I luften igen, andra hållet nu, Arlanda till Kiruna, den här gången dessutom utan förseningar.
Det var en bra gala i går även om jag kände mig en smula vilsen, kanske har jag varit borta från vimlet för länge men jag tyckte mig inte se så många bekanta ansikten som jag brukat. Fast det är klart, kanske var det inbjudna klientelet också delvis ett annat, ljudboksförlagsvärlden är ju inte identisk med den traditionella förlagsvärlden.
Jag fick agera talesperson för barn- och ungdomsjuryn, blev intervjuad om vårt arbete från scenen (självklart handlade dock den första frågan om det kuriösa i att jag numera bor i Vittangi) och fick därefter läsa prismotiveringen samt meddela att vi utsett Jonas Karlssons inläsning av Gunilla Bergströms Vad sa pappa Åberg? till vinnare. Precis innan jag skulle upp på scenen gjorde sig vardagen påmind då fickan burrade till, Har vi slut på välling? undrade Johanna men jag hann tyvärr inte svara att det fanns fyra nya förpackningar på hyllan under trappan i källaren förrän efter förrättat värv, så Ejda fick somna med lätt kurrande mage.
Kanske inte helt glasklart, mitt förvaringssystem. Köper jag en ny vällingförpackning på Konsum i Vittangi ställer jag den i skåpet ovanför kylskåpet, köper jag ett fyrpack på Coop Forum i Kiruna ställer jag alla i källaren.
Jag lämnade kalaset på Metropol Palais strax efter prisutdelningen, kom ut på gatan i korsningen Odengatan/Sveavägen och det är mina gator, jag bodde ju en herrans massa år ett par kvarter längre upp vid Odenplan, men i stället för att som brukligt promenera förbi de gamla hoodsen och minnesjunka en sväng begav jag mig direkt mot tunnelbanan, jag frös och var trött, fortfarande en aning märkt av förra veckans influensa.
En av dem jag kände i vimlet presenterade mig för sitt sällskap med Det här är Daniel, han är gift med en bokhora. När jag skrattade svarade hon, ja men vadå – det är väsentlig information!