Livet och sånt-arkiv - Sida 42 av 167

Hem

Stockholm är bra ändå. Jag kände det under veckan där, hur mycket staden har präglat mig och hur jag nog alltid kommer att se den som mitt hem, oavsett om jag bor där eller inte.

Vi sitter på flygplanet mot Kiruna nu, Ejda sover i min famn och Tage vilar huvudet mot Johanna, även han i sömn. Hoppas det är ett tecken på hur idylliska och enkla alla våra flygresor kommer att bli.

På tal om forna hem. Vi tog pendeltåget till Arlanda från Södra station, och ju längre norrut vi kom bland förorterna, desto fler ungdomar klev på med destination Uppsala och Valborg. När vi själva klev av, med tre resväskor, två barn och barnvagn, var stämningen i tåget förfesthög.

Antar att jag får inse att mina egna Valborgsår är passé.

Ogenomtänkt

Det har inte blivit särskilt många genomtänkta blogginlägg den senaste veckan, den här Stockholmstrippen har vänt upp och ner på vardagsrutinerna mer än jag trodde att den skulle göra. Kanske är det för att det är första resan någonstans som tvåbarnsföräldrar, kanske beror det på att jag haft för mycket att göra de få lediga stunderna, kanske är det en kombination.

Oavsett, ett faktum är det hur som helst.

Pengabränning

En av de stora skillnaderna mellan att leva i Vittangi och Stockholm är pengarna som nästan per automatik försvinner här nere. Under den här helgen har vår familj utan att leva särskilt extraordinärt gjort av med 2000 spänn bara på att förflytta oss, fika/äta ute och gå på Skansen. En vanlig helg i Vittangi gör vi inte av med en krona bortsett från eventuella matinköp på Konsum och kanske ett par hämtpizzor. Det finns helt enkelt inget annat att lägga dem på.

Nu säger jag inte att vi måste göra av med en massa pengar bara för att vi befinner oss i Stockholm, men i och med att utbudet finns vill jag gärna ta del av det i den mån jag har råd.

För tar vi inte del av vad staden erbjuder, kan vi ju lika gärna bo i Vittangi.

Den litterära resan

Fin dag i all sin enkelhet.

Cykeltur runt östra Söder i solskenet med Tage på förmiddagen, Skansenbesök med hela familjen på eftermiddagen där vi såg såväl lodjur som järv och pizzamiddag hemma i popjunkiens nya lägenhet i Årsta på kvällen.

Sötast: Att Tage inför avfärd till Skansen plockade fram Eyvind Johnsons ”Nattövning” och proklamerade att han ämnade läsa den under resan. Och faktum är att han höll hårt i den under hela dagen, och då och då slog upp en väl vald sida och läste en stund.

Hon är stor nu

31 dagar. En månad. Chockerande hur fort tiden går. Lilla Ejda, snart börjar du väl på förskolan och flyttar hemifrån.

Älskade unge.

Storstadsliv

Det är ju, jobbstressen till trots, mycket trevligt att vara ”hemma”. Vi hängde i Skånegläntan i eftermiddags, Tage lekte järnet i ett par timmar påhejad av sin farmor, och sedan unnade jag mig en joggingtur längs Årstaviken i solen, iklädd shorts! Mycket mysigt.

Nu ska jag mota denna nyttighet i grind genom att besöka vår lokala pizzahökare.

I huvudstaden

Vi är i Stockholm. Det känns fint. Men jag har så löjligt mycket att göra att det nästan känns som bortkastat bortsett från att mamma i morgon äntligen ska få träffa Ejda (och Tage så klart).

Men i övrigt. All work and no play.

Den inre tarmresan

Att tuffa fram genom Sverige medelst tåg. Passera mjölkpall efter mjölkpall i Västerbottens inland samtidigt som solen sakta sjunker över landskapet. Vackert. Rogivande.

Att jag samtidigt vaggar en fyraveckorsbebis med magknip deluxe i famnen och med tankekraft försöker lugna/laxera henne försöker jag tänka bort.

Den dynamiska duon

I kväll är det dags för mig och Johanna att hålla låda på Folkets Hus i Kiruna och prata om vår gemensamma bok och våra övriga skriverier. Johanna är orolig för vår duodynamik inför publik, men jag är inte så orolig. Och tydligen hade det i torsdags åtminstone sålts tjugo biljetter till evenemanget, så tomt lär det hur som helst inte bli.

Okej, 19.00 i Lars Janson-salen i Folkets Hus i Kiruna alltså. Be there!

Ingen rast här inte

Tages mommo kom förbi på förmiddagen, och föga förvånande meddelade Tage innan hon skulle åka igen att han minsann skulle följa med henne hem. Nu är han tydligen i full färd med att ”hjälpa” henne när hon lagar mat, enligt mms-bilden som nyss anlände.

Hur som helst. Eftersom Ejda dessutom drog till med en tretimmarssovning i vagnen ute på gårdsplanen i vårvintersolen var det lika bra att passa på att

• Måla ett varv på ett skåp till barnens rum
• Ge sig ut och springa 5,77 kilometer
• Vika två omgångar tvätt
• Skriva några rader på romanen
• Snabbt plita ned detta blogginlägg eftersom Ejda nu har vaknat

i just den ordningen.

Om mobildistraherade föräldrar

Jag tänker på Sandra Jakobs krönika i Helsingborgs Dagblad häromdagen, som bland annat Lisa Bjärbo skrev om i går, om det här med distraherade föräldrar som inte ser sina barn eftersom de är ständigt försjunkna i sina mobiltelefoner.

Jag är knappast bättre än någon annan i det avseendet, men samtidigt vägrar jag skriva under på de domedagsprofetior som verkar vilja göra gällande att det här är ett nytt beteende. Det här simundervisningstillfället som Sandra Jakob skriver om, där föräldrarna sitter på läktaren med sina blickar riktade mot mobilskärmarna i stället för sina barn – backa bandet femton år till tiden innan sms slog igenom – hade vi då haft föräldrar sittande vid den där bassängen med full uppmärksamhet på barnen? Jag är rätt säker på att svaret är nej. De hade suttit och läst i böcker, stickat, löst korsord eller kanske till och med pratat med andra föräldrar. Jag håller med om att det ser illa ut när i princip alla sitter och fipplar med en mobiltelefon, men jag tror att det som egentligen sticker i ögonen är att alla sitter och ägnar sig åt samma sak. Före smartphonens era hade det sett bättre ut, eftersom föräldrarnas förströelseaktiviteter varierade.

För nej, jag tror inte att föräldrar förr i tiden ägnade mer tid eller uppmärksamhet åt sina barn. Tvärtom – har barnen någonsin stått mer i fokus i familjers liv än i dag? Att föräldrar därför tar tillvara på de tidshål som naturligt uppstår i vardagen och tänker på något annat i några minuter ser jag inte som något negativt.

Vittangiklassikern

Jag har tänkt att jag ska ta mig an Vittangiklassikern, 15 kilometer löpning på 6 juni-loppet, 75 kilometer cykel på Mellanälvsloppet i juli och 28 kilometer skidor på Kopparrajden i mars. Jag hade planerat att starta med skidloppet i vintras, men sjukdomarna som lamslog vår familj hela februari lade effektivt de planerna i ruiner.

Och jag tvingas erkänna att det även känns oerhört motigt inför 6 juni-loppet just nu. De två rundor jag mäktat med senaste veckan har visserligen följt de (låga) kilometerhastigheter jag brukar hålla mig till rätt väl, men för ett par år sedan, då jag under några månaders tid då vi bodde i Berlin lyckades göra det till en vana att springa var tredje dag, joggade jag varje gång mellan sju och elva kilometer. I dag vinglade jag upp längs gårdsuppfarten efter blott 5,5 kilometer, totalt utmattad som ett åtlöje inför grannarna.

Nåväl. Det är ju ett tag kvar till den 6 juni. Men ändå.