Etikett: bokbranschen

Kopplingsschemat till mitt litterära universum

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.

Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.

Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

——

(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).

Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa ”svenska” läsplattan hittills

I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!

(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).

Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.

Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.

Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.

Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.

Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.

Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …
… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.

Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.

Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.

Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.

Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.

Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:

Vad skiljer den nya versionen från den gamla?
– Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter.
Letton fyller fem år i år. Ska ni fira?
– Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.

Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.

Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.

Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.

Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.
Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.

Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.

En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.

På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.

Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.

Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.

Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.

Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.

E-bokens haltande i Sverige – nu kartlagt av forskare

För tre och ett halvt år sedan blev jag kontaktad av ett forskarlag från Bibliotekshögskolan i Borås och Institutionen för journalistik och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet som arbetade med ett projekt med den klatschiga titeln E-bokens framväxt i ett litet språkområde: media, teknologi och effekter i det digitala samhället. Eftersom jag några år tidigare hade genomfört ett lyckat (ja, jo, det tycker jag nog att det var) självutgivningsprojekt av min roman Vi har redan sagt hej då där mycket av mitt fokus låg på de digitala kanalerna, så blev jag intervjuad till det här projektet.

Och nu har projektet gått i mål i form av en monografi, som därtill fått den något mer insäljande engelskspråkiga titeln Books on Screens – Players in the Swedish e-book market. Svensk Bokhandel skrev om forskningsrapporten i slutet av förra veckan och nu när det i eftermiddags damp ner ett mejl från en av forskarna där hon tackade för min medverkan, så påmindes jag om att blogga om det hela.

Frågan som ställs i monografin av de sex forskarna är varför e-boken inte blivit den framgång i Sverige som den blivit på många andra ställen. Några av slutsatserna som summeras i Svensk Bokhandel-artikeln är: De traditionella förlagen håller hårt om den tryckta boken, priserna är för höga och e-boksformatet uppfattas som besvärligt – främst för att det i Sverige saknas en aktör som Amazon och deras Kindle som drivit på samt gjort tekniken lättanvänd i (främst) de anglosaxiska länderna.

Hm, låter ungefär som det jag hävdat här i bloggen sjuttiotolv gånger genom åren.

Rapporten går att ladda ner fritt som pdf och ePub hos Nordicom. De personer som har intervjuats till projektet är i rapporten anonymiserade, men då jag mig veterligen inte skrivit under något sorts kontrakt som säger att min medverkan är hemlig, kan jag avslöja att jag i rapporten benämns som Peter. Jag förekommer i kapitlet The authors and e-books.

Mycket har så klart hänt sedan intervjun gjordes i maj 2014 (och även då låg ju mina insatser på området egentligen tre, fyra år tillbaka i tiden), inte minst har jag ju publicerat mig digitalt på helt nya sätt via Virus hos Storytel. Samtidigt är det intressant att så lite egentligen har hänt på den svenska e-boksmarknaden sedan de år då jag mest intresserade mig för den.

På Högskolan i Borås går det att läsa mer om projektet, och det finns även en liten Youtubefilm om resultaten.

Inskickad! Och färdigplogad.

Det tog ju minst sagt sin runda stund – ursprungligen tror jag att jag hade sagt till min förläggare att manuset skulle vara klart vid september månads utgång, men i dag instagrammade jag hur som helst ut följande bild:

Nu innebär ju inte detta att det nödvändigtvis är klart, exempelvis är manusets längd ganska exakt ett avsnitt för långt (Storytel Original-manus ska enligt kontraktet ligga på 10 x 50 000 tecken, vilket ska resultera i tio timslånga avsnitt vid inläsning). Jag hoppas dock att min förläggare ska låta det passera, de lyssnare/läsare som tagit sig ända till säsong fyra orkar nog med att få lite extragodis i skålen. Jag hade helt enkelt så himla mycket jag ville få in.

Nu då? Tja, först ska jag ta mig an några journalistiska grejer jag bokat upp mig på, sedan får vi se. Jag har ju dels ett annat romanmanus som ligger och väntar på hårddisken, och sedan har jag börjat försöka få fatt i en tanke jag ibland leker med, som har med miljöförstöringen att göra och dess konsekvenser i närområdet. Extremt oprecist oformulerat ännu, men ändå, en begynnande tanke.

Och snöskottningen jag firade med? Två timmar och en kvart tog det att ploga hela gården. Bra träningspass antar jag, men låt det nu vara uppehåll ett tag, tack.

Boken som Årets julklapp? Låt oss i alla fall drömma

I morgon bitti presenterar HUI Research vad som blir Årets julklapp 2017. Händelsen till ära skrev jag i min litteraturkrönika på Västerbottens-Kurirens kultursida i helgen om bokens chanser att välsignas med utmärkelsen.

Jag har inte haft för vana att publicera mina krönikor här i bloggen tidigare (jag skriver dem var tredje lördag), men eftersom den här med stor sannolikhet blir inaktuell om mindre än ett dygn, så gör jag ett undantag. Håll till godo!

Kan boken få bli årets julklapp?

Kan det äntligen få bli dags att med Handelns Utredningsinstituts officiella välsignelse lägga en bok under granen i år? På tisdag den 21 november presenterar HUI Research, som institutet numera heter, Årets julklapp 2017. Vore det inte härligt om vi i dessa digitala tider kunde få något så analogt som en enkel bok att drämma till med?

Chansen är tyvärr liten, kriterierna som ska uppfyllas är bland annat att det ska vara en nyhet (eller ha fått ett nyväckt intresse under året som gått) samt representera den tid vi lever i, och frågan är väl på vilket sätt pappersboken passar in där, med sina tusenåriga anor som en black om foten. Inte ens om vi snävar in begreppet ”bok” till ”en roman” kan det bli tal om nyhetens behag, romanformen som vi känner den började ju populariseras redan för 250 år sedan.

Å andra sidan är ett annat kriterium att produkten ska ha ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Och nog har man ibland stått i bokhandeln och svurit över att en volym man vill åt är alldeles för dyr, och ingen kan ju säga att exempelvis Camilla Läckberg, David Lagercrantz eller Dan Brown inte säljer i stora antal. Så helt hopplös är tanken inte.

Historien talar dock emot även utöver att boken som konstform är gammal. För ”Boken” har faktiskt blivit Årets julklapp, år 1999 ansågs den av någon anledning vara särskilt nyhetsvärdig och fick HUI:s utmärkelse, ett faktum som ledde till vissa problem tre år senare när momsen på pappersböcker sänktes från 25 till 6 procent och boken för ett tag blev het på riktigt. För att undkomma nesan att tvingas utse den igen valde man då mellanvägen att para ihop boken med de då så populära tv-kockarna, och utsåg ”Kokboken” till Årets julklapp.

Men om vi inte kan få den fysiska boken, hur ser det då ut med exempelvis ljudböcker, som är så i ropet? Tja, just ”Ljudboken” blev faktiskt utsedd år 2006 i samband med att intresset för inlästa böcker på cd-skivor började växa. De digitala app-tjänster vi i dag nästan uteslutande använder för att lyssna på litteratur har däremot inte prisats och skulle kanske kunna vara en kandidat, men frågan är om de inte faller på att de är så knöliga att rubricera. För vad skulle man kalla det – ”En tjänst för streamad ljudbokslyssning”? Inte så rubrikvänligt. Möjligen skulle ”En streamingtjänst” kunna komma på tal, men då skulle nog tv- och filmtjänster som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stjäla rampljuset, och de svenska ljudboksaktörerna hamna ohjälpligt i skuggan.

E-boken då, eller läsplattan? Det senare är inte helt omöjligt eftersom utredningsinsitutet gillar att premiera fysiska objekt – och gärna inom hemelektroniksektorn.

Men tyvärr finns väl inget som talar för att just 2017 skulle vara året då en läsplatta lyfts fram. Visserligen har Sveriges ledande läsplatteförsäljare Adlibris lanserat en ny version av sin Letto-platta under hösten som är rätt mysig med ett greppvänligt, inbjudande gummihölje, men den har fört en relativt anonym tillvaro till och med på Adlibris egen sajt, så jag skulle inte satsa pengar på det. Dessutom blev ”Surfplattan” utsedd till Årets julklapp i Sverige redan år 2010 (och fick även elektronikbranschens alternativa Årets julklapp-utmärkelse 2011, 2013 och 2014) så även det tåget har nog gått, även om en läsplatta i mina ögon inte riktigt är samma sak som en surfplatta – en läsplatta är en pryl utvecklad särskilt för läsning och inget annat.

Det är nog bara att inse faktum – inte i någon form blir boken Årets julklapp. En tröst är dock att HUI:s utmärkelse sällan speglar vad som verkligen hamnar under julgranen. För vad tror ni vid en jämförelse – vad sålde bäst av VR-glasögon och böcker under fjolårets julhandel?

Knappast den av de två som utsågs till Årets julklapp.

Om bokmässorna, Nobelpriset och effektivt ljudboksskrivande

Alldeles för mycket Virus-stress nu för att jag ska få ur mig något vettigt här, men några länkar i alla fall.

Min senaste litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren ligger öppen, och handlar om mina bekymmer att ta mig ner till Göteborg och bokmässorna och min ambivalens inför årets begivenhet.

Jag var även med i VK och kommenterade utnämningen av Kazuo Ishiguro som årets mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Och sedan har jag blivit intervjuad av sajten bliutgiven.nu under rubriken ”Så skriver du effektivt direkt för ljudboksmarknaden”.

Effektivt, var det ja. Kanske bäst att återgå till manuset nu, det verkar som att jag lyckats få till lite oväntad söndagsskrivtid.

Virusutbrott på Vasamuseet och Gröna Lund?

Många förslag på var Virus-finalen ska äga rum rasslade in på Storytel Originals instagramkonto i fredags och i lördags – bland förslagen kan nämnas Skansen, Naturhistoriska Riksmuseet, Café Fåfängan, Gröna Lund, Stadshuset, Vasamuseet, Gärdet, Arlanda, Centralen, arenorna Friends, Tele 2 och Stockholms stadion, Waterfront, Mall of Scandinavia, Operahuset, Dramaten, Rosenbad, Storkyrkan, Mosebacke och Sergels Torg. En del intressanta tankar har väckts i min skalle och flera av dessa platser kan helt klart komma att dyka upp. Ett ställe jag tänkt på lyser dock (ännu) med sin frånvaro, men det kan väl inte vara så att jag bara får skriva om de platser jag föreslagits, utan har möjlighet att utöver det tänka lite fritt?

Ja, det tycker jag nog.

Pigga branschsajten Boktugg intervjuade mig för övrigt i fredags om mitt läsarhjälpsinitiativ, och jag fick även chansen att lägga ut texten lite om Virus och mitt skrivande i övrigt.

Fast krönikör i Västerbottens-Kuriren

Jag är från och med i dag litteraturkrönikör i Västerbottens-Kuriren var tredje lördag, ett hedersuppdrag då jag tycker att VK har en av de absolut bästa kultursidorna i landet på regionalnivå.

De två eller tre texter jag skrivit tidigare för deras kultursida har handlat om det pågående digitala skiftet inom litteraturen, och jag tror att det är litegrann för att skriva den typen av texter jag rekryterats. Min premiärkrönika tar avstamp i förlagshusens nya digitala satsningar (som Bonnier Bookery och Norstedts alldeles färska projekt Tiden), och ställer frågan huruvida dessa hjälper eller stjälper förlagens traditionella verksamhet på lite sikt.

Krönikan ligger bakom betalvägg, men jag lägger nog upp den även i de här spalterna vad det lider.

Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljer – åtminstone delvis

I gårdagens nyhetsbrev som Storytel skickade ut stod följande att läsa:

Psst! Du vet väl att du kan använda Storytel samtidigt som dina barn lyssnar på barnböcker – det ingår i ditt abonnemang! Vi har fler än 2 000 böcker i kategorin ”Barn”, så ladda ner Storytel-appen även till barnen och hjälp dem att komma igång med sitt första ljudboksäventyr.

Någon timme efter mejlets ankomst dök samma meddelande upp i komprimerad form som en pushnotis från Storytel-appen på telefonen.

Jag vet inte om det här innebär en konkret förändring eller om det bara är något som inte har kommunicerats ut ordentligt tidigare, men FAQ-sidan om hur Storytelabonnemang fungerar uppdaterades så sent som i går, så antagligen rör det sig om en konkret förändring. Kritik gällande avsaknad av familjeabonnemang hos Storytel och Bookbeat har florerat på flera håll under sommaren, och för några dagar sedan kom nyheten att konkurrenten Nextory nu börjar erbjuda familjeabonnemang. På det här sättet kommer Storytel åtminstone delvis runt problemet, då det gör det möjligt för barn plus en förälder att använda tjänsten samtidigt. Jag tog själv upp problemet i ett inlägg i somras:

I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.

Innebär det här att behovet av ett familjeabonnemang försvinner? Nej. De flesta familjer består trots allt av två vuxna, och jag tycker att det är rimligt att man ska kunna använda sig av ett gemensamt abonnemang för dem, på samma sätt som man kan det hos film- och tv-tjänster som Netflix och Viaplay (där det ingår åtminstone två samtidiga streamar även i standardabonnemanget), och i musiktjänster som Spotify och Apple Music (som båda erbjuder familjeabonnemang som är cirka 50 procent dyrare än standardabonnemanget). Visst, en barnbakväg löser problemet för mig som har barn på sju och fyra år, men för familjer med tonårsbarn som vill ta del av det vuxna utbudet innebär det ingen förbättring. Jag har exempelvis hört från flera i min bekantskap att deras kids, som är 15-16 år, är besatta av Virus, och det är knappast en serie som filtreras in under barninnehåll på Storytel.

Men ett familjeabonnemang light är i alla fall en början.

Daniel Åberg – specialist på cliffhangers

Arbetarbladet slog till med ett helt Daniel Åberg-uppslag på kulturen i går. Jag blev uppringd för en telefonintervju tidigare i veckan, och resultatet blev ett rätt långt reportage om mitt författande i allmänhet, Virus i synnerhet och återvändarromanen om Sandviken som jag dragit i bisarr långbänk.

Extra roligt var att de bredvid reportaget även publicerade en recension av pocketutgåvan av Virus första säsong, vilket torde vara den första regelrätta dagstidningsrecensionen av en Storytel Original-berättelse. Reportaget ligger öppet men recensionen är låst bakom betalvägg, men en någorlunda neutral summering för ickeprenumeranter kan väl se ut så här: Bra tempo och driv, noll tid för andhämtning och rejält med saftiga cliffhangers, men recensenten tyckte att gestaltningen av rollfigurerna kunde vara bättre. En fråga hon ställer är varför männen endera är döda eller frånvarande i berättelsen, och mitt svar måste bli att det är helt medvetet – för har vi inte sett nog av karlar i den här typen av berättelser? Sedan tycker jag inte att man ska glömma bort Dano i sammanhanget, han är visserligen inte en vuxen man utan en tolvårig flyktingpojke från Syrien, men han är definitivt en av Virus huvudpersoner.

Inläggets rubrik är tagen från puffen på Arbetarbladets förstasida, där jag presenterades just så. Extra passande i dag då målet för dagen är att få till just en sådan som slutknorr på ett av avsnitten i Virus 4. Så specialist på cliffhangers, låt oss hoppas på det!

Vad ska jag skriva?

Jag drog igång höstens arbete på allvar den här veckan. Så varför inte sno en jobbrelaterad lista som Underbara Clara sammanställde för några veckor sedan, i och med att hon gjort stora förändringar i sitt arbete det senaste året, något ju även jag har gjort.

Bäst av allt det senaste jobbåret: Att jag inte har behövt jobba! Eller jo, skoja bara, det är så klart att jag har jobbat, under perioder dessutom betydligt mer än tidigare, men jag har kunnat ägna stora delar av min tid åt att enbart skriva skönlitterärt. Kontraktet med Storytel har gett mig möjlighet att jobba heltid i ungefär tre månader med varje säsong, och jag har då sluppit bolla mellan att ha ett antal (många gånger stadigt sjunkande i betalning) journalistiska frilansuppdrag igång samtidigt.

Sämsta grejen: Att jag mellan säsongerna har haft några månader då jag tvingats försörja mig ”som vanligt”. Det är så klart ingen katastrof egentligen – i grund och botten gillar jag att vara frilansande journalist, jag har ofta jättekul på jobbet – men att under ett antal månader tacka nej när redaktörer hör av sig, bara för att sedan plötsligt räcka upp handen i några månader bara för att sedan börja tacka nej igen när det varit dags att börja med nästa Virus-säsong är ingen höjdare. Efter att man tackat nej två, tre gånger till en redaktör så hör de helt enkelt inte av sig igen.

Roligaste nya grejen: Det roligaste med hela Virus-grejen är nog att jag faktiskt fick arslet ur och faktiskt gjorde det. Hade inte Storytel hört av sig och frågat om jag var intresserad av att hoppa på deras nya koncept, så hade med all sannolikhet de två bokmanus jag vid tiden för deras kontakt jobbade på (varav Virus var det ena) fortfarande legat ofärdiga på min hårddisk, med kanske 50 000 nya tecken skrivna på vardera manuset. Nu har jag i stället producerat en och en halv miljon tecken sedan i februari i fjol – och fått betalt för att göra det.

Största överraskningen: Att jag faktiskt kan skriva tre spänningsromaner på cirka 15 månader (Virus 1-3 producerades i princip mellan februari 2016 och maj 2017). Och att jag faktiskt kan göra det bra.

Bästa förändring i arbetssätt: Ja, som sagt, det är ju det här med att ha kunnat skriva på heltid under den här perioden.

Arbetsbortfall: Det är ju de här jobben jag tackat nej till, som kanske i stunden inte har spelat så stor roll eftersom jag har haft annan inkomst då, men som i förlängningen leder till att den uppdragsgivaren inte hör av sig igen.

Stoltaste stund: Svårt att säga någon enskild stund, men jag blir glad varje gång en positiv kommentar inkommer, vilket i regel sker i mitt första Virus-inlägg här i bloggen eller i kommentarerna hos Storytel.

Klokaste beslut: Att jag faktiskt tackade ja till att hoppa på den här satsningen. Jag var inte helt övertygad från början, särskilt eftersom avtalet var ganska strikt rent juridiskt, men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Virus är en av Storytel Originals största framgångar (näst största om vi ska vara petnoga), och det är ärligt talat extremt roligt att jobba med Storytel, de är bra att ha och göra med.

Jobbigaste grej: Ja, det är ju det här med hur jag ska agera framöver. Vad händer efter Virus? Ska jag återvända till den tidigare arbetssituationen, där jag skriver frilansjournalistik på olika sätt för brödfödan, och jobbar med författande på sidan av? Det känns inte så lockande, faktiskt. Men vad ska jag skriva då? En ny serie för Storytel, enligt samma modell? Försöka pitcha in en liknande romanidé med samma kommersiella potential på en arena som inte är instängd i en prenumerationstjänst och få ett bra förskott för det som ger mig möjlighet att förverkliga idén? Jag vet ärligt talat inte. Men något måste jag göra. Och det snart, eftersom…

Planer för hösten 2017: …Virus snart är slut! Säsong fyra som jag skriver på nu, eller åtminstone snart ska skriva järnet på eftersom jag tackade ja till ett gäng frilansartiklar under sommaren som jag nu måste få undan, blir den sista i serien, om inget radikalt inträffar. Och sedan då? Ja, som sagt, det vete gudarna. Men vad det än blir, så tänker jag mig att det ska bli storslaget. Det är liksom på tiden.

500-procentiga ringar på vattnet

På tal om den långa svansen, som jag nämnde i inlägget Peak Virus på topplistan, så har inte bara Virus tidigare säsonger stigit i popularitet till följd av att tredje säsongen kom ut, utan Virus som helhet har lett till att min förra roman Vi har redan sagt hej då har skjutit i höjden gällande lyssningar hos Storytel. Visserligen från ytterst modesta nivåer till normalt modesta nivåer, men ändå.

Jag gjorde ju en egen inläsning av den romanen och gav ut den själv hösten 2010, och våren 2012 kontaktade jag Storytel och fick in den i deras ljudbokskatalog. Efter att ha fått ett par hundra lyssningar de första två åren, sjönk den rätt brant nedåt i statistiken med start 2015. Så här såg antalet lyssningar ut då:

Halvår 1 2015: 23
Halvår 2 2015: 13
Halvår 1 2016: 11

Några dagar in på andra halvåret 2016 kom dock Virus första säsong ut, följt av tvåan i januari i år. Och då såg plötsligt siffrorna ut så här:

Halvår 2 2016: 47
Halvår 1 2017: 68

Som sagt, nivåerna är låga, men visst går det att konstatera en klar ”viruseffekt” – ökningen i antalet lyssningar av Vi har redan sagt hej då mellan första halvåret 2016 och första halvåret 2017 ligger på drygt 500 procent. Inte så illa!