Dammigt bland böckerna i iTunes store

Hur eftersatt är litteraturdelen i svenska iTunes store egentligen? Jag har ärligt talat inte varit inne där på någon månad och kikat, men jag trodde i min enfald att det skulle ha hänt en del sedan årsskiftet. I stället … tycker jag nu att den ser mer bortglömd ut än någonsin.

En liten bakgrund: I november lade jag själv ut min roman ”Vi har redan sagt hej då” för försäljning där, den tog sig upp på topp fem på försäljningslistan, och Svensk Bokhandel skrev i samma veva om att flera svenska förlag var på väg in. Så skedde också, när man nu söker i butiken hittar man till exempel en stor mängd titlar från Ordfront till bra priser.

Åter till mitten av mars 2012: Butiken ser förfärligt dammig ut. På förstasidan frontas det med en massa dansk- och finskspråkiga böcker, och under puffen ”Böcker på svenska” hittar jag enbart danskspråkiga titlar. I topp på sajten puffas visserligen för en del svenskspråkiga böcker, men urvalet och aktualiteten känns … underlig. Visserligen är det svårt att som utomstående ha koll på när en bok gavs ut i iBooksformat, men jag minns exempelvis att Philip Teirs novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” återfanns i samma toppsnurra redan i november 2011. Jag menar det inte som kritik mot boken för den är jättefin, men är den bra att den förtjänar puffplats i månaderna fyra? Och Hans Koppels ”Vi i villa” och ”Medicinen”, som ursprungligen gavs ut för fyra respektive tre år sedan? Det känns synnerligen oengagerat.

En sak kan konstateras – risken att Apple ska vinna kampen om den svenska e-boksmarknaden känns just nu försvinnande liten. Än så länge känns det faktiskt som att de svenska förlagen lika gärna kan strunta i att finnas i iTunes store eftersom det verkar högst osannolikt att de som finns där tjänar några pengar på det.

Vad beror det på? Ointresse från förlagen, ointresse från Apple eller (kanske mest troligt) en olycklig kombination?

UPPDATERING: Ställde en fråga på Twitter om Svensk Bokhandel hade någon koll i frågan, och fick svar från tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler. Snabbt och ganska grunt svar: man har inte ”lanserat sig officiellt” i Sv än. Därför jobbar de inte så hårt på den.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt, och även rätt ”oappligt”, att överhuvudtaget släppa en så tafflig produkt ut på marknaden, om man nu fortfarande väntar på att göra en officiell lansering. Varför inte hålla på den helt och hållet tills den är klar i sådant fall? I nuläget känns det som att den snarare gör mer skada än nytta, för de som surfar dit i dag på jakt efter svenskspråkiga e-böcker lär knappast känna sig sugna på att komma åter med tanke på hur bristfällig den är. Ett visst utbud finns ju faktiskt, men de gör inte ett pillijota för att lyfta fram det.

För ärligt talat – att vara så oengagerad att man inte ens brytt sig om att kontrollera att puffen ”Böcker på svenska” faktiskt filtrerar ut svenskspråkiga böcker och inte danska, det känns inte värdigt ett företag av Apples kaliber.

UPPDATERING 2: Se även mitt uppföljande inlägg i ämnet.

Jag bockar och bugar och säger tack

Jag upptäckte nyligen att den här lilla delen av internet utsetts till en av Sveriges tio bästa kulturbloggar av Cision. I en motivering skriver de på åttonde plats ligger kultur- och teknikjournalisten Daniel Åberg vars självbetitlade blogg handlar om böcker, datorer och resor. Här luftar han tankar om Apple och Mac, språkutveckling och författardebutanter.

Minsann! Jag som tycker att jag bloggar om Tage mest hela dagarna.

Livet, döden och det vi gör däremellan

Jag åker tåg till Gästrikland för att gå på morfars begravning. Johanna och Tage är kvar i Stockholm, när jag vinkade hej då låg de nedbäddade i soffan och såg med olika grader av entusiasm på en Teletubbies-dvd.

Jag tänker på hur mycket mer närvarande döden blivit sedan Tage kom in i mitt liv. Närvarande, och samtidigt både mer ofarlig och skrämmande.

Jag har alltid varit något av en koleriker, oroat mig för mina krämpor och gärna tolkat varje symptom som ett möjligt dödsbesked. Sedan Tages födsel har det där försvunnit, möjligen delvis för att jag inte längre hinner tänka så mycket på mig själv, men främst för att jag tror att det inte spelar lika stor roll längre. Jag har hunnit göra en del saker, rest över stora delar av världen, gett ut ett par romaner och snart även en föräldrafackbok som de säger ska sorteras under psykologi vilket känns overkligt men låt gå då.

Och det allra viktigaste. Jag har satt ett barn till världen. Vad spelar det då längre för roll om jag finns?

Det sorgligaste med om jag skulle dö är att jag inte skulle få se Tage växa upp. Jag skulle aldrig få chansen att vara en pappa åt honom. Det är väl den orsak jag kan se att numera behöva hänga kvar vid jordelivet.

Jag skojar så klart. Jag vill ingen annanstans vara än med min familj och jag har absolut ambition att hänga i så att jag får uppleva Tages 50-årsfest, då är jag nyligen fyllda 85 vilket jag tycker kan kännas som lagom.

Men däremot skojar jag inte när jag säger att rädslan för döden för egen del har minskat.

Fast där den för min egen person har falnat, har den när det gäller Tage förstärkts. Jösses vad den har förstärkts.

Tage började nyligen sova i sitt eget rum. Johanna var motståndare, hon tyckte det kändes sorgligt och läskigt att han skulle ligga där helt ensam samtidigt som vi får vara två i vårt sovrum, så jag fick vara bad cop och säga att jo, han måste faktiskt börja med det nu, han är ingen bebis längre, det är viktigt för hans utveckling och så vidare.

Förvånande nog gick det bra. Åtminstone för Tage, som redan kväll två vi provade somnade i princip ovaggad vid halv åtta på kvällen och sedan sov nonstop fram till halv sex på morgonen, en rutin han sedan upprepat i stort sett varje natt. Även Johanna har tagit det oväntat odramatiskt, hon kraschar numera vid tio och sover utan avbrott tills Tage vaknar och kommer in till oss och börjar hålla låda.

Jag? Nej, för mig har det tyvärr gått sämre. Jag har hittills stigit upp minst två gånger varje natt och så tyst jag kan smugit över lägenhetens golv fram mot Tages säng för att lyssna efter hans andetag.

Jag vet att jag är löjlig, men det spelar ingen roll, jag vaknar, lyssnar ut i natten om jag hör honom röra sig och när bara tystnad möter mig börjar hjärnan rusa. Tänk om han slutat andas? Tänk om han alldeles precis nyss slutat andas? Går jag upp nu och hittar honom finns en chans att han kan räddas, stannar jag kvar är han för evigt förlorad.

Så för att få sinnesro går jag upp, tassar fram mot hans säng, inte sällan med resultatet att jag råkar väcka honom eftersom golven i rummen som har parkett – däribland Tages – knarrar något förfärligt. Ser honom ligga där insnurrad i täcke med oftast en arm eller ett ben långt utanför sängkanten, ibland halvt nere på golvet. Oemotståndligt söt. Så levande, trots sömnen.

Min morfar träffade bara Tage en gång. Han var inte så pigg de sista åren av sitt liv, tacklade av rätt snart efter att min mormor dött 2008, verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av att fortsätta längre.

Men jag minns gången de träffades, vilket även kom att bli sista gången jag träffade min morfar.

Vi var hemma hos min mamma i Sandviken, Tage var inte mer än tre-fyra månader, det var bara han och jag som hade åkt upp, Johanna var kvar i Stockholm. Mina systrar var också där, den ena med bebismage och morfar kom med min moster och hennes man. De sista åren tyckte morfar inte om att vara hemifrån, blev snabbt orolig och gick efter en ganska kort stund bort mot ytterdörren, började cirkla där, en signal att han ville åka hemåt igen även fast han var för stolt/envis för att erkänna det.

Men han såg Tage. Klappade hans kinder, ville ta i honom, klämma runt hans bebishulliga armar och upprepade flera gånger ”vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det”, lite som att han sa det för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att hans liv betytt något, att det varit resan värt.

Det är just det där. Att en dag på ålderns höst inse att även om ens egna tillvaro nästan helt ligger i det förflutna, finns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.

Så vill jag också få chansen att känna. Även om rädslan för min egen död har minskat skulle jag väldigt gärna stå där om femtio år och känna en bebishand klämma runt mitt finger och drabbas av vetskapen att livet gått vidare delvis på grund av mig.

Jag skrev den här texten i torsdags när jag åkte tåg till Sandviken inför morfars begravning. Den är tänkt att vara med i min och Johannas föräldrabok ”När två blev tre” som ges ut på Natur & Kultur i augusti. Bilden är från vintern 1976-1977, när jag åker pulka med morfar hemma på deras gård i Barkhyttan.

Jakten mot nollpunkten (2)

Dagens Nyheter har följt upp Svensk Bokhandels artikel från i morse, och där hävdar Norstedtschefen Peter Wilcke att det var Akademibokhandeln som på eget bevåg valde ut Eija Hetekivi Olssons ”Ingenbarnsland” till vinnarbok, en uppgift som går stick i stäv mot SvB:s artikel. Oavsett vilket känns det väldigt ogenomtänkt att lansera ett pris på ett sådant här sätt av Akademibokhandeln, när de två bolagen båda ägs av KF Media. Självklart ska inte Norstedtsförfattare vara omöjliga som vinnare, men för att tas på allvar måste ju en fristående jury ta fram vinnaren och inte en bokhandelschef – och prismotiveringen ska inte snickras ihop av Akademibokhandelns pr-ansvariga.

Och på tal om Svensk Bokhandel så har Kajsa Kallio på Bjäre Bokhandel efter dagens artiklar skrivit ett väldigt argt och sorgesamt debattinlägg om den svenska bokbranschens bristande sjukdomsinsikt. Måsteläsning för den intresserade.

Jakten mot nollpunkten

Det färska numret av Svensk Bokhandel har flera artiklar om det sorgliga tillstånd den svenska bokbranschen befinner sig i. Bokreaaktörer som desperat jagar mot nollpunkten genom att försöka locka in kunder i butiker genom att sälja böcker med rejäl förlust, och en bokhandlar-/förlagsgrupp som genom ett telefonsamtal uppfinner ett debutantpris och ger det till en av sina egna författare.

Två spontana frågor:

1. I år såldes Leif GW Perssons ”Gustavs grabb” för 49 kronor på sina håll på rean. Hur många år dröjer det innan någon aktör erbjuder en reatitel gratis för att locka in besökare på rean? Jag gissar på två.

2. Varför i hela fridens namn kände sig Akademibokhandeln/Norstedts tvungna att instifta ett debutantpris och ge det till Norstedtsförfattaren Eija Hetekivis Olssons roman ”Ingenbarnsland”? Boken har fått strålande kritik – bland annat av mig i Upsala Nya Tidning – och författaren har intervjuats av flertalet stora medier i samband med utgivningen. Om Akademibokhandeln/Norstedts nu inte anser att det räcker i uppmärksamhetsväg, tror de verkligen att en liten eventuell notis i en sidospalt om att boken vunnit ett pris ingen hört talas om ska göra någon skillnad? Tilltaget drar ett löjets skimmer över bokhandelskedjan och förlaget, och idiotin färgar tyvärr även av sig på ”Ingenbarnsland” trots att Hetekivi Olsson med all säkerhet var helt ovetande om tilltaget.

400 kronor i månaden för fem års utgivning? Nja.

Hos Rasmus Fleischer pågår en väldigt intressant diskussion om e-boksmarknaden i Sverige och det här med läsplattor kontra surfplattor, med utgångspunkt i en text som Andreas Ekström skrev för några dagar sedan i Sydsvenskan. Jag har själv bidragit genom att tycka att det är orimligt att tro att någon ska betala 400 kronor i månaden för att få tillgång till de senaste fem årens utgivna litteratur i Sverige enligt Spotifymodell (Spotify erbjuder ju i jämförelse ”all” musik som finns för 99 kronor i månaden).

När det gäller det här med distraktionsrisken när man läser på en platta som även erbjuder internets alla möjligheter – som även diskuterats i ett tidigare inlägg hos Rasmus – tror jag att det är ett övergående fenomen. Jag vill gärna inbilla mig att vi med tiden kommer att lära oss att fokusera igen, helt enkelt för att vi tröttnar på att ständigt ha fem grejer som pockar på vår uppmärksamhet samtidigt. Jag kan åtminstone känna det hos mig själv, att jag på senare tid har drabbats av en informationströtthet som gör att jag medvetet väljer bort vissa saker och känner en frihet när jag gör det.

Kalla mig gärna naiv, men jag tror inte att fokuseringens tidevarv är över.

——

Fotnot: Nu skriver visserligen inte Andreas Ekström i sin artikel rakt ut att en litteraturlösning enligt Spotifymodell ska kosta 400 kronor i månaden, utan han konstaterar att det är vad man i dag får betala i månaden för premiumsportkanaler och att bokförlagen bör ”börja där någonstans”. Men ändå – för att det ens ska ha skuggan av en chans att fungera tror jag att förlagsvärlden måste lägga sig på samma prisnivå som Spotify, och dessutom erbjuda tillgång till hela den digitaliserade bokkatalogen, inte bara de fem senaste årens böcker.

1 200 kronor om året för tillgång till den svenska e-boksutgivningen? Ja, jag skulle nappa.

På spaning efter den gnista som flytt

Man kan ju lugnt säga att vår nystart av DJtv kommit av sig lite. Jag vill verkligen komma igång igen, jag vill. Ibland känner jag för att göra riktiga tv-avsnitt igen också, som i går kväll när jag länkade till San Francisco-avsnittet och kände mig grymt peppad/nostalgisk/sorgsen över den energi som flytt.

Oh well, vem vet vad framtiden bär med sig.

Snabba cash

Jag vet att det inte är ett direkt purfärskt fenomen, men i år blev det på något vis extra tydligt – är det inte konstigt att Tomas Bannerheds ”Korparna”, som för tre månader sedan utsågs till 2011 års Augustvinnare och så sent som i går kväll blev årets mottagare av Borås Tidnings debutantpris, är med på årets bokrea?

Det känns som en devalvering av litteraturen att det blivit så här. Som att bokbranschen har så dåligt självförtroende att man inte ens tror att en dubbelt prisad, fortfarande rätt ny roman kan säljas i sin egen rätt, utan nu genast måste reas bort.

Och då är inte ens ”Korparna” nyast på rean. Leif GW Perssons ”Gustavs grabb”, som kom ut så sent som lagom till bokmässan i september och var en av höstens absoluta storsäljare, verkar bli årets största reabok om man ska tro topplistorna hos Adlibris och Bokus.

Jag kan inte komma över känslan att bokbranschen är sin egen största fiende när den agerar så här.

——

Ah, jag är inte ensam om de här funderingarna ser jag. Bokhandlaren Gunnel A:son Hedenblad skrev häromdagen en läsvärd debattartikel på samma ämne i Svensk Bokhandel.

Ett, två, tre. Eller tre, ett, två? Äh, vem bryr sig.

Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, ”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller fritt som i en dröm”, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?

Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att ”Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.

Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?

Färgad

Aah, den färgsorterade bokhyllan rör upp känslor igen. I dagens måndagsmöte hos Bokhora säger Vi Läsers redaktionschef Jonas Eklöf sig inte bara vara motståndare till företeelsen att sortera efter färg, utan även lite skeptisk till folk som sysslar med det.

Visste väl att det fanns en orsak till att han tackade nej till artikelidén som jag föreslog i höstas.

På första raden

Emma twittrade till mig i går: Har du sett att din bok sitter i skylten på Hedengrens?

Och nej, det hade jag ju inte, Hedengrens ligger förfärligt långt bort just nu, och därför bad jag henne ta en bild, vilket snart skedde. Tack för det!

Hedengrens hade min bok fint exponerad även i samband med originalutgivningen för rätt så exakt två år sedan. Jag tror inte att den satt i skyltfönstret, men däremot stod den framställd på ett centralt placerat bord och såg fin ut, vill jag minnas. Det gjorde mig glad, Hedengrens är ju ändå Hedengrens.

PS. Boken ”Besatta” längst till vänster har jag recenserat i UNT tidigare i veckan, och Johanna har skrivit om den på Bokhora i dag.