Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring?

Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.

Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon ”våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.

Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.

Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.

Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken ”En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:

Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.

Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.

Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.

UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.

Filmdagar i Malmö

Jag har börjat engagera mig i Folkets Hus bioverksamhet i Vittangi, ska försöka ta tag i deras Bio Kontrast-verksamhet som legat vilande i några år, och har inför detta spenderat dagarna tre i Malmö, där jag bevistat Folkets Hus och Parkers årliga Filmdagar, där jag försökt kolla in främst det kommande svenska filmutbudet. Tre filmer och ett seminarium i fredags, tre filmer och en festmiddag i går och avslutningsvis två filmer på morgonen/förmiddagen i dag innan det var dags att hasta över sundet till Kastrup för resan hemåt.

Sitter nu vid gate 38 på terminal 4 på Arlanda och inväntar SAS kvällsflygning till Kiruna, på grund av kort tid mellan flighterna avstod jag att boka plats på planet som gick redan vid kvart över tre, något jag inledningsvis var glad över när mitt flyg från Köpenhamn landade ett tiotal minuter försenat och jag därför med lugn i sinnet kunde spankulera ut från terminal 5 och till och med kika runt lite i Pocketshop i Sky City innan jag begav mig till fyran.

När jag väl tagit mig igenom säkerhetskontrollen och såg att det tidiga Kirunaflyget var en smula sent och ännu bordade för fullt precis där jag stod ångrade jag mig så klart tiofalt. Men då var det ju så dags.

Apple Watch och jag – en hittills kort historia

Så jag köpte mig en Apple Watch några dagar efter att den släpptes i Sverige. Och i går, efter ungefär en veckas användning, skickade jag tillbaka den.

Egentligen är det kanske inte så konstigt, jag var skeptisk redan vid köpet om det verkligen var en produkt för mig. Jag var visserligen en person som fram till cirka år 2007 regelbundet bar klocka, men jag var också en person som i ungdomen tog av mig klockan så fort jag kom till skolan och satte mig i min bänk, eller när jag som vuxen slog mig ned vid mitt skrivbord på jobbet eller när jag kom hem till min lägenhet på kvällen. Grunden till detta tror jag har att göra med att jag är vänsterhänt, men av någon anledning alltid har betett mig som en högerhänt. Det vill säga att jag alltid har burit klockor på vänster handled precis som högerhänta i regel gör, och jag hanterar datormöss med höger hand precis som högerhänta gör. Och eftersom det inte känns bekvämt att skriva med penna när klockan sitter på samma arm, plockade jag sonika av klockan så fort jag hamnade i en situation där en penna skulle användas, vilket förr i tiden var mest hela tiden.

Och en viktig poäng med Apple Watch är att den ska följa dig jämt, mäta din kontinuerliga aktivitet (eller brist därpå) och ge dig notifieringar från telefonen i realtid från arla morgon till sena kväll då den tas av för att laddas under natten. Och det störde mig.

Självklart är kontinuerlig klockbärning något jag kunde ha vant mig vid, men kombinationen av att jag ofta kom på mig att irriteras av dess närvaro kring handleden med att jag inte fann dess nuvarande funktionalitet helt övertygande ledde mig till slutsatsen att det var en onödig kostnad jag gärna fann ogjord.

En viktig funktion med Apple Watch som många recensenter poängterat är att den har fått dem att använda sina telefoner mindre, klockan levererar notifieringar som vi annars skulle ha lyft upp telefonen för att kolla, och när vi ändå har telefonen uppe är det ju lika bra att kolla Facebook och kanske även Twitter och vips så har en kvart passerat utan att det egentligen var meningen.

För mig, som redan vid mobilerans begynnelse inkorporerade telefonen i mitt klockbeteende och alltså plockade upp mobilen ur byxfickan och och la den bredvid klockan i ljudlöst läge (om än med vibration påslagen) på skrivbordet, blev resultatet närmast det omvända. Jag har i dag min iPhone inställd på att leverera rätt få notifieringar via vibration när skärmen är låst (jag tror att det är sms, nyhetsflashar från Omni samt inlägg där jag taggats på Facebook och Twitter), notifieringar som jag själv styrt när jag vill ta del av dem. Med klockan blev det annorlunda, knackningarna på handleden var svårare att ignorera än en telefon som vibrerar till i ett annat rum, och eftersom det inte alltid går att se exakt vad notifieringarna gäller på Apple Watch (Facebook har exempelvis ingen egen app där så det enda besked klockan ger är att någon vill mig något på Facebook) blev det till att leta upp telefonen eller att gå till datorn varje gång så skedde. Det här gjorde mig visserligen mer närvarande i mitt sociala medie-liv än tidigare, men det kändes också påtvingat. Visst, det är knappast ett tvång att ha samma notifieringar inställda på klockan som på telefonen, men det kändes underligt att stänga av dem eftersom de är en så väsentlig del av den här produktens nuvarande funktionalitet. Vad skulle jag annars ha den till – att kolla klockan?

Ett beteende som jag dock hann börja uppskatta som jag kommer att sakna var hur enkelt det var att låta Siri ta emot instruktioner via klockan. Stående vid kylskåpsdörren kunde jag höja handen och enkelt säga ”Hej Siri, lägg till smör till listan inköp”, och så lades det till i inköpslistan i appen Påminnelser, jag upplevde underligt nog röstigenkänningen via Apple Watch som mycket bättre än i iPhonen, trots att det är samma program som processar informationen.

Övrig funktionalitet då? Tja, tredjepartsapparna ger jag inte mycket för ännu, laddtiderna är för långa och apparna är i regel så funktionsavskalade jämfört med sina iPhonemotsvarigheter att det leder till irritation.

Ta Runkeeper som exempel. Jag hade sett fram emot att enkelt via handleden få relevant information om löptempo, avverkad distans och liknande när jag joggade, men infon som gavs visade sig ta en evighet att presenteras efter att jag lyft handleden när jag sprang vilket mer stjälpte än hjälpte, jag tappade helt rytmen av frustration. Det här kommer förhoppningsvis att förbättras väsentligt när Apple släpper version 2 av klockans operativsystem i höst och möjliggör att tredjepartsappar verkligen ligger på klockan och inte måste hämta information från telefonen hela tiden, men fram till dess så upplevde åtminstone jag att verklighetens funktionalitet låg rätt långt ifrån den info som Runkeeper själva anger på sin sajt gällande sin app för klockan. Och när en jogg med Runkeeper gick åt skogen på grund av trilskande gps-koppling (något som ibland händer med telefonen) visade sig appen i klockan sakna radera-funktion, ville jag ta bort en aktivitet var jag tvungen att först spara den från klockan och därefter plocka upp telefonen och i efterhand manuellt radera i appen där. Ingen stor grej, men extremt irriterande i stunden när jag genomsvettig stod på gårdsplanen efter avslutat pass och redan svor för att jag upptäckt att loggningen gått åt skogen.

I grund och botten lever jag nog i dagsläget inte det liv Apple Watch främst är ämnat för. Jag kryssar inte runt i vardagen mellan åtaganden som klockan kan påminna mig om och lotsa mig fram till via kartor och knackningar på handleden när jag ska svänga, jag sitter sällan i möten där ett diskret tap-tap på armen uppmärksammar mig på att någon vill mig något i stället för att telefonen ska börja dansa runt på mötesbordet när vibratorn drar igång. Jag jobbar mestadels hemifrån stillasittande framför min dator där jag ändå hela tiden notifieras om de saker klockan kan upplysa mig om. Tiden avläser jag från menylisten i datorn eller från klockan på väggen i köket, vardagsrummet och arbetsrummet eller den smått antika klockradio vi har på nattduksbordet i sovrummet.

Men – varför köpte jag då en Apple Watch, jag skrev ju redan i textens inledning att jag nog anade redan när jag klickade på Beställ att jag skulle ångra mig?

Självklart hoppades jag först och främst att min magkänsla skulle vara fel. Men jag ville också för en gångs skull testa något helt nytt. För trots att jag relativt ofta skriver om Appleprodukter här i spalterna och det tveklöst är så att mitt allmänna teknikintresse just när det gäller Apple är ett specialintresse, så har jag vad jag kan minnas aldrig tidigare köpt en Applepryl i dess första version, utan i regel väntat till andra eller som i fallet med iPhonen till tredje modellen innan jag klivit på. Jag läser kontinuerligt väldigt mycket om ny teknik, lär mig hur produkter fungerar i teorin men är i praktiken ingen early adopter, utan föredrar mina prylar i moget utförande.

Jag ser framför mig att något liknande sker här. I sin tredje version räknar jag med att Apple Watch är väsentligt kraftfullare, har egen gps och även i övrigt är betydligt mindre beroende av en medföljande iPhone, på samma sätt som iPhone under årens lopp sakteliga frigjort sig från iTunes på datorn, en koppling som de första åren var helt nödvändig för att ens kunna göra något så simpelt som en backup på sin kontaktlista. Jag utgår även från att Apple Pay då är igång i Sverige sedan en tid, vilket ökar klockans användbarhet betydligt, samt att apputvecklare hunnit lära sig vad den här typen av produkt är bäst på och lagt sitt krut där i stället för att som nu skjuta rätt friskt över hela kartan.

Men till så har skett låter jag min handled förbli fri.

Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur

Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.

Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.

Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.

Gamla kyrkogården

Dagarna går. Ledighetens sista vecka, vi kämpar oss framåt, går varandra på nerverna ibland, har det väldigt fint ibland.

I dag tog vi kyrkbåten över till byns gamla begravningsplats, som ligger på den udde där Torneälven och Vittangi älv rinner samman, belägen så att de döda skulle få det svårt att ta sig ner till själva byn om de vaknade. Att älvarna är isbelagda åtminstone sju månader per år och det alltså borde ha varit enkelt att ta sig ner under de perioderna verkar de inte ha tänkt på, eller så kunde de inte ta sig upp när det var tjäle i marken, vad vet jag.

Vi har besökt den nya begravningsplatsen som ligger en kilometer söder om byn längs Torneälven ett flertal gånger, men jag hade aldrig gjort den här färden tidigare, inga av Johannas närmare släktingar är begravda där så det har inte funnits något direkt orsak att bege sig dit.

Men en utflykt i sommarsolen är så klart skäl nog. Det visade sig vara en vacker plats, tydligt slumrande men ändå vid påtagligt liv, vi möttes redan vid ankomsten av en ren med de största horn jag sett, som lugnt traskade omkring på området. Vi promenerade omkring, läste på gravstenar, slogs med mygg, blev guidade av kyrkvaktmästare Bengan som även lät oss gå ner i kryptan under kapellet samt letade slutligen upp Johannas pappas morfars grav, då det var den närmaste släkting Johanna kunde komma på som låg där.

En fin dag.

Tur och retur

Åter i norr efter två veckors vistelse i södern. Körde upp i går med fullastad bil medan resten av familjen flög, maratonkörde längs E4:an de 125 milen, kom iväg först efter lunch från Stockholm och rullade således in på gården i Vittangi först klockan kvart i tre i morse. Väl hemma fann jag Johanna vaken med en sovvägrande Ejda, så det dröjde ytterligare en timme innan jag kunde somna in vid tvååringens sida, bara för att väckas av samma dam tre timmar senare. Således en smula mör i dag.

Nonstopkörning längs E4 plus E10 två tredjedelar av Sveriges längd är inget jag rekommenderar som regelbunden syssla. Inlandsvägen är betydligt trevligare och heller inte direkt längre sett till avståndet men däremot gällande tiden det tar att köra, så i regel hamnar jag på E4:an och begagnar mig därtill oftast av de faciliteter som finns direkt längs vägen. Denna gång inbegrep detta tankning samt kaffe- och bullköp på OKQ8 vid Tönnebro, Sibyllamiddag inköpt i Örnsköldsvik och inmundigad på rastplatsen Mosjön ett par mil längre norrut, därefter ny tankning och kaffepåfyllning på OKQ8 i Skellefteå och en avslutande kissning i skogen vid en P-ficka någon mil söder om Gällivare.

Det fina med att lägga nära trettio timmar av ensambilkörning på en tur- och returresa till Stockholm är de långa stunder av oavbruten ljudbokslyssning det ger möjlighet till. Den här resan tog jag mig äntligen an Stephen Kings tegelsten Under the dome som klockar in på trettiofyra timmar, jag hade hunnit en bit in på timme tjugosju när jag rullade in på gården – väl spenderad tid!

Här uppe är det mesta sig likt, bortsett från att det nyklippta gräs som vår gård stoltserade med när vi reste ner nu ser ut som en sommaräng igen.

Morgondagens bekymmer.

Familjestockholmsliv

Extremt mycket familjeliv i detta nu, vi kramar musten ur Stockholm ur barnperspektiv. Bad på Eriksdalsbadet och vid Tantolunden de soliga dagarna i början av veckan, lekplatser i massor, besök på leklandet Kaatach i Tyresö och middagar i Älvsjö hos ex-bokhoran Jessica och på Nyfiken Gul med barnens farfar och faster (där Tage var så nöjd med servicen att han gav en något förvånad servitör en stor kram när vi gick).

Har knappt öppnat datorn på hela veckan, och de få gånger jag gjort det långtifrån använt den till något vettigt.

unnamed-2

Livat i Småland

Vi är i Småland. Ser min gamle kuratorskollega Ulf från tiden på Kalmar nation gifta sig, äter glass till lunch, spelar krocket, upptäcker slott, blåser såpbubblor och besöker Andréemuseet i Gränna och Utvandrarnas Hus I Växjö. I dag far vi vidare mot Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

   
    
   

Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

Landets roligaste lekstuga?

Tidningen Land anordnar en tävling där landets roligaste lekstuga ska utses. Johanna anmälde Tages och Ejdas stuga, och den togs ut till final. Nu pågår omröstningen på Lands hemsida, och självklart ska ni gå in och rösta!

I nuläget ser det mörkt ut att nå förstaplatsen, en svampliknande (mycket fin!) lekstuga har dragit iväg i omröstningen, men vi är helt klart med och fajtas i kampen om andra- och tredjeplatsen. Ett aber i sammanhanget är att man måste klicka in på själva inlägget för att se färgexplosionen som rubriken utlovar (om man nu inte tycker att grönt och vitt är en explosion i sig), det är ju invändigt som vår stuga levererar till fullo.

Hur som helst – klicka på länken och scrolla ner till botten av inlägget för att hitta omröstningen. Och just det ja – varför benämns den bara som Tages stuga i tävlingen? Well, det är ju i dag lika mycket båda barnens stuga (Ejda är nog dessutom den som rumsterar omkring där mest i nuläget), men färgerna är helt valda av Tage förra våren när vi byggde den – vi litade helt enkelt inte på Ejdas då blott fjorton månader gamla omdöme.

tageslekstuga

55 e-böcker för 0 kronor

Jag vet inte om det här ska tolkas som att försäljningen går lite knackigt eller om de bara vill allmänt hjälpa den på traven, men Adlibris har hur som helst alldeles nyss presenterat ett rätt fördelaktigt erbjudande på sin läsplatta Letto Frontlight. Köper man plattan i detta nu får man den laddad med 55 e-böcker av varierande slag. Vissa av titlarna är klassiker med utgången upphovsrätt vilket gör att de är i princip gratis att ge ut och ge bort, men här finns också hyfsat aktuella titlar från storsäljare som Carin Gerhardsen, Jan Guillou, Christoffer Carlsson, Liza Marklund, Ian McEwan, Kjell Eriksson, Sofie Sarenbrant och Kristina Ohlsson. E-böckerna ska enligt Adlibris betinga ett värde på 3000 kronor, men läsplattans pris är detsamma som i går när erbjudandet inte fanns, det vill säga 995 kronor.

Intressant hur tydligt sådana här kampanjer visar hur lite en e-bok är värd – eller åtminstone kan vara värd – jämfört med i den fysiska bokvärlden, där ett liknande erbjudande inte skulle kunna vara möjligt eftersom distributionskostnaden skulle bli astronomisk. En bok är en bok är en bok, hävdar Förläggareföreningen i sin kamp för att få ner den digitala bokmomsen, men sådana här erbjudanden tycker jag visar rätt tydligt att verkligheten är mer komplex än så.

Det är helt klart en bra deal för dem som köper en Letto Frontlight just nu (men trist för dem som köpte en i går…). Jag undrar dock om inte sådana här kampanjer på det stora hela skjuter bokbranschen i foten, när den så oförblommerat visar hur lätt böckers värde kan förringas.

——

Min utförliga recension av Letto Frontlight kan för övrigt hittas här.

Makaroner byggde denna kropp

Sedan Ejda sent omsider tillfrisknat från sin magsjuka lever hon för makaroner. Visst har hon uppskattat välsmakande treminuters snabbmackisar även tidigare, men nu har det börjat ta sig komiska uttryck. Dessa komversationer har alla utspelat sig denna söndag:

– Ejda, ska vi gå och fixa välling till dig?
– Makaroner!

– Ejda, vad vill du ha till lunch i dag?
– Makaroner!

– Ejda, vill du ha en banan till mellis?
– Makaroner!

– Ejda, nu har jag sjungit för dig i fyrtio minuter, nu MÅSTE du försöka sova, klockan är nio!
– Makaroner!