Det här barnet alltså. Hon sover och äter ju bara. När ska hon börja krypa omkring, vilja leka?
Eller ja. I natt skrek hon ju i två timmar också, action som inte direkt var eftersträvansvärd.
Men ändå.
Kategori: Livet och sånt
Lik och olik
Ejda är extremt lik sin storebror. Vi tittar på bilderna vi tog på henne i går, och det är som en kopia av Tage som liten. Inte direkt från när han föddes, han var ju fem veckor prematur och inte riktigt klar när han kom ut, men sådan som han såg ut när han var en, kanske två månader. Det är nästan läskigt.
De första tio timmarna sov hon i princip nonstop, och vi tänkte att det här med att vara tvåbarnsföräldrar, det är ju ingen match! Sedan började hon komma till sig framåt senare på kvällen, och det blev liv i luckan. Till skillnad från sin storebror, som alltid bara såg Johannas bröst som mat och var helt ointresserad av närheten, myzet och det magiska bandet som ska uppstå mellan mor och barn, är Ejda hittills raka motsatsen. Så fort vi tog bort henne från bröstet började hon skrika och vifta, frenetiskt olycklig och förvånansvärt stark, hon kan till exempel redan lyfta och vrida på huvudet när hon ligger på mage, allt i sin strävan att lokalisera bröstet. Och när hon till sist inser att det inte finns mer att dricka från det, grabbar hon tag i bröstvårtan med handen och håller fast hårt, som om livet hängde på att hon har ständig kontroll över den.
Och det har ju hennes instinkter på sätt och vis fullständigt rätt i.
Ett barn är fött
Hon väger 3 560 gram, är 52 centimeter lång och heter Ejda Sonsy Maria Ögren. Eller ja, det gör hon väl inte än i någon juridisk mening, men det är vad vi har tänkt oss i alla fall. Ejda efter direkt ingen alls (även fast det fanns en släkting till Johanna på halvlångt håll med det namnet som nyligen gick bort), Sonsy efter min mormor och Maria eftersom det är ett vanligt släktnamn på Johannas sida.
Johanna väckte mig vid tretiden i natt och fyrtio minuter senare rullade vi söderut de tio milen till Gällivare efter att moppa Roger anlänt för att vara med Tage. Kvart i fem klev vi in på förlossningen, halv sju drog cirkusen igång på allvar och klockan 08.36 var hon född. Nu sover både hon och Johanna vid min sida, fullständigt utpumpade.
Hello world
Säg hej till Ejda.
Lördag
Dagarna passerar med en annan rytm här. Vaknar, äter frukost,
slipar en vägg, lägger ett pussel med Tage, bråkar lite med honom
när han trilskas vid påklädningen, drar honom i pulkan när vi
promenerar till hans mommo och moppa, grillar korv på baksidan av
deras hus och skottar ut en tillfällig soffa av snö som vi täcker
med renfällar, dricker kaffe och går hem igen, vi stannar till när
Tages moster vill plocka påskris, kommer hem och vilar ett tag
eftersom huset är tyst då Tage stannat ett slag där borta, spacklar
en vägg, Tage kommer hem i släptåg av sin moppa och det går mot
middagstid. Når nuet.
Binero, bokstaven Ä och enter
Ett par saker:
• Efter ännu ett driftstopp här på bloggen under morgonen/förmiddagen – enligt Binero ett planerat underhållsarbete som drog ut på tiden – börjar jag bli rejält less och funderar starkt på att ta min mats ur Bineroskolan. Men frågan är ju om jag verkligen gör det. Se det här inlägget, skrivet för nästan exakt fem år sedan. Jag har hotat med att flytta så många gånger men gör det aldrig, eftersom det är ett sådant bök. Argh.
• Skrev ut en intervju på minilogitechtangentbordet nyss. Det är verkligen litet. Och det som irriterar är att det är de svenska tecknen som ställer till det. Nästan alla tangentbord där utrymmet är begränsat tar bort allt onödigt krafs och fokuserar helt på att ge engelskans 26 bokstäver fullstor plats, och när det sedan ska regionaliseras måste det till nödlösningar på de språk där saker som ÅÄÖ finns, oftast genom att tangenter halveras i storlek. Här är det Ä som är det stora problemet, högerhandens lillfinger vill hela tiden röra sig lite för långt till höger när tangenten ska pressas ner, och träffar då i stället enter som ligger direkt bredvid. Det är säkerligen en vanesak, men än så länge stannar det upp skrivtakten och rytmen betänkligt.
Regnbågens alla iPodfärger
Vi blev färdiga med färgerna i barnrummets tak i dag. Johanna hade som mål att det skulle ta en vecka, en färg per dag, men det tog två. Bra nog tycker jag, det mesta har trots allt gjorts av en kvinna med gravidmage i storleken vecka 37-38.
Eller ja, klart och klart. Färgen räckte inte riktigt, springorna mellan brädorna är inte helt färdiga, vi måste köpa någon deciliter extra av några av färgerna innan vi kan fälla ihop stegen.
För den delen, ni ser väl var Johanna hittat färginspirationen?
Bildstöldslördag
I dag har jag …
… besökt skidtävligen Kopparrajden där Tage gjorde några tappra försök att bemästra skidåkningens ädla konst …
… kommit ut som downshiftande make i tidningen Hannah & Amanda …
… samt agerat biträde när svärfar Roger svurit över trilskande material när vi monterat vägg i vårt badrum. Men till sist fick vi i alla fall den första på plats.
Johanna tog alla bilderna.
Paltkoma
Ännu en sådan där tröttdag. Eller ja, tröttkväll åtminstone.
Kan i och för sig bero på att jag åt fem stora bollar (?) blodpalt till middag. Och sedan satte i mig Tages fredagsmys (salta pinnar) när han själv tappade intresset. Mjöl följt av mjöl. Gör susen för allmäntillståndet.
——
Uppdatering klockan 22.11: Somnade vid nattningen. Vaknade nu. Kul fredagskväll.
This must be the place I waited years to leave
Och som om inte det här med Veronica Mars räckte, så levererar i dag Pet Shop Boys nyheten att de lämnar Parlophone efter 28 år och i stället släpper ett nytt album på uppstickarbolaget Kobalt i juni. Dessutom döper de albumet till ”Electric” och publicerar den här lilla teasern:
Ja det börjar bli uttjatat men: Pepp!
Pölen på golvet
Allt tydde på att vattnet gick. Det kom vatten. Vad vi ansåg vara mycket vatten. Inte som med Tage, då var det splash och sjö på golvet – men mycket, ett par rejäla pölar. Klart, luktfritt vatten. Precis som det ska vara.
Men på sjukhuset hävdade de annat. Troligen flytningar, åk hem igen, vattnet har inte gått. Vi kände oss snopna, nästan lite dumma. Men visst, även vi såg ju på ultraljudet att det fanns fullt med vatten kvar där inne i livmodern. Och okej, jag ska erkänna att mina kunskaper om kvinnors flytningar är rätt luddiga, men nog var de tre pölar jag torkade upp från golvet med ett badlakan innan vi stack iväg vatten allt.
Så: Ruta ett igen. Eller kanske ett komma fem. Särskilt länge till tror jag inte hen vill vara kvar där inne i magen.
Grattis Tage!
Jag är helt slut efter att ha bilat cementgolv samt bytt stammar i badrummet hela dagen. Men en sak måste trots tröttheten sägas:
Tage blir i dag tre år. Tre år som för hans föräldrar både varit livets jobbigaste och mest fantastiska.
Älskade barn, ord kan inte beskriva vad jag känner för dig.
Johanna har summerat hur han är just nu på ett föredömligt sätt.