Kategori: Livet och sånt

Starkt i DN om tiggeri

Fick ont i magen av att läsa DN:s reportage där de följt ett tiggande, rumänskt par som hankar sig fram på Söder i Stockholm. Ont i magen eftersom reportaget får mig att skämmas. För att även jag har fallit i den där fällan, tänkt att barnen de visar upp på bilderna inte är deras egna, att de är del av en liga, någon annan tar egentligen pengarna så det är ingen idé att ge något. Saker man tänker för att döva sitt eget samvete, slippa se.

Men som en polischef uttrycker det i en sidoartikel – det är alldeles för dåligt betalt för att kriminella skulle hålla på med det. När DN sätter upp en dold kamera och följer Florica Tudoricis tiggande under en februaridag tyngd av snöblandat regn utanför en nedgång till Mariatorgets tunnelbana kommer hon upp i 186 kronor. Och då består 100 av de 186 kronorna av ett enskilt bidrag från en äldre kvinna. Att ”maffian” skulle ägna sig åt sådant är ju skrattretande. Och ändå är det sådana fantasier vi trubbar av oss med.

Vid Skanstull brukar en kvinna i romska kläder och sorgset ansikte med blicken riktad mot marken sitta utanför 7-Eleven i korsningen Götgatan/Blekingegatan. Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi henne utan att skänka något, i stället febrilt försökt fästa blicken på något annat, för att inte behöva titta på henne. Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på det.

Renovering

Det här med att vara husägare förändrar onekligen vardagen. Nu förväntar jag mig inte att vardagslivet alltid kommer att vara sådant att det parallellt pågår två-tre renoveringsprojekt, men nog verkar det som att det alltid finns något att göra allt.

Sedan några dagar har vi inlett badrumsrenoveringen på allvar. I går anlände en bilningsmaskin, och efter lite instruktioner från moppa Roger, det vill säga svärfar, satte jag igång att bila cementgolvet i några timmar. I dag vid tiotiden skulle jag påbörja dagens pass, men lagom till att mitt kaffe var urdrucket stod han där i farstun igen, med famnen full av verktyg, arbetskläder och hörselkåpor och närapå studsade av iver. Jag vill göra det!

Johannas familj alltså. Totalt oförmögen att gå sysslolös.

Nåväl. Det pågår ju som sagt några renoveringsprojekt samtidigt. Jag går upp och målar en vägg i barnens rum så länge.

Barnförbud, Berlin och längtan

En epilog till det här med barnförbud på fik:

Johanna skrev väldigt bra i ämnet i går tycker jag. Dessutom gav hon mig längtan tillbaka till Berlin. Och som ett brev på posten, eller instagrambild via nätet, promenerade vår Berlinboende Johannavän i går förbi huset vi bodde i och tog en bild. Jag tar mig friheten att lägga ut den här i bloggen. Vår lägenhet var den med balkongen längst upp till höger i det bruna huset. Jag ser till min stora glädje att det vita draperiet jag med fara för livet hängde upp på balkongens högra del för att man skulle slippa se bråten i det lilla utrymmet där bakom har behållits av efterföljande hyresgäster.

67a5c84a872911e283e622000a1fb86d_7

Nej, det fanns ingen hiss. Ja, det var jobbigt att kånka Tage och barnvagn upp och ner flera gånger per dag.

Och det här med barnförbudet. Någon som tror att det blivit lika kraftig debatt om det varit övervägande män som satt och hängde på fik med sina barn, och inte kvinnor? Nej, inte jag heller.

Hatten på sned

Är för trött för att göra något annat än att lägga ut Johannas Instagrambild på Tage från i morse, när han jazzade loss iförd pyjamas och hatt hemma hos sina morföräldrar, där vi lämnade av honom vid sjusnåret innan vi körde till Gällivare för att kolla till bebisen i magen.

cd2737a886ed11e29deb22000a1f9355_7

Hen mår för övrigt bra, men är lite snurrig av sig och verkar inte riktigt kunna bestämma sig för om om hen ska ligga med huvudet upp eller ner. Vi får väl se åt vilket håll det landar.

Men jobbiga tweens då? Är de okej?

Angående gårdagens debatt om barnförbud på fik:

Jag kan inte göra annat än att tycka att det är rätt häpnadsväckande att så många anser att det vore en god idé om vi tilläts förbjuda vissa typer av människor att vistas på kaféer, eftersom de stör upplevelsen. Jag tycker inte att det går att komma runt det med en massa om eller men eller fast, det handlar om att förbjuda en sorts människor – för jo, barn är människor även om många verkar tro att vi föräldrar ser dem mestadels som accessoarer – att besöka fik.

Ja, jag är medveten om att det finns andra miljöer där barn och ungdomar inte är välkomna, men det handlar i regel om platser där lagar relaterade till alkohol träder i kraft, som bar- och nattklubbsmiljöer, och är knappast jämförbart.

Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad över att debatten uppstår, eftersom den passar så ypperligt väl in i vårt individualiserade och egocentriska tidevarv. I ena ringhörnan har vi dem som anser det vara deras rättighet att uppleva sin fikastund eller sitt caféjobbande på exakt det sätt de föresatt sig, och i andra ringhörnan har vi föräldrar som anser att de och deras barn har en rättighet att bete sig på vilket sätt de önskar i vilken miljö de än befinner sig i. Ingen part anser sig behöva visa någon hänsyn eller anpassa sig efter andra, och därför mötas de aldrig.

Samhället.

Svajigt värre

Ja, jag förstår då ärligt talat ingenting av vad Binero håller på med just nu. Surfar jag in på den här sajten på rakt, okrypterat sätt dyker en infosida från Binero upp där det står att min sajt är avstängd. Men drar jag igång en VPN-tunneluppkoppling och surfar in via den funkar sidan hur fint som helst.

Känns ju stabilt.

Så du är alltså svensk?

Jag har inte varit i Oslo sedan jag var tolv. Tjugosex år senare framstår staden som svensk. Varje person i serviceposition jag kommit i kontakt med är en ung svensk, och H&M- och Lindexbutikerna duggar tätt i centrum. De hade till och med ett Max högt upp på Karl Johan, tyckte jag mig se.

Redan ute på flygplatsen igen, promenerade runt ett tag efter min intervju och klättrade upp på Operans tak, men när det var dags att sätta sig och skriva tyckte jag att det lika gärna kunde ske incheckad på Gardermoen, så att jag kan slappna av och slipper kolla klockan hela tiden. Undviker gärna situationen i somras när jag var i Köpenhamn på ett jobb och fann mig efter uträttat värv sitta på en bar i Nørrebro drickandes öl med en vän i godan ro när jag upptäckte att min flyg skulle lyfta från Kastrup om mindre än timme. Det blev en ganska svettig timme.

På tal om öl. Det känns som att det hör flygplatser till att dricka en sådan här. Man är på väg någonstans, friheten i ett par vingar, något att fira. Men jag ska ju köra bil hem från Kiruna i kväll! Så det får bli kaffe på kaffe i stället.

Ack detta glesbygdsliv.

Badet

Det finns ett litet bad under skolans matsal här i Vittangi som har öppet tre eftermiddagar i veckan. Den sista onsdagen varje månad, vilket alltså innebär i dag, är det varmt bad. Inte så att det är iskallt övriga dagar, men temperaturen är betydligt högre dessa onsdagar. Vi ska gå och hämta Tage från dagis nu, och gå dit och dyka lite.

Vad stället heter? Badet så klart. Finns inte direkt utrymme för fler än ett.

IMG_2565

Nu tydligen i version 2.0

Det var tvärstopp här i går och i morse, Binero migrerade min sajt till sin nya miljö som ska vara mer driftsäker, men på köpet slutade min databas att fungera. Det krävdes manuell handpåläggning från deras support på morgonen innan knutarna hade lösts upp.

Har åkt in till Kiruna med svärföräldrarna i dag, sitter nu och skaldar på Café Oscar (jag, inte de vad jag kan se), och tänkte bege mig förbi Kiruna bokhandels rea en sväng innan hemfärd.

Är så outsägligt trött i dag, Tage bökade runt i sängen halva natten och jag känner en ny förkylning diffust komma krypandes. Har därför köpt en dammsugare till kaffet som tröst.

Bakverket alltså.

Uppe i det blå

Det här har verkligen varit helgen då taken skottades.

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och efter korv- och älgköttsgrillning och varm choklad vid elden var det bara att bege sig upp på taket med skyffel och snöplog. Två och en halv timme senare var stugtaket rensat och jag mör i armar och ben. Får jag inte träningsvärk nu får jag det aldrig.