Kategori: Författande

Årets julklapp 2012

Alla som är småbarnsföräldrar, någon gång tänker bli det eller bara är allmänt intresserade av relationsliv år 2012 bör faktiskt köpa ”När två blev tre” i julklapp åt sig själv eller någon annan som förtjänar ett hårt paket under julgranen. Har du inte tid eller möjlighet att bege dig till bokhandeln själv är det fortfarande möjligt att beställa den hos Bokus och få den levererad före jul. Hos Adlibris har dock tåget tyvärr redan avgått, av någon för mig okänd dum anledning (de har andra böcker som fortfarande går att julbeställa, däribland mina båda romaner).

Men men, just bokus it!

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en ”riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en ”riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!

Välkommen till romanbutiken 2.0

Efter att jag gjorde om designen på min sajt förra vintern slutade min lilla webbutik där man kunde köpa mina romaner att fungera som den skulle. Jag har tänkt flera gånger att jag ska ta tag i det, men aldrig kommit mig för. Men så i samband med att Internetworld utsåg Tictail till årets svenska webbentreprenörer, ett företag vars affärsidé just är att låta små rörelser helt kostnadsfritt starta egna och därtill snygga nätbutiker, tänkte jag att nu tusan ska det bli av. Och sagt och gjort, här är den nya butiken!

I min gamla butik gick det enbart att handla mot faktura, en hantering jag själv tog hand om där jag skickade ut fakturan samtidigt med bokförsändelsen och utgick från att folk skulle betala (vilket också alla gjorde). I den nya butiken går det däremot endast att handla med kort. Jag skulle gärna ha haft ett fakturaalternativ även nu, men Tictails fakturalösning kräver ett konto hos Klarna, och även om Klarnas månadsavgift är på blott 300 kronor så är det ändå mer än vad min lilla bokhandel omsatte i medel per månad under den tid den fanns. Så tyvärr, jag tar numera bara Visa, Mastercard och Paypalbetalningar.

Jag kan för den delen varmt rekommendera Tictail. Mycket enkel tjänst att jobba med, snygga mallar att utgå från och minimalt med kodpill – ja inget alls om man inte vill, mitt har inskränkt sig till att plocka bort några menyval jag inte tyckte mig behöva samt översätta några småord till svenska. En toppentjänst helt enkelt.

Okej, nuff said – köp lite böcker nu!

Midsommarhelg bye bye

Vi kom hem till fastlandet igen medelst först liten båt och sedan stor båt. Ett väldigt trevligt midsommarfirande. Väl hemma lyckades vi till och med äta frukost i trädgården innan regnet tog över våra liv.

I dag ska vi till vår föräldraboksredaktör och gå igenom slutkorret. Sedan är ”När två blev tre” redo för tryck! Hurra hurra för det.

Skrivardygn

Vi har hyrt in Tages moster som ställföreträdande förälder under ett dygn, och själva tagit vår tillflykt till Scandic Foresta på Lidingö, där vi slutredigerar manuset till föräldraboken. Ja, den ska verkligen bli klar nu. Ett pass i går kväll efter middagen, ett i morse efter frukosten och nu ett avslutande bestämma den slutgiltiga ordningen på kapitlen-samtal. Får vi därefter bara ihop en baksidestext också, så är vi banne mig hemma. Och redo för att åka hem.

Just det, vi hade PR-möte på förlaget i går. De verkar vilja bekosta en releasefest. Sweet!

Några grejer så här dagen efter

Tre grejer till gällande det här med min insomnade tv-blogg 43 minuter innan jag lägger den till handlingarna.

Först och främst – det var positivt för besöksstatistiken på min blogg att skriva om det här i går:

Sedan kom jag just på en grej – jag kunde ju faktiskt inte hålla mig från att hinta om mitt bloggförflutna i ”Vi har redan sagt hej då”! Det må vara en smula subtilt, men så här står det i kapitel 21, när Filip nojar efter att ha fått ett oväntat rättframt sms från Iris där hon utan klädsamma omskrivningar meddelar att hon vill träffa honom för en ny dejt å det snaraste:

Samtidigt gillar jag ärlighet. Du vill träffas och det snart och du anser att det inte finns någon orsak att hymla med det. Den akuta orsaken är mig visserligen okänd men jag antar att det beror på att du gillar mig och enligt alla gällande regler borde det här smset få mig att vilja rusa åt andra hållet men det är något med dig som i stället får mig att svara Vi ses i kväll, du bestämmer var och när, jag är fullständigt rörlig med vändande post, vilket i det här specifika fallet innebär fyrtiotre minuter efter ankomst vilket jag ser som den perfekta längden.

Tveklöst en smula vagt, jag borde ha skrivit siffrorna med just siffror för att göra det tydligare men det skulle ha brutit mot hur jag hanterade siffror i resten av boken och det ville jag inte. Men trots allt – det finns där.

Till sist – jag är än i dag väldigt stolt över själva namnet på bloggen. För den som inte är insatt i ämnet så är 43 minuter den genomsnittliga längden på ett tv-avsnitt i amerikansk tv (resterande tid av timmen består av reklam). Jag är faktiskt i detta nu på jakt efter ett lika klockrent namn till en annan grej jag går och fnular på och innan jag lyckas komma på det kan jag inte gå vidare, jag är sådan, jag måste ha namnet innan jag skrider till verket med mina projekt.

Irriterande egenhet.

43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.

Grattis Dannyboy, tio år i dag!

På tal om absolut inget annat: I dag är det ju Dannyboydagen! Och inte nog med det: Det är tioårsjubileum!

Eller ja, rent datummässigt inleds och utspelar sig lejonparten av ”Dannyboy & kärleken” den 25 maj 2002 vilket var tio år sedan i går, men Dannyboydagen infaller alltid på en lördag, så hipp hipp hurra i dag!

Jag hade egentligen tankar om att göra något mer storstilat av det här, men som så mycket annat får det stryka på foten när verkligheten i form av arbets- och familjeliv pockar på.

Men ett blogginlägg är det värt. Passande dessutom, att jag lagom till tioårsjubileet för första gången bor på Södermalm där romanen mestadels utspelar sig. Det måste ju betyda något.

 

Om ”Vi har redan sagt hej då” hos Storytel

Jag fick en förfrågan från Storytel förra veckan att skriva om hur det gick till när jag spelade in min ljudbok i min egen källare. Jag har ju bloggat en del om det här i spalterna redan, men det är ju alltid roligt att få breda ut sig även på andra ställen. I dag är min text publicerad i Storytels blogg.

Jag är för övrigt en varm anhängare av Storytels streamingtjänst, prenumererar på deras single-abonnemang sedan flera år tillbaka. I detta nu lyssnar jag på ”Eld”.

Livet, döden och det vi gör däremellan

Jag åker tåg till Gästrikland för att gå på morfars begravning. Johanna och Tage är kvar i Stockholm, när jag vinkade hej då låg de nedbäddade i soffan och såg med olika grader av entusiasm på en Teletubbies-dvd.

Jag tänker på hur mycket mer närvarande döden blivit sedan Tage kom in i mitt liv. Närvarande, och samtidigt både mer ofarlig och skrämmande.

Jag har alltid varit något av en koleriker, oroat mig för mina krämpor och gärna tolkat varje symptom som ett möjligt dödsbesked. Sedan Tages födsel har det där försvunnit, möjligen delvis för att jag inte längre hinner tänka så mycket på mig själv, men främst för att jag tror att det inte spelar lika stor roll längre. Jag har hunnit göra en del saker, rest över stora delar av världen, gett ut ett par romaner och snart även en föräldrafackbok som de säger ska sorteras under psykologi vilket känns overkligt men låt gå då.

Och det allra viktigaste. Jag har satt ett barn till världen. Vad spelar det då längre för roll om jag finns?

Det sorgligaste med om jag skulle dö är att jag inte skulle få se Tage växa upp. Jag skulle aldrig få chansen att vara en pappa åt honom. Det är väl den orsak jag kan se att numera behöva hänga kvar vid jordelivet.

Jag skojar så klart. Jag vill ingen annanstans vara än med min familj och jag har absolut ambition att hänga i så att jag får uppleva Tages 50-årsfest, då är jag nyligen fyllda 85 vilket jag tycker kan kännas som lagom.

Men däremot skojar jag inte när jag säger att rädslan för döden för egen del har minskat.

Fast där den för min egen person har falnat, har den när det gäller Tage förstärkts. Jösses vad den har förstärkts.

Tage började nyligen sova i sitt eget rum. Johanna var motståndare, hon tyckte det kändes sorgligt och läskigt att han skulle ligga där helt ensam samtidigt som vi får vara två i vårt sovrum, så jag fick vara bad cop och säga att jo, han måste faktiskt börja med det nu, han är ingen bebis längre, det är viktigt för hans utveckling och så vidare.

Förvånande nog gick det bra. Åtminstone för Tage, som redan kväll två vi provade somnade i princip ovaggad vid halv åtta på kvällen och sedan sov nonstop fram till halv sex på morgonen, en rutin han sedan upprepat i stort sett varje natt. Även Johanna har tagit det oväntat odramatiskt, hon kraschar numera vid tio och sover utan avbrott tills Tage vaknar och kommer in till oss och börjar hålla låda.

Jag? Nej, för mig har det tyvärr gått sämre. Jag har hittills stigit upp minst två gånger varje natt och så tyst jag kan smugit över lägenhetens golv fram mot Tages säng för att lyssna efter hans andetag.

Jag vet att jag är löjlig, men det spelar ingen roll, jag vaknar, lyssnar ut i natten om jag hör honom röra sig och när bara tystnad möter mig börjar hjärnan rusa. Tänk om han slutat andas? Tänk om han alldeles precis nyss slutat andas? Går jag upp nu och hittar honom finns en chans att han kan räddas, stannar jag kvar är han för evigt förlorad.

Så för att få sinnesro går jag upp, tassar fram mot hans säng, inte sällan med resultatet att jag råkar väcka honom eftersom golven i rummen som har parkett – däribland Tages – knarrar något förfärligt. Ser honom ligga där insnurrad i täcke med oftast en arm eller ett ben långt utanför sängkanten, ibland halvt nere på golvet. Oemotståndligt söt. Så levande, trots sömnen.

Min morfar träffade bara Tage en gång. Han var inte så pigg de sista åren av sitt liv, tacklade av rätt snart efter att min mormor dött 2008, verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av att fortsätta längre.

Men jag minns gången de träffades, vilket även kom att bli sista gången jag träffade min morfar.

Vi var hemma hos min mamma i Sandviken, Tage var inte mer än tre-fyra månader, det var bara han och jag som hade åkt upp, Johanna var kvar i Stockholm. Mina systrar var också där, den ena med bebismage och morfar kom med min moster och hennes man. De sista åren tyckte morfar inte om att vara hemifrån, blev snabbt orolig och gick efter en ganska kort stund bort mot ytterdörren, började cirkla där, en signal att han ville åka hemåt igen även fast han var för stolt/envis för att erkänna det.

Men han såg Tage. Klappade hans kinder, ville ta i honom, klämma runt hans bebishulliga armar och upprepade flera gånger ”vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det”, lite som att han sa det för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att hans liv betytt något, att det varit resan värt.

Det är just det där. Att en dag på ålderns höst inse att även om ens egna tillvaro nästan helt ligger i det förflutna, finns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.

Så vill jag också få chansen att känna. Även om rädslan för min egen död har minskat skulle jag väldigt gärna stå där om femtio år och känna en bebishand klämma runt mitt finger och drabbas av vetskapen att livet gått vidare delvis på grund av mig.

Jag skrev den här texten i torsdags när jag åkte tåg till Sandviken inför morfars begravning. Den är tänkt att vara med i min och Johannas föräldrabok ”När två blev tre” som ges ut på Natur & Kultur i augusti. Bilden är från vintern 1976-1977, när jag åker pulka med morfar hemma på deras gård i Barkhyttan.