Författare och skribent
Jag borde ha ångest för att jag inte skrev en rad på boken i dag. I stället har jag lite ont i magen på grund av att jag inte gjort en gnutta husrenovering, hade två hyllor modell större till barnens rum som skulle ha fått sig en omgång färg i dag men som ännu står helt nakna nere i källaren.
Husägarlivet. Det gör något med skallen och prioriteringarna.
Redan på måndag, blott åtta veckor efter att de började skriva på manuset, har Funny or Die premiär på sin Steve Jobs-film, kallad ”iSteve”. Jag tror seriöst att den här åttio minuter långa parodin kommer att bli den bästa filmen om Applegrundaren, även om Aaron Sorkin nu sitter och filar på manuset till the real thing.
Justin Long, som år ut och år in spelade Mac-killen i ”I’m a Mac”-reklamen, gör rollen som Jobs.
UPPDATERING: Hade först bäddat in klippet till filmens trailer här, men den autostartade varje gång man gick in på sidan, och sådant är ett stort no-no i min bok. Här finns en länk till trailern.
En sådan där dag man bara vill ha passerad. Oro för Ejda när hennes förkylning blev betydligt värre, lättnad när doktorn inte hittade några indikationer på det fruktade RS-viruset, den bottenlösa tröttheten som då och då svepte in efter två nätter i följd med ytterst få timmar sömn.
Skönt att nu få lägga den till handlingarna.
Har haft magsjuka i dag, legat däckad i sängen från klockan halv åtta i morse i princip, med avbrott för de obligatoriska toalettbesöken. Jag besparar er ytterligare detaljer.
Men! Jag har trots detta lyckats skriva på romanen två dagar i följd. Inte mycket, men cirka 1300 tecken i går och 1800 i dag. Och det är ju som det sades under min studenttid i Uppsala på nittiotalet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition. Där handlade det visserligen om hur studentgenerationernas korta minne gjorde att exempelvis en gasque som arrangerats två år i följd klassades som en tradition, men jag tror det funkar för romanskrivande också.
Gårdagens 1300 tecken nedpräntades för övrigt via pekfingervals med detta lilla knyte på vänsterarmen. Konsten måste ut till varje pris!
Uppdatering: Eh, de med koll på höger och vänster ser kanske att det var högerarmen.
Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.
– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?
Vad säger du Olle, har du kaffet klart till strax efter fem?
Jag har ju glömt att följa upp Operation flaska. Det gick alldeles utmärkt. Således kunde jag och Ejda hänga hela förmiddagen på tu man hand i fredags, och jag och Johanna kunde gå och se ”Silver linings playbook” på Folkets hus i kväll med barnvakt.
Sweet.
Det är ju en hel del pill kvar, men det som för ett par veckor sedan såg ut så här…
…ser nu i kväll ut så här.
Vi var på vägning av Ejda i dag. 3 650 gram, hon har alltså tagit igen det hon tappade efter födseln och passerat sin svartvikt på 3 560 gram med nästan ett hekto. Way to go!
I dag är även dagen då vi ska testa att ge Ejda mjölk från flaska för första gången. Jag ser fram emot det, jag har hittills spelat andrafiolen som förälder när det gäller henne på ett helt annat sätt än med Tage, han var ju prematur och fick sondmatas med utpumpad mjölk och ersättning de första veckorna tills han kom ikapp viktmässigt, och sondmatningen kunde ju jag sköta lika väl som Johanna. Och när han blev av med sonden fortsatte vi med att ge honom rätt mycket mjölk på flaska, vilket gav mig möjlighet att vara ensam med honom under längre perioder redan de första månaderna.
Så gilla flaskan nu, Ejda. Vår gemensamma framtid hänger på det!
Det slår mig ibland hur internationellt barns inmundigande av film blir när de släpps lösa på Youtube. Tage är helt ointresserad av vilket språk som talas, han kollar gärna avsnitt av sina favoritserier på engelska, spanska, serbiska och koreanska. Och eftersom så lite av det som ligger på Youtube är svenskdubbat, blir det nästan bara utländska klipp han ser.
Det här leder i förlängningen till att han ser mycket som officiellt inte ”finns” i den svenska barnkulturen, det vill säga det visas inte på någon av de svenskspråkiga barn-tv-kanalerna, säljs inte som dvd-filmer och finns inte att tillgå på svenska hyllor som leksaker, vilket för övrigt fick konsekvenser i julas då Johanna beställde så kallade swiggle tracks med Pocoyo på Amazon som med extra spår och tullavgifter kostade en smärre förmögenhet.
Tages favorit i nuläget är just nämnda Pocoyo, en spanskspråkig serie där den nyfikne pojken Pocoyo springer runt tillsammans med elefanten Elly och ankan Pato i jakt på nya upptåg. Youtubeklippen är i regel på spanska men det finns även klipp på engelska, där Stephen Fry för övrigt gör berättarrösten.
En annan favorit är Fireman Sam, en walesisk brandman i den fiktiva staden Pontypandy, som faktiskt har förekommit i några svenska dvd-volymer på svenska i början av 00-talet, men de verkar i princip omöjliga att få tag på i dag.
En tredje är en koreansk serie som jag av förklarliga skäl inte ens vet vad den heter (och därför inte ens kan söka fram själv just nu), jag har lite svårt att se vad det står på titelskyltarna och höra vad de säger. Men det är superhjältar inblandade och de kör ofta över en bro med en gul buss, har jag för mig. Eller så ser Tage samma avsnitt om och om igen.
Visst ser han en del på svenska också, men det är främst när han kollar på vår tv, som Bolibompa på morgnarna, eller Fåret Shaun eller Lilla prinsessan på Netflix om kvällarna. Fåret Shaun ser han helst tillsammans med sin morfar, det är oklart vem av dem som skrattar mest.
Eller jo, det är hans morfar.
Men hur som helst. Det här att vi vuxna i det fragmentariserade medielandskapet tappar våra lägereldsupplevelser, det gäller även våra barn. Ingen på Tages dagis fattar vad han pratar om när han vill diskutera Pocoyo.
Damn you Youtube.
Att det inte finns något vettigt sätt att få fram inbäddningskoden till Youtubeklipp när man använder en iPhone eller iPad övergår mitt förstånd. Eller åtminstone min kunskapsnivå, vilket kanske är samma sak.
Hur som helst, jag tvingas väl helt enkelt bara länka då. Tages fastrar, det vill säga mina tvillingsystrar, fyllde år i går. Tage firade detta med en serenad som jag filmade och skickade till dem. Och eftersom jag tyckte att han var så bedårande söt när han sjöng: Här kommer länken till klippet.
Bonus: Ejda svischar förbi i några sekunder.
– Tage, Ejdas andra strumpa ligger bredvid dig, kan du ge mig den?
– Nej.
– Men den ligger ju precis bredvid dig, och nu har hon somnat i min famn, kan du inte hjälpa mig så att jag slipper resa mig och hon vaknar?
– Nej.
Aldrig har jag väl kört så mycket bil som här. Tur och retur Kiruna – 15 mil. Tur och retur Gällivare – 20 mil. Tur och retur Ikea – 56 mil.
Det lustiga är att avstånden så snabbt känns överkomliga. Nu har vi visserligen inte gjort det än, men att åka till Ikea över dagen känns inte som att det vore något problem, bara att köra ner. Ungefär som att jag från Stockholm skulle få för mig att ”bara köra ner” till Jönköping. Stor sannolikhet på den körningen.
I dag var det Gällivare som stod på schemat, Ejda skulle kollas av barnläkare, någon sorts uppföljande utskrivningskontroll på BB plus de obligatoriska PKU-blodproven.
En sak gällande vår dotter: Jösses vilket humör hon har. Att byta blöja på henne är ingen barnlek. Hon må vara porträttlik sin storebror, men kynnet delar de inte.