Författare och skribent
Nämen! En långfilm som utspelas i Kiruna med stadsflytten som backdrop med Sebastian Hiort af Ornäs i huvudrollen, killen som spelade huvudrollen i ”Sebbe”. Regissören Sofia Norlin fick Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium för att göra filmen. På något sätt har jag helt lyckats missa det här.
Hur som helst. Trailern ser fin ut, och premiär blir det i vinter. Skoj!
Ibland känner jag att jag bara skulle vilja ha en Tumblr. Jag samlar på mig så mycket länkar, läggar dem i Evernote, mejlar dem till mig själv eller öppnar webbläsarflikar, tänker det här ska jag blogga om så fort jag får tid, bara en kortis, och så faller det i glömska, mellan stolarna, blir aldrig av. Nattståndna länkar som samlar damm och blir kalla i cyberrymdens mörker. Och med en Tumblr inbillar jag mig att det skulle bli enklare, tjänsten är ju i princip byggd just med detta i åtanke.
Men orka bygga nytt.
I dag skriver jag om tredje säsongen av ”Falling skies” på Weird Science, och risken med intergalaktiska komplikationer enligt ”Arkiv X”-modell.
Artikeln i dagens DN (24-timmarslänk här) om att Ordfront sluter avtal med Stockholms stadsbibliotek för att börja distribuera e-böcker till biblioteket direkt, utan att gå via distributören Elib, är en underlig text.
Jag tycker att den missar åtminstone fyra viktiga frågor:
1. Är det här ens en nyhet? Att Ordfront och Stockholms stadsbibliotek skulle inleda ett samarbete gällande e-boksutlåning skrev Svensk Bokhandel om redan i november 2012. Ändå har det här samarbetet förberetts ”under medial tystnad”, enligt Dagens Nyheter.
2. Vad är det som gör att det här avtalet är bättre än det Ordfront hade kunnat sluta med Elib? Det enda som nämns är att Ordfronts marknadschef Jenny Bjarnar säger att de vill kunna ge författare och förlag ”skälig ersättning” samt få tillgång till lånestatistik. På vilka sätt är ersättningen och lånestatistiken annorlunda jämfört med den som Elib erbjuder?
3. Är det inte ett problem att avtalet begränsar sig till Stockholms stadsbibliotek? Visserligen kan man sitta var som helst i landet och låna e-böcker från Stockholms stadsbibliotek bara man har en nätuppkoppling, men det krävs ett lånekort och det måste man hämta ut fysiskt på plats i Stockholm innan man kan börja låna. De cirka 8 miljoner av Sveriges invånare som inte bor i Stockholms närhet då?
4. Varför nämns inte Publit i artikeln, trots att det är de som sköter ”Elib-biten” mellan Ordfront och Stockholms stadsbibliotek? För det rör sig inte om ett direktavtal mellan förlag och bibliotek, utan om att Publit jobbar på att bygga upp en alternativ distributionskedja till den Elib etablerat, och där avtalet gällande Ordfront och Stockholms stadsbibliotek är det första projektet som lanseras.
Många frågor, som borde ha förtjänat svar.
Skrev en kulturartikel tidigare i veckan till TT Spektra om hur svårtillgängliga gamla praktverk nu blir vackra och lättillgängliga e-böcker. Såg i kväll att bland annat Aftonbladet publicerat den.
Har inte er flytt hit mjölkats nog i medierna än? frågade Johannas pappa lite uppgivet när jag klev innanför dörren hemma hos dem i eftermiddags.
Nej, det verkar inte så, för i dagens NSD breddes vår omlokalisering från Stockholm till Vittangi ut över en helsida. För första gången var det dock jag som stod i fokus – när SVT:s Nordnytt, Norrbotten24 och Kiruna-Tidningen kommit farande har det varit den förlorade dottern Johannas återkomst till hembyn som skildrats. Men i dag var det stockholmsförfattaren som hamnat i glesbygden som stod i centrum.
Sannerligen på tiden!
Talande: Jag tänkte nej, nu får jag allt ta och plocka bort widgeten för min twitterfeed i högerspalten, jag twittrar ju aldrig nu för tiden, det blir bara pinsamt. Och så kollade jag, och hoppsan, jag hade visst redan tagit bort den, troligen för rätt länge sedan, jag minns det inte ens.
Nej, jag säger inte att jag kommer att sluta använda Twitter, i dag går jag kanske in och scannar av de tvåhundra senaste tweetsen i mitt flöde en gång per dag, för att få en bild av vad som intresserar/vållar upprördhet i detta nu. Men jag finner mig nästan aldrig ha något eget att säga. Kanske har det med tvåbarnslivet att göra, tiden har blivit mindre, something’s gotta give, och för mig är det Twitter.
Men bloggen och mitt rss-flöde, det överger jag aldrig. Lita på det.
Och på tal om rss-flödet – jag ser mycket fram emot den nya svenska tekniksajten Array, som reser sig ur askan från Allt om mac (som skaparna själva brände ner till grunden i dag på eget initiativ). Den nya sajten blir inte Applecentrerad utan bredare till anslaget. Törs man hoppas på en svensk The Verge?
I dag blir en gammal dröm verklighet när jag begår min debut som en del av kollektivet Weird Science, med tillhörande illustration av min nuna och allt! Min första text handlar om den oöverskådlighet och ickeexisterande logik som för en lekman präglar streamingtjänsternas utbud, och de hemska konsekvenser det fick för mig och Johanna när vi skulle återuppta vårt tittande på ”Modern family” för några veckor sedan.
Så från och med i dag, mer än sju år sedan jag lade ner min tv-blogg 43 minuter (och ett år minus en dag sedan jag outade att jag hade haft den), har jag äntligen ett naturligt forum för att tv-blogga igen. Hurra!
Mycket tv och film här på sistone, men god almighty, att Jack Bauer och ”24” återvänder nästa sommar, mina ögon tårades nästan när jag tidigare i dag såg att ryktena som florerat en tid talat sanning. Det blir dock endast tolv avsnitt, något serieskaparen Howard Gordon bara ser som positivt, eftersom han medger att det under varje säsong ändå bara fanns runt tolv timmar bra berättande, resten var mer eller mindre utfyllnad.
Serien kommer fortfarande att utspela sig under 24 timmar och avsnitten att äga rum i realtid, men endast hälften av dygnets timmar kommer att redovisas. Och det får ju sägas vara klokt, för det hade på något sätt inte klingat riktigt lika bra om avsnittsresuméerna inletts med att Kiefer Sutherland ödesmättat yttrat frasen Previously on 12…
Jag är ju en rätt inbiten trekkie, så jag får erkänna att jag ser fram emot den stundande premiären av ”Star trek into darkness” närmast barnsligt mycket. Därför tycker jag också att den här reklamfilmen för Audi, där Leonard Nimoy och Zachary Quinto gör upp om vem av dem som egentligen är fräckast i rollen som Spock, är väldigt underhållande.
För den delen – den förra Star trek-filmen såg jag i Paris, några timmar innan jag skulle intervjua regissören JJ Abrams, ett samtal jag publicerade i sin helhet här i bloggen när det begav sig. Nu, fyra år senare, planerar jag att se Abrams nästa Star trek-film på bybion i Vittangi när den visas här den 19 maj.
Livets kontraster.
Jag har ju haft som ambition att komma igång med någon sorts bokbranschliknande podd, men livet har kommit emellan, med nya bajsblöjor, arbete, husrenoveringar och (ehm, något sporadiskt) romanskrivande.
Men det hindrar ju inte andra från att lansera och köra bokpoddar.
Min egen favorit, föga förvånande kanske, är Bokhoras Bokpodden. Jag gillar att de tar in gäster samt erbjuder en kompott av aktuella ämnen, debatter, allmänt litteraturprat och recensioner. Ett bokmagasin i poddform helt enkelt. Ska jag säga något kritiskt är det att jag tycker att min hustru varit med för sällan under våren, hon gör sig väldigt bra i radioliknande sammanhang. Men sjukdomsvistelser, avstånd på 125 mil samt barnafödande får väl sägas utgöra laga förfall. Och nu har hon faktiskt börjat komma med i matchen igen, tidigare i kväll satt hon nere i vår snickarverkstad i källaren (tystaste stället i huset) och gjorde ett inslag via Skype. Det är lite vår grej, att spela in ljud i egna källarlokaler.
En podd som precis haft premiär är Bokmärkt, ett samarbete mellan Aftonbladets Nöjesbladet och e-bokhandeln Bokon, under ledning av tidningens Tara Moshizi och med Emelie Thorén och Kristofer Ahlström som bisittare. De har valt bokcirkelformatet till sin podd, i varje avsnitt diskuteras en bok. Personligen är jag inte lika intresserad av den formen, men bokcirklar är ju populära överlag, så säkerligen finns en publik för detta.
En podd som verkar ha stannat av en aning är Printz Publishings Horunge, som i höstas faktiskt var först ut bland de svenska bokpoddar jag har koll på. Men bara två avsnitt har hittills kommit under 2013.
En annan färsking, avslutningsvis, är författaren Lisa Bjärbos Allt vi säger är sant, en podd om ungdomslitteratur hon gör tillsammans med författaren Per Bengtsson. De håller rätt bra fart och har hunnit med fem avsnitt sedan februari. Och att de nischar sig mot ett i kulturdebatten ofta eftersatt litteraturområde tycker jag är strålande.
Men jag då? Mm, jobbar på det. Tänker i alla fall på det. Ibland.
Får erkänna att jag blir förväntansfull när jag ser det här klippet inför andra säsongen av ”The newsroom”. Första säsongen innehöll minst sagt både toppar och dalar, och det är nästan jobbigt att se hur Aaron Sorkin verkligen anstränger sig för att med avslappnad min förklara hur annorlunda de tretton avsnitt som nu väntar kommer att bli, och hur han påtalar att man absolut inte behöver ha sett säsong ett för att haka på nu. Dessutom är första säsongens ideliga – i mitt tycke mindre lyckade – försök till komedi helt frånvarande i det här klippet. Jag undrar om det betyder något för den nya säsongens ton.
Det vill nog till att publiken omfamnar säsong två av ”The newsroom” mer helhjärtat. Tittarsiffrorna var knappast lysande förra sommaren, och kritiken stundtals besk.