom med i sändningen lät inte riktigt lika färdigtänkta dock.
Well well, det är väl vad tio minuters förberedelsetid och inspelning över telefon i bilen på parkeringen utanför Coop i Kiruna när jag var lite stressad för att hinna köra hem och hämta barn på dagis i tid ger.
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Är du föräldraledig och boende i Stockholmsområdet? Är du inte alls föräldraledig men råkar vara ledig på tisdag förmiddag nästa vecka (14/4) och är intresserad av småbarnsliv och hur familjens ekonomi förändras när ni får barn? Då tycker jag att du ska ta och bege dig till Södermalm, närmare bestämt till Akademibokhandeln Skrapan, där jag, Johanna och Jenny Rosander-Ney ska prata om våra böcker När två blev tre samt Mamma pappa pengar – En ekonomihandbok för föräldrar. Klockan elva drar det hela igång, jag antar att vi håller på ungefär en timme. Kom kom, det blir roligt och informativt!
Det var första april även i bokbranschvärlden. Boktugg försökte få oss att tro att Norstedts ska köpa Bonniers, och norska Bok365 meddelade att Amazon skulle köpa in sig i den norska Schibstedägda e-bokhandlaren ebok.no, och därmed ta bakvägen in på den norska bokmarknaden. Det tyckte Svensk Bokhandel lät så troligt att de gjorde en rätt lång nyhetsartikel på det, men de fick senare krypa till korset och erkänna misstaget i ett blogginlägg.
De där Amazon. Får alla att förlora all vett och sans och rim och reson. Jag börjar bli innerligt trött på dem innan de ens hunnit slå upp portarna.
En sak som är bra med semester är att det äntligen finns tid att läsa de tidskrifter som dimper ner i brevlådan hemma och ständigt är ett dåligt samvete som stressbläddras igenom i vanliga fall. Jag såg några intressanta saker i den långa artikeln om Adlibris i senaste Svensk Bokhandel, där nya vdn Johan Kleberg är befriande ärlig och frispråkig gällande främst den digitala bokutvecklingen i Sverige:
• Han säger om e-böcker att Det är klart att en nyhet inte kan kosta mer än 99 kronor. Adlibris kunder verkar hålla med, på Adlibris Mondos topp 30 för e-böcker finns i detta nu blott två titlar som kostar över hundralappen. Det är svårt att se i vilken utsträckning de låga priserna beror på rean, till skillnad från Adlibris rea för fysiska böcker så verkar de inte skriva ut om en titel ingår i rean i ljud- och e-boksavdelningen.
• Att förlagen har ett stort ansvar i att e-böcker i Sverige inte tagit fart är Kleberg tydlig med. Han säger visserligen att det är ett kollektivt ansvar – Adlibris har inte lyckats driva marknaden – men sedan skräder han inte orden: Förlagens prissättning gör att man blir rasande. En sjuåring kan lista ut att det är billigare att producera en e-bok än en tryckt bok. Då är det ondskefullt att inte ge en del av den marginalförbättringen till kunden.
• På tal om Mondo så är Kleberg inte direkt överdrivet positiv över deras digitala avdelnings utveckling. På frågan om hur Mondo funkar i dag, svarar han: Mycket sämre än Storytel, som på något sätt är jämförelsepunkten. Men Mondo är okej. Precis som Letto. Det är okej.
• Adlibris hoppas sälja mellan 10 000-15 000 exemplar av nya läsplattan Letto Frontlight under året. Det är första gången jag sett dem nämna en någorlunda konkret siffra. Jag har fortfarande inte fått arslet ur och skrivit ihop min recension. Min absoluta ambition är att göra det innan Mexikovistelsens slut.
Jag har mer eller mindre slutat läsa fysiska böcker. Inte för att jag egentligen finner e-böcker överlägsna sina pappersmassekusiner, utan mest för att jag inte vill ha lampan tänd när Ejda ligger bredvid mig och sover.
Men hon börjar bli så pass stor nu, och sover så pass ordentligt, att jag tänker att fet kanske är värt att prova.
Så. Pocketutgåvan från härom året av Harper Lees Dödssynden i mobiltelefonens ficklampefunktionssken coming up.
I luften igen, andra hållet nu, Arlanda till Kiruna, den här gången dessutom utan förseningar.
Det var en bra gala i går även om jag kände mig en smula vilsen, kanske har jag varit borta från vimlet för länge men jag tyckte mig inte se så många bekanta ansikten som jag brukat. Fast det är klart, kanske var det inbjudna klientelet också delvis ett annat, ljudboksförlagsvärlden är ju inte identisk med den traditionella förlagsvärlden.
Jag fick agera talesperson för barn- och ungdomsjuryn, blev intervjuad om vårt arbete från scenen (självklart handlade dock den första frågan om det kuriösa i att jag numera bor i Vittangi) och fick därefter läsa prismotiveringen samt meddela att vi utsett Jonas Karlssons inläsning av Gunilla Bergströms Vad sa pappa Åberg? till vinnare. Precis innan jag skulle upp på scenen gjorde sig vardagen påmind då fickan burrade till, Har vi slut på välling? undrade Johanna men jag hann tyvärr inte svara att det fanns fyra nya förpackningar på hyllan under trappan i källaren förrän efter förrättat värv, så Ejda fick somna med lätt kurrande mage.
Kanske inte helt glasklart, mitt förvaringssystem. Köper jag en ny vällingförpackning på Konsum i Vittangi ställer jag den i skåpet ovanför kylskåpet, köper jag ett fyrpack på Coop Forum i Kiruna ställer jag alla i källaren.
Jag lämnade kalaset på Metropol Palais strax efter prisutdelningen, kom ut på gatan i korsningen Odengatan/Sveavägen och det är mina gator, jag bodde ju en herrans massa år ett par kvarter längre upp vid Odenplan, men i stället för att som brukligt promenera förbi de gamla hoodsen och minnesjunka en sväng begav jag mig direkt mot tunnelbanan, jag frös och var trött, fortfarande en aning märkt av förra veckans influensa.
En av dem jag kände i vimlet presenterade mig för sitt sällskap med Det här är Daniel, han är gift med en bokhora. När jag skrattade svarade hon, ja men vadå – det är väsentlig information!
På väg mot Stockholm en kortis för att gå på kvällens gala för Stora Ljudbokspriset, jag har suttit med i juryn i barn- och ungdomskategorin, ett så klart hopplöst uppdrag utifrån aspekten att det spänner över så vitt skilda sorters böcker och åldersmålgrupper. Men det är ju en sedan länge känd hopplöshet som även brukar lyftas varje år i samband med Augustpriset. Och med det sagt var det ett mycket roligt juryarbete, som också gav en intressant inblick i hur andra resonerar kring vad som gör en ljudbok bra.
Ja, tanken är i alla fall att jag ska flyga ner och gå på galan. Drygt en halvtimme efter planerad avgångstid står vi ännu på startbanan i Kiruna och det pratas om totalt datorhaveri som berör alla SAS-plan som i detta nu står på marken i Sverige. Kul.
———–
Yay, efter ytterligare tjugo minuters väntan är vi nu tydligen online igen och strax på väg. Då håller vi tummarna för fortsatt välgång.
Mars månad inleddes med spännande nyheter i den svenska bokbloggsvärlden då Bokhora åter lade i femmans växel efter att i något år ha puttrat på trean. De tre ursprungs-Johannorna – min kära hustru är ju en av dem – bröt i dag såväl köns- som nationsgränsen då de plockade in Marcus Stenberg och Jeanette ”Peppe” Öhman som nya skribenter. Därmed är kollektivet tillbaka vid startläget från 2006 som en kvintett där blott 60 procent av medlemmarna heter Johanna. Kul!
——————
Det här är för övrigt mitt första inlägg i årets #blogg100. För jo, lika bra att haka på i år igen.
Nej, kanske inte allt, eller … jo, det hade ärligt talat varit rätt skönt om de böcker jag har kvar i ladorna hade gått åt. Hos Adlibris har jag till årets bokrea pressat ner priserna på de versioner av mina romaner som jag själv råder över i princip så långt deras prissystem tillåter, så pocketupplagan av Dannyboy & kärleken kan köpas för blott 19 kronor och mjukbandsupplagan av Vi har redan sagt hej då kostar just nu endast 35 kronor.
