Allt tydde på att vattnet gick. Det kom vatten. Vad vi ansåg vara mycket vatten. Inte som med Tage, då var det splash och sjö på golvet – men mycket, ett par rejäla pölar. Klart, luktfritt vatten. Precis som det ska vara.
Men på sjukhuset hävdade de annat. Troligen flytningar, åk hem igen, vattnet har inte gått. Vi kände oss snopna, nästan lite dumma. Men visst, även vi såg ju på ultraljudet att det fanns fullt med vatten kvar där inne i livmodern. Och okej, jag ska erkänna att mina kunskaper om kvinnors flytningar är rätt luddiga, men nog var de tre pölar jag torkade upp från golvet med ett badlakan innan vi stack iväg vatten allt.
Så: Ruta ett igen. Eller kanske ett komma fem. Särskilt länge till tror jag inte hen vill vara kvar där inne i magen.