Etikett: #blogg100

En myras liv

Johanna skrev tidigare i veckan om En myras liv av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge på Bokhora, den kapitelbok som Tage hittills gått igång mest på.

Mycket fin bok, jag var verkligen förtjust och dessutom så glad åt att sonen tyckte riktigt bra om detta. Vi var ofta förväntansfulla vid läggdags och ivriga att få veta mer om Myran.

Perfekt högläsnings- eller börja läsa själv-bok.

Vi har för övrigt hamnat i ett läge då Ejda av någon anledning tvärvägrar att gå och lägga sig i sin säng om kvällsrna. I stället ska det somnas i soffan, endera efter att jag läst ett par böcker eller efter att hon tittat sig trött på ”min Kalle Anka”, det vill säga Duck Tales. ”Tages Kalle Anka” är Quack Pack, den där Knattarna är hormonstinna och bedrövligt outhärdliga tonåringar.

40 kubik

Det årliga projektet Skotta garage- och magasinstaket avslutades just. Jag gjorde den större baksidan förra helgen, och tog framsidan efter lunch i dag. Den sista timmen plogade jag undan den mindre del av snön från framsidetaket som jag var tvungen att dumpa ner framför garagedörren i stället för att släpa över till baksidan (där snön kan dumpas rakt ner på gräsmattan i väntan på våren), och det var så mycket snö att plogen gick sönder, det var bara slamsor kvar när jag var klar.

Nu drömmer jag alltså om en mars och april där det inte ska falla en endaste snöflinga, så vi kan skjuta upp köpet av en ny plog till oktober. Drömma kan man ju alltid.

Det har varit en ovanligt snöfylld vinter i år, det rapporterades förra veckan att det inne i Kiruna fallit 198 centimeter snö hittills under säsongen i stället för normala 150. Nu betyder ju inte detta att det är två meter snö ute, den packas ihop rätt rejält, men det var nog i alla fall en meter snö på taket, därtill rätt massiv sådan närmast plåten.

Och eftersom taket är totalt på cirka 40 kvadratmeter och det betyder att jag skottat bort cirka 40 kubikmeter snö (om än inte allt i dag) förtjänar jag nog en öl till kvällens bastubad.

Vågar ingen kritisera Bonniers längre?

Svensk Bokhandels reporter Lars Schmidt går hårt åt Bonniers fortsatta maktexpandering på den svenska bokmarknaden. Med startpunkt i det nyligen aviserade beslutet att Adlibris tar över Cdons bokförsäljning skriver han under rubriken ”En skadlig tystnad” i dagens purfärska nummer av tidningen bland annat:

Varför hörs ingen diskussion om att Bonnierägda Adlibris lägger beslag på ytterligare uppåt 250 miljoner kronor av branschens totala försäljning? Och varför hörs inget om att Bonnierförlagen startat Bookbeat för att skumma grädden av den streamingmarknad för ljudböcker som det tagit Storytel tio år att bygga upp?

Det fanns en tid då Bonnierförlagen alltid diskuterades. Kritiker klagade över marknadsdominans, uppköp av konkurrenter och integration framåt och bakåt i näringskedjan tills Bonniers satt på nästan hela makten.

— — —

Nu hörs inte ett knyst. Alla viker ner sig. Ändå har Bonniers bara blivit större, starkare och brutalare. Varför är alla tysta?

Han anger själv några orsaker i texten, bland annat att bokbranschens kris gjort att kritiker haft fullt upp med att överleva och att den kritiska grupp av förläggare som samlade sig under paraplynamnet De oberoende har fallit isär av sig själv.

Om det förr fanns ett dussin öppna kritiker finns det i dag knappt en enda; Bonniers finns överallt på marknaden och rädslan för att hamna i onåd är för stor.

Skarpt tonläge. Ska bli intressant att se om någon vågar haka på och stämmer i bäcken eller om utspelet möts med tystnad.

Stockholm och den femte fasen

En mycket intressant och dyster krönika hos Yimby nu på morgonen om Stockholms pågående gentrifieringsprocess skriven av Solnapolitikern Joachim Rosenquist (S):

Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.

Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad – det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.

Gentrifieringsprocessens femte fas brukar sägas vara dess slutpunkt, då bohemerna och de kreativa slutligen trycks ut till följd av stigande bostads- och lokalpriser. Stockholms problem är enligt Rosenquist att huvudstaden har en unikt låg grad av kvartersstad, som egentligen inte har byggts ut sedan 1920-talet då staden i stället övergick till en modernistisk stadsplanering. Rosenquist skriver vidare:

Modernistiska förorter kan inte gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de ”stadskänsla” – sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc – vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.

Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull.

Vi håller alltså på att få slut på gentrifierbar kvartersstad, och de kreativa har då ingenstans att vara och måste söka sig till någon helt annan stad. Slutklämmen är inte vidare optimistisk:

Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.

Ständigt denna Astrid

Grottar i dag ner mig i nya svenska streamingsatsningen SF Kids Play på mitt andra näthem TVdags. Bra ambitioner, men utbudsmässigt långt efter större aktörer som Netflix, Viaplay och Barnkanalen. Men Astrid Lindgren smäller ju alltid högt, åtminstone hos föräldrar.

Hade förhoppningar om att vara extremt produktiv i dag, mitt arbetsschema kräver det just nu. Men ack ack ack, eftermiddagen måste verkligen bli något i hästväg om den förhoppningen ska kunna infrias.

Blogg 100 – femte året

I linje med min pågående lågproduktion här i spalterna är det bara symptomatiskt att jag inleder årets Blogg 100 – för jo det är klart att jag ska vara med även detta femte år – med ett inlägg som inte säger mer än att jag nu ska blogga 100 dagar i rad.

Frågan är om jag någonsin har lyckats hålla igång alla 100 dagarna, jag är inte säker på det. I fjol kom jag upp i 94, och var rätt nöjd med det.

Låt oss säga att årets mål är att slå den siffran. Häng med!

blogg100-logotyp

Lätt haltande målgång i #blogg100

Nej, det blev inga 100 inlägg i årets #blogg100-utmaning. Om jag inte får något ryck senare i kväll, och det betvivlar jag, så landar jag i och med det här inlägget på 94 i år.

Och det är jag trots allt rätt så nöjd med.

Jag tror att jag efter varje #blogg100-år sagt att jag ska försöka hålla i mitt (nästan) dagliga bloggande efter att utmaningen gått i mål, något jag misslyckats rätt kapitalt med. Men trägen vinner kanske, så jag säger detsamma även i år – jag hoppas kunna hålla igång flödet här i spalterna även framledes.

Och hoppas så klart även att det jag skriver ska vara intressant.

På tal om intresseklubben antecknar: Det externa tangentbord jag använt till arbetsdatorn vi har på nedervåningen (en gammal Macbook Air inkopplad till en 23-tums Philipsmonitor) har för övrigt tvärdött. Så nu använder jag mitt iPadtangentbord, Logitech Keys-to-go som jag skrev om häromdagen, tämligen konstant.

Vänteläge

Det ryktas att sommaren kommit till landets södra delar. Kul för er. Här ser den kommande tiodygnsprognosen deprimerande statisk ut: +10 grader, risk för nederbörd 40 procent, vind 5 m/s.

Men björkarna har i alla fall sakteliga börjat slå ut och vilken dag som helst måste jag bege mig ut och klippa gräsmattan för första gången i år. Och ju längre sommarvärmen anstår, desto längre innan myggen kläcks på allvar. Alltid något.

155 steg per minut

Premiärtestade Spotify Running när jag sprang det årliga 6 juni-loppet här i Vittangi tidigare i dag. Brukar vanligen lyssna på ljudböcker eller podcaster när jag springer, men jag var nyfiken på hur pass väl den skulle anpassa musiken till mitt springtempo, och jag får säga att jag blev positivt överraskad, tempot i låtarna synkade genomgående mycket bra med mitt löpsteg. Särskilt framåt slutet, när jag efter tolv avverkade kilometer kände att jag ännu var rätt pigg och vågade mig på en lågintensiv trekilometersspurt, kom musiksynkningen väl till pass. Jag sänkte min personbästatid från när jag sprang samma lopp för två år sedan med sex minuter, och jag har svårt att se att det skulle ha skett om jag hade lyssnat på Stephen Kings Finders keepers, ljudboken jag för tillfället håller på med.

Om jag ska ha någon kritik, så är det att musiken som kan väljas (än så länge i alla fall) är rätt så begränsad. Dels har Spotify tagit fram egen löpmusik i sex olika stilar med namn som Burn, Epic och och The chase, och därutöver kan man välja nio olika spellistor med namn som Upbeat run, Throwback hits och Total metal. Själv valde jag spellistan Indie kick och bjöds under loppet på musik från bland annat Franz Ferdinand, Smallpools, LCD Soundsystem, Pixies och Broken Social Scene. Absolut inget fel med det, men längre fram hoppas jag på möjligheten att exempelvis utgå ifrån en specifik artist, och låta Running-funktionen välja låtar med denna som bas och sedan plocka snarlik musik.

För ska jag vässa min tid ytterligare nästa år måste det nog till en rejäl dos av Pet Shop Boys-låtar i trakterna kring 155 steg/minut.

Narvik (5) och Logitech Keys-to-go

Under de båda kvällspassen de här dagarna i Narvik – då jag känt att jag helt kan fokusera på romanskrivandet och inte riskerar att behöva ta tag i någon jobbgrej som dyker upp – har jag valt att bara ta med mig iPaden och det trådlösa tangentbord jag har till den, ett Logitech Keys-to-go. Jag var initialt lite skeptisk till det eftersom det knappast är en optimal skrivkänsla i det nästan stumma tangentbordet, men det växer på en, och för en datorviktfanatiker som jag är det nästan som en dröm – tillsammans med en iPad Air 2 (444 gram) i axelremsväskan landar totalvikten på blott 624 gram. Keys-to-go är därtill – utöver den nätta vikten om 180 gram – spillsäkert. Perfekt för koncentrerade skrivsessioner.

skrivaskriva

——

Nej, nu måste jag dra österut, barnen ska ju hämtas från dagis om tre och en halv timme! Skrivfacit: 5 200 tecken i dag, totalt alltså 22 700. Helt okej.

Allt svårare för svenska nätbokhandlare att hävda sig gällande e-böcker

Läget är visst inte så hopplöst för e-bokens utveckling i Sverige trots allt, medger nu Svenska Förläggareföreningen. De senaste gångerna de presenterat statistik över utvecklingen och noterat att försäljningsökningen bromsat in och sedan blivit till en försäljningsminskning, har de enbart förlitat sig på statistik från svenska Elib. Men i en ny rapport som Kjell Bohlund tagit fram och som Svensk Bokhandel i dag skriver om har även data från aktörer som Apple och Google räknats in och hoppsan – då ökar visst försäljningen igen.

Redan i maj i fjol, när Förläggareföreningen första gången rapporterade om den här minskningen, bloggade jag om att Magnus Nytell som är digital chef på Bonnierförlagen reserverade sig mot branschorganisationens verklighetsbeskrivning, och menade att de tvärtom såg en kraftig ökning av försäljningen eftersom Apples och Googles kanaler tillkommit. Att föreningen trots detta fortsatte att presentera siffror om nedgångar ytterligare en gång innan de nu slutligen valt att inkludera data från hela marknaden är lite häpnadsväckande, kan jag tycka.

Men visst, att få ut försäljningsdata från Apple och Google är troligen i princip hopplöst vilket komplicerar handhavandet, men jag tycker att man borde ha varit mer tydlig med att de tidigare siffrorna haltat och det tydligen rätt rejält – nu säger man plötsligt att inhemska aktörer som Adlibris, Dito och Bokon vars statistik tillhandahålls av Elib endast står för 30 procent av den totala e-boksförsäljningen.

Det här är en utveckling som lär bli allt svårare för de svenska nätbokhandlarna att bryta. För som jag skrev i maj i fjol:

Apples och Googles butiker är mycket enklare att använda än de svenska aktörernas, alltså vänder sig kunderna i allt större utsträckning dit. Det håller inte att som Adlibris Mondo och Dito kräva att inköp ska ske genom webbläsaren, och att boken sedan endast ska laddas ner via appen bara för att man ska slippa ge Apple 30 procent av intäkterna. Jag förstår att det för företagen som säljer e-böckerna är en svår ekvation att få ihop och ett mycket surt äpple att bita i, men för konsumenterna är valet enkelt – de väljer butiken där de kan göra sina köp på simplaste vis.

Det är inte våra lokala alternativ som erbjuder det i dag. Och frågan är om det skulle räcka även om de förenklade köpprocessen kraftigt – miljontals svenskar har redan kontokort kopplade till sina Apple ID- och Google Play-konton och kan redan ägna sig åt ”one click shopping” den vägen. Det är en närmast hopplös uppgift för de svenska aktörerna att kämpa emot.

Narvik (4)

Spenderade även eftermiddagen i hotellets restaurang, nyttjade gratiskaffet och skrev vidare, stack in en smula jobb också, ingenting är ju heligt numera, inte ens mina skrivarresor. Tog en kvällssession nere på Rallar’n Pub og Kro (80 kronor där för en halvliter av samma sorts öl som i går kväll i Scandicbaren, det tar sig!) som avslutning på dagen.

10 500 tecken skrivna i dag, målet nått med en aning råge. Siktar på att komma upp tidigt i morgon så jag kan få ur mig en försvarlig mängd ytterligare innan jag rattar bilen hem mot Sverige, jag lovade Ejda att vara hemma i tid för hämtningen på dagis när vi pratade i telefon.