Kategori: Livet och sånt

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Som att prata med en treåring

Min syster med familj var på besök i helgen. I fredags besökte vi Kiruna, Tage och jag åkte i en bil, Tages kusiner med föräldrar i en annan. På väg från lite utsiktssightseeing uppe vid Luossavaara skulle vi vända hem mot Vittangi igen via Coop Forum, där jag lovat att köpa en lila skottkärra till Tage. På väg dit tog jag en annan väg, så att vi skulle köra förbi Kirunas vackra träkyrka.

– Tage, vi tar en liten omväg nu, så att din faster får se kyrkan från bilen i alla fall, vi glömde ju bort att åka dit.
– Vad är en omväg?
– Jaa, det är en väg som inte … ja som inte är den närmaste vägen dit man ska. Förstår du?
– Nä.
– Ja men, om … om du ska gå hem till Ville, och i stället för att gå raka vägen hem till honom går vägen förbi mommo för att ta dig hem till honom, det är att gå en omväg.
– Men jag kan ju inte gå hem till Ville själv.
– Eh, nej, men om vi säger att du och jag ska gå hem till Ville då, och så går vi inte raka vägen utan går vägen runt sjön förbi mommo, då går du och jag en omväg hem till Ville.
– Kan vi inte gå till Ville?
– Nej, alltså, jag menade inte att vi … jag skulle bara … vi är ju i Kiruna nu och på väg till Coop för att …
– Snääälla pappa, kan vi inte gå hem till Ville? Nu nu nu!
– Men … vi … alltså …
– NUUUUUU!

Smashwords grundare i Sverige

Jag har ju bloggat en del om Smashwords tidigare, tjänsten jag använde för att få in ”Vi har redan sagt hej då” till försäljning i Apples iBookstore. Nu är Smashwords grundare Mark Coker i Sverige för att hålla ett föredrag i Stockholm i kväll. Svensk Bokhandel har träffat honom inför föredraget.

Hade varit väldigt intressant att se honom tala. Ibland är det rätt korkat med det här Vittangiboendet.

Damn it Chloe, we’re running out of time!

Mycket tv och film här på sistone, men god almighty, att Jack Bauer och ”24” återvänder nästa sommar, mina ögon tårades nästan när jag tidigare i dag såg att ryktena som florerat en tid talat sanning. Det blir dock endast tolv avsnitt, något serieskaparen Howard Gordon bara ser som positivt, eftersom han medger att det under varje säsong ändå bara fanns runt tolv timmar bra berättande, resten var mer eller mindre utfyllnad.

Serien kommer fortfarande att utspela sig under 24 timmar och avsnitten att äga rum i realtid, men endast hälften av dygnets timmar kommer att redovisas. Och det får ju sägas vara klokt, för det hade på något sätt inte klingat riktigt lika bra om avsnittsresuméerna inletts med att Kiefer Sutherland ödesmättat yttrat frasen Previously on 12…

Det börjar verka vår, banne mig

Våren kommer ju … hrm, ja … lite senare hit än till södra Sverige.

Men i dag är det faktiskt rätt varmt och snön har nästan smält bort från gården bortsett från de områden dit vi plogade tvåmetershögar med snö från gårdsplanen i vintras. Således har jag nu satt Johanna och Tage i arbete med att vårkratta gräsmattorna, medan jag sitter i solen på trappan med en kopp rykande kaffe och jobbar.

Ja, och bloggar.

bild2

I have been, and always shall be, your friend

Jag är ju en rätt inbiten trekkie, så jag får erkänna att jag ser fram emot den stundande premiären av ”Star trek into darkness” närmast barnsligt mycket. Därför tycker jag också att den här reklamfilmen för Audi, där Leonard Nimoy och Zachary Quinto gör upp om vem av dem som egentligen är fräckast i rollen som Spock, är väldigt underhållande.

För den delen – den förra Star trek-filmen såg jag i Paris, några timmar innan jag skulle intervjua regissören JJ Abrams, ett samtal jag publicerade i sin helhet här i bloggen när det begav sig. Nu, fyra år senare, planerar jag att se Abrams nästa Star trek-film på bybion i Vittangi när den visas här den 19 maj.

Livets kontraster.

Lite pepp inför ”The newsroom” trots allt

Får erkänna att jag blir förväntansfull när jag ser det här klippet inför andra säsongen av ”The newsroom”. Första säsongen innehöll minst sagt både toppar och dalar, och det är nästan jobbigt att se hur Aaron Sorkin verkligen anstränger sig för att med avslappnad min förklara hur annorlunda de tretton avsnitt som nu väntar kommer att bli, och hur han påtalar att man absolut inte behöver ha sett säsong ett för att haka på nu. Dessutom är första säsongens ideliga – i mitt tycke mindre lyckade – försök till komedi helt frånvarande i det här klippet. Jag undrar om det betyder något för den nya säsongens ton.

Det vill nog till att publiken omfamnar säsong två av ”The newsroom” mer helhjärtat. Tittarsiffrorna var knappast lysande förra sommaren, och kritiken stundtals besk.

Stor nu

På tal om Tage.

Fram till i dag har hans säng stått inklämd i vårt lilla sovrum. Men alldeles nyss bar jag över honom till hans eget rum, som i dag slutligen blev åtminstone semiklart, för att han ska få sova sin första natt där inne.

När vi pratade om det tidigare i dag verkade han tycka att det skulle bli spännande, något han såg fram emot. Och jag trodde att jag skulle känna detsamma.

Men nu ligger jag här, med öronen spetsade ut mot natten, klarvaken och magen fylld av oro.

Bäva den dag han flyttar längre än fem meter bort.

Gråt inte Ejda, jag är din storebror

Tage har hittills överträffat förväntningarna i rollen som storebror. Visst är han lite allmänt jobbigare mot mig och Johanna, det är mer trots överlag än innan Ejda föddes, men mot henne är han alltid väldigt omtänksam och kärleksfull. Och varje gång hon är ledsen eller arg och skriker – vilket tyvärr är ganska ofta – går han fram till henne och säger tröstande Gråt inte Ejda, jag är din storebror.

tageejda

Ja, varför gråta med ett sådant praktexemplar till brorsa?

100!

Tänka sig, det gick vägen den här gången, utan ett endaste litet efterdateringsfusk.

I dag går Fredrik ”Bisonblog” Wass #blogg100-utmaning i mål för andra gången, och till skillnad från i fjol, då jag missade ett par lördagar vill jag minnas, tog jag mig i år ända från start till mål utan att snubbla en endaste gång. Det blev till och med lite mer än hundra inlägg, dubbelbloggade en fyra-fem dagar.

Visst, blogginläggen har inte varit särskilt spännande alla gånger, den här vintern och våren har varit ett enda virrvarr av allt annat än internetliv i form av flyttar, husrenoveringar, sjukdomar, sjukhusvistelser och tvåbarnschockar. Inte den mest ultimata tiden att vårda bloggen.

Och just därför är jag väldigt nöjd med att jag faktiskt höll i hela vägen.

Vad händer nu då? Jag har faktiskt tänkt försöka hålla uppe farten, och fortsätta blogga varje dag. Missar jag en eller två är det väl inte längre hela världen, men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska ske. De dagliga besöken hit har ökat med ungefär 20-25 procent sedan jag började blogga dagligen igen (det fanns ju en tid i de här spalternas ungdom när jag alltid bloggade minst en, ofta två eller till och med tre gånger varje dag), och det är något jag gärna skulle se höll i sig. För tänk om jag hade tid och ork att alltid blogga kvalitativt, hur höga skulle inte besökssiffrorna bli då?