Etikett: bokbranschen

Jag talar om det litterära uttrycket i en digital värld

I dag drar årets upplaga av Berättarfestivalen igång i Skellefteå, och i morgon tisdag deltar jag där under en temadag där kallad Författaren och det litterära uttrycket i en digital värld, som arrangeras av Länsbiblioteket i Västerbotten på Nordanå Kulturcentrum.

Så här beskrivs arrangemanget:

Hur behöver författaren förändra sitt litterära uttryck när hen skriver för olika digitala plattformar och publikationsformer? Vad händer med språket? Vad händer i mötet med läsaren? Det är frågor som ställs, diskuteras och prövas i seminariet ”Författaren och det litterära uttrycket i en digital värld”, som riktar sig till alla som är intresserade av att skriva och läsa.

Det ges också möjlighet att lämna litterära spår i appen härlitt, som är utvecklad av Länsbiblioteket i Västerbotten. Seminariet är uppdelat i två delar, med inspirerande föreläsningar på förmiddagen (ingen anmälan krävs) och workshop på eftermiddagen (anmälan krävs).

Jag är först ut i programmet, och börjar hålla låda direkt efter att publiken hälsats välkommen klockan halv tio. Så här presenteras jag:

Hur påverkas det språkliga uttrycket i en roman främst avsedd att lyssnas på och inte läsas?
Författaren Daniel Åberg, som skrivit följetongsromanen Virus speciellt för ljudbokstjänsten Storytel, berättar här om hur rytmen, dialogerna och rollfigurerna förändras när en text anpassas för att passa öronen.

Alla ni i norra Västerbotten, kom dit vetja!

Intressant i DN om ljudboken och framtiden

Efter den första, Albert Bonniers förlag-fokuserade texten om ljudböckernas framfart härom veckan har DN:s Kristofer Ahlström till den här lördagen gjort ett bredare reportage på samma ämne, med en betydligt mindre alarmistisk ton än de farhågor som luftades från Bonnierförläggare i den äldre texten. Det tre sidor långa nya reportaget är med mina glasögon sett såväl nyanserat som intressant och låter såväl förhoppningar som oro lyftas fram utan att falla för några billiga poänger.

Jag är en av dem som intervjuas i reportaget, jag fick ett helt sjok frågor på mejl i mitten av veckan och ett par av mina svar kom med. Många av frågorna som i artikeln besvaras av andra ställdes även till mig, och kanske kan även de synpunkter jag hade på en del av spörsmålen vara intressanta att se, så jag publicerar dem här nedan.

Vad krävs av en författare för att skriva en bra ljudbok?
– Det viktigaste har nog egentligen inte med ljudboken som sådan att göra, utan kanske snarare plattformen som ljudböckerna i regel finns på – det vill säga streamingtjänsten som man abonnerar på och som erbjuder ett gigantiskt buffébord man kan plocka fritt från så länge man betalar. Det gör att författaren måste ha en förmåga att fånga mottagarens uppmärksamhet tidigt, annars väljer de något annat i stället. Det där är både en förbannelse och välsignelse, för lika mycket som man snabbt kan ratas, är lyssnarens motstånd inför att testa ett okänt författarskap mindre – det kostar ju inget extra i plånboken att ge en bok man aldrig hört talas om en chans.

Fick du några ingångsvärden från Storytel för hur du skulle skriva för att funka i formatet?
– Jag var ju en av premiärförfattarna på Storytel Original, och ingångsvärdena de pratade om vid start var egentligen rätt enkla – en önskan om ett bra framåtdriv i berättelsen, tydliga rollfigurer som lyssnaren skulle fastna för och … ja, det var väl främst det, som jag minns det.

Kände du generellt om ljudformatet styrde innehållet på något sätt?
– Nej, egentligen inte. Man får ju inte glömma att det trots allt finns massvis av ”vanliga” romaner som fungerar jättebra som ljudböcker och når stora framgångar. I grunden tycker jag att de saker som ljudboksförläggarna på Storytel efterfrågar är sådant som majoriteten av dem som skriver i dag – åtminstone de som skriver genrelitteratur – redan tänker på.

När du skriver för ljudboksformatet, läser du även texten högt då för att få en känsla för hur det funkar i högläst format? Tänker du överlag mycket på uppläsaren, till exempel för hur långa eller lättlästa meningarna ska vara?
– Ja, jag läser ofta högt för mig själv, särskilt i redigeringsfasen, och försöker aktivt tänka hur meningarna faller för att de ska fungera när de läses upp. Men det är å andra sidan ett beteende som jag alltid har haft, det har inte kommit efter att jag börjat skriva Virus för Storytel Original. Jag tycker i grunden att hela den här diskussionen om att skriva för ljud har hamnat lite snett, det känns som att den utgår ifrån att det aldrig tidigare varit viktigt hur en text låter, men det är ju helt fel. Att texter ska kunna läsas högt har alltid varit viktigt, och det är mig veterligt något som den bokläsande publiken alltid efterfrågat – författare uppmanas i princip alltid att läsa högt ur sina verk när de framträder.
– Jag kastar mig alltid över de färdiga inläsningarna av mina böcker också, för att jag vill lyssna och lära mig att bli bättre till nästa gång. Håller för fullt på och lyssnar igenom Virus 4 nu, som gavs ut i veckan.
– När det gäller att tänka på inläsaren specifikt så när jag en dröm om att man skulle kunna lägga in en sorts anvisningar i manuset, lite så som det fungerar när man skriver filmmanus, för det är så klart hopplöst för en inläsare att fatta hur jag som författare har hört ett specifikt stycke läsas upp i min egen skalle. Men det har ännu inte funnits tid till det. Däremot har jag mer aktivt börjat jobba med att lägga in kursiveringar, för att åtminstone till viss del kunna styra betoningar.

Hur tänker du kring sådant som inte nödvändigtvis bär berättelsen framåt, så som beskrivningar av miljöer och karaktärer?
– Jag har alltid varit sparsmakad med att beskriva sådant i mina romaner, så det är egentligen ingenting nytt för mig, och jag har heller aldrig fått någon kommentar tidigare om att det jag skriver skulle vara fattigt för att miljöer eller personers utseende inte beskrivs i detalj. Jag försöker ta med det jag tycker är relevant för min berättelse, och lämnar resten därhän.

Att skriva episodiskt, hur måste man tänka annorlunda då gentemot att skriva en vanlig bok? Är inte bokkapitel i sig episoder?
– Jag har i ärlighetens namn inte varit jättenoga med att tänka på att varje enskilt, timslångt avsnitt i min serie Virus ska ha en egen dramaturgisk båge med början, mitt och slut så som det brukar läras ut på författarskolor, men däremot skriver jag medvetet avsnitten fram mot ett crescendo som trycker lyssnaren in i nästa avsnitt. Storytel vill att alla avsnitt ska avslutas med en cliffhanger, men jag jobbar lite mer som Dan Brown, mina avsnitt har fem eller sex kapitel vardera och alla har en liten cliffhanger som vänligt puttar lyssnaren framåt. Sedan byter jag putten mot en rejäl knuff när avsnitten tar slut.

Hur gjorde du i valet av berättarperspektiv, kronologi, karaktärsgalleri – fanns det något i formatet som inverkade på de aspekterna av berättelsens utformning?
– Jag försöker vara tydlig i berättandet så till vida att tiden hela tiden går framåt, det ska aldrig råda någon tvekan om var i tiden lyssnaren befinner sig, kapitlen utspelar sig alltid efter varandra kronologiskt även om jag så klart har flera parallella handlingstrådar. När det gäller mina rollfigurer så försöker jag vara tydlig även där, men inte mer än att det ska kännas naturligt.

Är det viktigare med tydlighet när man skriver för ljudböcker, eftersom lyssnaren inte har samma överblick som man får i fysiskt bokformat?
– Ja, till viss del tror jag. Det går inte att komma ifrån att det för de flesta av oss sitter i ryggmärgen sedan barnsben hur man hanterar tryckt text, vi kan snabbt bläddra bakåt för att minnas en detalj, skumma oss igenom partier som verkar oviktiga och skärpa fokuset när det bränner till, utan att vi ens tänker på att det sker. Sådant är svårare att hantera när det gäller ljudböcker, och då är det viktigare att det blir rätt från början, och att man kanske håller lyssnaren lite extra hårt i handen, eller vad man ska säga.

Tror du att det här kommer påverka ditt sätt att skriva framöver, dvs även när du inte skriver direkt för ett ljudformat?
– Ja, det hoppas jag! Jag tycker själv att jag har utvecklats mycket i min förmåga att driva en historia framåt och att fokusera på det i min berättelse som är viktigt.

Om det finns förhållningsregler eller tydliga markörer för hur man ska skriva ljudböcker, tror du att det finns en risk att berättelserna blir likriktade?
– Finns det en risk att berättelser blir likriktade när tusentals människor går skrivarutbildningar och lär sig att skriva berättelser efter en dramaturgisk mall? Självklart finns det risker med alla förhållningsregler, men jag tror publiken rätt snabbt ratar det som känns medvetet konstruerat. Det har alltid funnits ramar att förhålla sig till när man skriver, och det har alltid funnits författare som följt dem till punkt och pricka och författare som brutit hej vilt mot dem. Jag tror inte att det kommer att förändras.

Kan du säga något om dina erfarenheter från när du berättat att du skriver ljudbok, vilka reaktioner du har fått på det?
– Tyvärr upplever jag att många litterärt intresserade är rätt ignoranta när det kommer till ljudböcker, en del verkar avfärda formatet som sådant och strunta helt i vad som läses upp, bara faktumet att det sker får dem att bli blanka i blicken. Nu har ju de första två säsongerna av Virus kommit ut som pocketbok också, men innan det var det inte ovanligt att jag fick frågor från bekanta om jag inte kunde skicka en pdf till dem, eftersom de inte var intresserade av att lyssna men ville se vad det är jag skriver på. Även författarbekanta som själva varit intresserade av att börja skriva för Storytel Original har mejlat och ställt samma fråga, vilket jag finner oerhört ironiskt.

Kritiken mot ljudböcker man sett från författare är att de menar att ljudboken kommer slå ut den vanliga boken. Men handlar det kanske om olika sätt att berätta, det vill säga kompletterande sätt att konsumera litteratur? Som att litteraturens kostym ”växer” snarare än byts ut?
– Det är åtminstone exakt det jag hoppas på, och ljudbokstjänsternas explosion i popularitet har ju delvis kommit ur att de lyckats få ”nya” människor att börja lyssna på ljudböcker, eller att de fått människor att börja lyssna under den tid då de tidigare kanske gjorde annat – själv lyssnar jag exempelvis betydligt mindre på musik och radio än jag gjorde innan jag blev en ljudbokslyssnare för tio år sedan, men jag har inte ersatt min ögonläsning med öronläsning.
– Men det är klart att man till sist når en nivå när viss ljudbokslyssning ersätter pappersboksläsning, och det är väl på det sättet man måste se den här oron ni skrev om på Albert Bonniers förlag, att deras mest säljande författare nu ser sina pappersupplagor sjunka, samtidigt som deras ljudbokslyssningar kraftigt stiger. Problemet för förlaget är ju att de tjänar mindre på en lyssnad GW Persson eller Kepler än på en såld inbunden pappersbok. Och då går ju inte riktigt den där berömda gungor och karuseller-ekvationen ihop, storsäljarnas intäkter klarar inte av att hålla den smalaste litteraturen under armarna på samma sätt. Samtidigt kan det inte i grund och botten vara fel att vi i dag troligen har fler människor än på mycket länge som tar del av litteratur, även om det råkar ske med hjälp av öronen.
– Jag tycker överlag att det är lite hela havet stormar nu och överreaktioner åt alla håll, jag tror att de som klarar av att sitta ner i båten tills det mojnar lite är de som kommer att klara sig bäst. Jag vägrar tro att ljudboksutvecklingen kommer att leda till att den smala litteraturen slås ut, det är en utveckling som inte någon är intresserad av.

Vem tar bokbranschvem?

Anspråkslös men samtidigt initierad lista i dag i Svensk Bokhandels blogg (vilket betyder att texten inte ligger bakom den sedvanliga betalväggen) där Lars Schmidt, en av landets allra mest erfarna bokbranschreportrar, går igenom vilka bokförlag som kan tänkas vara intresserade av att köpa upp – eller bli uppköpta av – andra bokförlag.

Hetast på uppköpslistan enligt Lars: Framgångssagan Printz Publishing, med endera Storytel/Norstedts eller Lind & Co som köpare. Får jag själv gissa vilt tror jag i det fallet mer på det senare, och då dessutom först om något år.

Men hur som helst – kul lista!

En uppföljande rant om ljudboken, parnassen och förlagen

Mitt inlägg från i fredags där jag skrev om den där DN-artikeln om ljudboken och Bonniers har delats friskt på Facebook under helgen och i går, och jag har kommenterat och utvecklat mina tankar i några trådar. Jag tänkte att det är lika bra att sammanfoga även de följande tankarna till ett inlägg.

Gällande det här med det uttalade, självklara ointresset i somliga kretsar när det gäller ljudboksformatet som helhet, tycker jag inledningsvis att jag gott kan citera slutklämmen på Jonas Thentes uppföljande krönika i DN från i går (som gick ut på nätet i dag tisdag):

Om anpassningen till ljudboksformat: tja, det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll. Vad man befarar är väl att prioriteringarna i än högre grad kan komma att läggas på lättsmälta stories att diska och skrubba badkaret till.

Men om så skulle vara så finns det mängder av andra förlag som gärna axlar manteln av ”viktig och välkänd del av den svenska kulturhistorien” – eller klipper sönder den och bär en liten bit var. Till båtnad för oss som anser att ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur.

Fetningen i slutet är min egen. Det är den här typen av slängar jag menar. Så som jag läser Thente här är alla ljudböcker ointressanta oavsett innehåll eller författare, formatet som sådant är en anomali för honom. Följaktligen antar jag att alla uppläsningar av litteratur lämnar honom likgiltig, det är endast när han själv får läsa den med sina ögon som den har ett värde.

En ung Daniel lyssnar på ljudböcker i mitten av 00-talet.

När det gäller utbudet av ljudböcker tror jag absolut att det skulle kunna breddas om en bredare flora av litteraturintresserade fick upp ögonen för formatet i stället för att avfärda det. Det finns ingen naturlag som säger att lyssning på ljudböcker måste vara strölyssning och att det därför passar lättare genrer bäst, jag tror att det främst handlar om att ljudboken har marknadsförts så eftersom aktörerna riktat in sig på att plocka marknadsandelar från den publik som tidigare ryckt åt sig en pocket på stationen innan de hoppar på tåget (vilket de också lyckats med, pocketen tappar i dag mark).

Jag tror absolut att det skulle kunna vara en minst lika fin litteraturupplevelse att i lugn och ro sitta och lyssna på Reine Brynolfssons inläsning av Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen i den där läderfåtöljen som litteraturälskare brukar drömma om, som att sitta där med en fysisk inbunden bok och läsa den. Men det har på något sätt aldrig ens presenterats som ett alternativ att man kan göra så. Och jag tror helt ärligt att det genuina ointresse för ljudboksformatet som finns i vissa kretsar gör det svårare för förlagen att motivera för sig själva varför de ska satsa på att göra ljudböcker av vissa titlar, och det är klart att det då finns en liten risk att man börjar ”sejfa” i utgivningen.

Men jag tror samtidigt att risken för det här är överdriven, för snarare tycker jag mig ha hört från flera håll att förlag som storsatsat på ljudböcker nu börjat dra ner på utgivningen igen snarare än att de ratar ”icke ljudboksmässiga” författare – annat än att de ratas i ljudboksform. Detta kan nog vara en nog så svår grej för förlagen att hantera dock, många författare vill i dag bli utgivna i ljudboksform även om de själva inte befattar sig med dem – de har helt enkelt snappat upp att ljud ska vara det nya svarta, och vill gärna finnas med på den arenan.

Sedan finns det så klart gränsfall gällande det här med ”ljudbokifieringen” av viss litteratur. Det finns en passus i DN:s artikel där det nämns något om att 600-sidiga thrillers nu riskerar att bli kortare. I det kritiska citat där detta nämns anges krass ekonomi som orsak – studiotiden vid inläsningen blir för lång om böckerna är för tjocka – men jag tror snarare i sådant fall att det handlar om att den optimala längden för spänningsböcker i ljudform kanske snarare är runt 12 timmar (vilket motsvarar en roman på cirka 450 sidor) och inte 17-18 timmar (som Lars Kepler-tegelstenar på 650 sidor landar på). Och tja, är det så himla jättedumt alla gånger om deckare och thrillers blir lite tunnare? Jag tycker att trenden de senaste 20 åren varit att dessa sorters böcker bara blir tjockare, jag tycker gott att de kan stryka lite här och där. Och precis som Thente skriver i citatet ovan – det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll.

Att verkligheten skulle vara så svartvit som den målas fram av de som lämnat Albert Bonniers förlag i DN:s artikel vägrar jag att tro. Jag förstår till exempel inte varför poesin skulle stå i skottgluggen helt plötsligt, dess väl och ve känns väldigt avlägsen diskussionen om vad som funkar eller inte funkar som en ljudbok. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen inte att Bonniers medvetet vill skjuta sitt anseende i foten så till den grad som det hävdas från vissa håll i artikeln.

Ett särskilt problem för Albert Bonniers förlag är väl dock kanske (och nu får jag erkänna att jag till viss del gissar) att deras ekonomi bygger ganska mycket på att deras storsäljare som Leif GW Persson, Camilla Läckberg och Lars Kepler fortsätter att sälja mycket – de är karusellerna som ska finansiera gungorna – och de är ju onekligen den typen av litteratur som tar stryk i pappersupplaga i den nya litteraturvärlden. Därför är den uppkomna situationen för Bonniers (och säkert också Norstedts) mer bekymmersam än för exempelvis Natur & Kultur, som har byggt en annan form av skönlitterär lista de senaste åren och lämnat ljudboksmarknaden mer eller mindre därhän efter att de tappat breda deckarförfattare som Mons Kallentoft och Marianne Cedervall till andra förlag och inte försökt ersätta dem med andra, vad jag vet.

Men med allt detta sagt – det känns lite som att det är hela havet stormar nu, och att några aktörer kanske i onödan väljer att ställa sig upp i båten och tappar balansen i stället för att sitta ner och se vartåt det bär.

En liten rant om DN:s artikel om turbulensen på Bonniers (och föraktet mot ljudboken)

Många i litteratursvängen som förfasar sig i dag över en del uttalanden som görs i en DN-artikel om situationen på Albert Bonniers Förlag, särskilt ett par citat som ryckta ur sina sammanhang blir rätt braskande.

Bakgrunden är att det råder viss turbulens på Sveriges mest prestigefyllda förlag, namnkunniga förläggare har sagt upp sig eller sagts upp och andra mångåriga profilerade personer har också valt att lämna förlaget, och grunden till allt sägs vara att Bonniers väldigt ängsligt nu satsar stenhårt på de digitala kanalerna (främst ljudboken) och struntar i pappersboken eller åtminstone vill göra sina pappersberättelser mer ljudmässiga (lite så som Storytel Original jobbar, med andra ord).

Skärmdump från DN.se.

Läser man hela texten tycker jag att Bonniers litterära chef Daniel Sandström och Bonnierförlagens vd Håkan Rudels försvarar och motiverar sina ställningstaganden rätt så väl och därtill tar udden av en del av kritiken, men vad hjälper väl det när det ska spetsas till. Artikelns rubrik innehåller exempelvis det påstådda Håkan Rudels-citatet ”Nobelpristagare underpresterar digitalt”, vilket ska läsas som att han helt enkelt inte tycker att det är lönt att göra ljudböcker av dem. Det verkliga citatet som återges rätt långt ner i artikeln lyder dock:

– Ta en Nobelpristagare, den underpresterar i digitala tjänster. Litteratur där du inte kan strölyssna funkar ganska dåligt eftersom du normalt sett gör någonting annat samtidigt. Men med det sagt kommer vi så klart att ha en lika bred utgivning i morgon som vi har i dag.

Jag såg på Twitter att bland annat DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman i går skrev ”Herregud, vad är det egentligen Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger”, en tweet som gillades, retweetades och fick uppgivna svar lite här och där, och då kan jag tyvärr inte bli annat än lite trött.

För det han säger är ju sant! Det är ett faktum i dag att förlag som ger ut ljudböcker kan se att den tyngre litteraturen om språket ursäktas går skitdåligt i de streamade ljudbokstjänsterna, samtidigt som det om språket ursäktas är skitdyrt att spela in dessa ljudböcker jämfört med att exempelvis ge ut en e-boksversion av en pappersbok. En välproducerad ljudbok med en välrenommerad inläsare kostar i runda slängar 50 000 kronor att spela in, och långtifrån alltid täcks den kostnaden av det antal lyssningar titlarna lockar. Vore vi tillhörande den engelskspråkiga världen skulle läget säkert vara bättre, men med ett befolkningsunderlag på tio miljoner funkar det helt enkelt inte i dagens läge.

Vad är orsaken till det då? Ja, till största delen handlar det troligen om det som Rudels säger, ljudboken lyssnas i dag oftare på samtidigt som vi gör annat, vilket gynnar vissa lättare genrer (själv ska jag exempelvis lyssna klart på Jessica Jones-stjärnan Krysten Ritters debutspänningsroman Rökridå när jag sticker ut och skidar i dag på lunchen – jag gillar den jättemycket).

Men en annan orsak som det inte pratas om tror jag är att den publik som i dag läser tyngre litteratur – och icke att förglömma även de som skriver om den tyngre litteraturen – till stora delar är fullständigt ointresserade av ljudböcker. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren i litterära mingelsammanhang har fått frågan om vad jag skriver på nu, och när jag svarat att jag skriver en ljudboksserie för Storytel har mötts av blickar som direkt blivit blanka och zonat iväg, endera för att personen tycker att det som produceras för detta format är helt ointressant för dem, eller för att hen helt enkelt inte ens vet vad Storytel är, trots att branschmedier inte gjort annat än att skriva om ljudbokens växande position som jätten Glufs-Glufs de senaste åren.

Nu menar jag inte att situationen för kvalificerad litteratur på den här marknaden kan rätas upp enkom genom att dela ut gratisabonnemang till en ljudbokstjänst till medarbetarna på landets större kulturredaktioner (med krav på att de faktiskt använder dem), för så enkelt är det inte. Men samtidigt tror jag inte att det är oviktigt att många av dem som står på parnassen verkligen ser ner på ljudboken (och även e-boken, ska medges) och aldrig skulle nedlåta sig till att lyssna på något som även finns tillgängligt på en tryckt boksida. Dessutom sker avfärdandet i regel med en inbyggd självklarhet, man behöver inte ens ursäkta sig – alla vet ju att det är undermåligt.

Om de i stället försökte ta sig an ljudböcker, och började efterfråga de här titlarna som ljudbokspubliken av i dag verkar rata – ja, då kanske det skulle börja ordna sig?

Dessutom: Att det enbart skulle finnas lättsmält dravel hos Storytel, Bookbeat, Nextory och nystartade Bokus Play är en myt, det finns redan i dag många riktigt bra, mycket kvalitativa inläsningar av tyngre litteratur på svenska. Men är det så konstigt om förlagen som kvalitetssatsar efter ett tag blir missmodiga när ingen bryr sig? Om vi exempelvis tar fallet med Nobelpristagare eftersom citatet som valsar runt i de sociala flödena handlar om det – har exempelvis DN någon gång nämnt i de otaliga texter de skrivit om fjolårets litteraturprismottagare Kazuo Ishiguro att det finns fina inläsningar av Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte på svenska av skådespelarna Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman? Inte vad jag har kunnat hitta. Kanske är det därför inte så konstigt att Bonnierförlagens vd säger att Nobelpristagare underpresterar digitalt, när ingen ens uppmärksammar att de faktiskt satsat på att göra tre fina ljudböcker av deras senaste Nobelvinnare (Ishiguro ges ut på Bonnierägda Wahlström & Widstrand)? Däremot skrevs det i alla medier med självklarhet vilka av hans böcker som fanns översatta till svenska, vilka som fanns i tryck och vilka som skulle tryckas upp igen.

(Det skrevs en notis av TT om att böckerna skulle läsas in, men i övrigt intet, vad jag kunnat se).

Med allt detta sagt – texten tar upp en hel del intressanta saker, och det är mycket möjligt att Bonniers till viss del går för långt i sin marknadsanpassning, eller åtminstone presenterat vad de vill göra på ett bristfälligt sätt för sina författare och medarbetare, vilket som så ofta i samtiden lämnar öppet mål för dem som inget hellre vill än att övertolka och missförstå.

Hm, det blev en lite längre rant än jag tänkt mig. Och överbevisa mig gärna. Men ärligt talat, jag har rätt mycket empirisk erfarenhet jag kan dra upp ur hatten.

——

UPPDATERING 27 MARS: Jag har skrivit ett uppföljande inlägg, där jag utvecklar vissa av tankarna härifrån.

Söderfärd mot Littfest

Då bär det av igen, 60 mil söderut för Littfest i Umeå, jag backade ut från gården vid kvart i sex i morse, Tage hade redan stigit upp och låg i soffan med en iPad. Solen gnistrade ute när jag körde bilen ner till Gällivare i de -28 som mätaren visade på, och jag hade precis lagom låst Volvon och gått bort till perrongen när tåget rullade in vid fem över sju. Nu rullar jag söderut, vi stannade just i Nattavaara och plockade upp några frusna själar, nere i Luleå blir det byte till buss för vidare färd längs E4:an via Piteå, Byske och Skellefteå. Ankomst till Umeå efter halv tre, och efter incheckning på hotellet och dylikt väntar årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet och efterföljande releasefest för nya numret av Provins på Bokcafé Pilgatan i morgon kväll, innan själva Littfest drar igång på fredag. Förutom att gå på seminarier och dylikt har Norrlitt ett bokbord som jag är med och delansvarar för.

Saknaden i bröstet efter de små då? Jodå, den finns där som ett otryggt litet buller. Men Ejda ritade en väldigt fin teckning av vår familj i går på dagis, som jag tog ett foto av. Det känns fint.

Sagan om Amazon och Sverige, del 47

För kanske tredje eller fjärde gången blåses det nu i visslan för att Amazon är på väg att lansera sin plattform i en svensk version. Den här gången verkar det dock vara på allvar (vilket det i och för sig hävdats en eller två gånger tidigare också, så vem vet), men utifrån vad DI Digital skriver (de var först på bollen) så verkar det inte handla om att lägga den svenska bokbranschen under sig, utan snarare om e-handeln i stort.

Det här är något jag länge förundrats över, det vill säga faktumet att det nästan bara i år efter år har pratats om att det innebär döden för den svenska bokhandeln – särskilt den på nätet – den dag Amazon kliver in här. För det var ju extremt länge sedan den amerikanska näthandelsjättens eget fokus låg på litteratur, jag undrar ens om den delen av deras totala intäktskaka syns i ett tårtdiagram? Varför skulle de stirra sig blinda på den krångliga bokbranschen i ett litet land där man måste sälja titlar på ett udda språk i små upplagor, när man kan sälja vanliga konsumentprylar i stället, sådana som är exakt likadana oavsett vilket land de säljs i? Det är ju där de kan glufsa i sig marknadsandelar utan större problem.

Nåväl, förr eller senare börjar de väl sälja svensk litteratur också. För snart fyra år sedan, när det senast var på tapeten att de skulle kliva in, skrev jag ett inlägg om de problem som väntade dem den dag de klev in på den svenska bokmarknaden. Jag saxar en bit:

• Sverige har extremt pressade bokpriser internationellt sett, att köpa böcker här är redan mycket billigt tack vare de fria bokpriserna, väletablerade näthandelsaktörer likt Adlibris som ställer hårda krav på rabatter på förlagen samt dagligvaruhandelns starka position när det kommer till pallförsäljning av storsäljare. Frågan är om ens Amazon, som gjort sig kända för att vara prispressare av rang, kan få till ännu lägre priser. På e-boksområdet finns det visserligen god mån för prispress om de är villiga att sälja med förlust (vilket de gjort sig kända för gällande e-böcker i främst USA), men svenskarna har hittills visat sig vara rätt ointresserade av e-böcker. Visserligen beror det säkert till viss del på att toklätta, sömlösa e-bokstjänster saknats, men en än viktigare faktor tror jag är vår i internationell jämförelse mycket stora marknad för billiga pocketböcker – så länge vi ser ett mervärde i en fysisk produkt kommer pocketboken att vinna över e-boken eftersom den finns att köpa i princip överallt och dessutom till ett lägre pris än e-böcker. Så var inte fallet i de anglosaxiska länderna, där det svenska systemet med relativt snabbt utgivna och framförallt mycket lågt prissatta pocketböcker inte finns i samma utsträckning. Jag har skrivit om skillnaderna mellan svensk och amerikansk pocketmarknad tidigare, bland annat här.

• Svenskarna har redan köpt böcker på nätet i 15 år från Adlibris och Bokus. En viktig orsak till Amazons framgång i USA var att de var tidigt ute, nätbokhandeln Amazon drog igång redan 1995 i Seattle. Det betyder så klart inte att marknadsledande Adlibris position på den svenska marknaden är huggen i sten, men jag tror ändå att det har betydelse.

• På e-boksområdet fick Amazon snurr på affären genom att marknadsföra den första vettiga läsplattan i form av Kindle extremt hårt under flera års tid. I Sverige har i dag miljoner svenskar redan surfplattor, och på dessa plattor är Amazons nätbutik bara en i raden. Visst kommer fler svenskar att köpa Kindles när Amazon drar igång svensk verksamhet, men jag tror ändå att det är relativt få som ser poängen med att köpa ännu en platta till hushållet.

Jag tycker de där punkterna håller relativt bra även 2018. Pocketformatet som jag skriver om i första punkten har visserligen tappat en del mark på sistone, men det har tappat till förmån för de streamade ljudbokstjänsterna, och där tror jag inte att Amazon är något direkt hot i dagsläget. Deras ljudbokstjänst Audible har visserligen ett mycket större utbud än de svenska aktörerna (på engelskspråkig litteratur, vill säga), men deras abonnemangserbjudande bygger i grunden på styckesköp och inte de ”ät så mycket du orkar”-prenumerationsmodeller vi vant oss vid här.

Nåväl. Det blir ett spännande e-handelsår, hur som helst.

Favorittips i repris: Förlagspodden

Jag har tipsat om den en gång förut, men jag måste bara göra det igen. Kristoffer Linds och Lasse Winklers utmärkta Förlagspodden är verkligen ett måste för den bokbranschintresserade. Initierat, ibland en smula spetsigt och alltid väldigt intressant.

I senaste avsnittet drar Lasse Winkler bland annat en lans för att bokformatet trade paperback, som jag ju själv propagerat för i dessa spalter flera gånger, ska introduceras i Sverige. Och för att ytterligare höja min egen fingertoppskänsla till skyarna så har de även i senaste avsnittet en intervju med spänningsförfattaren Mikael Ressem, som jag skrev om i fjol som ett spännande exempel på en författare som blivit stjärna i ljudboksformatet men inte lyckats lika bra i pappersform.

En annan höjdare på senare tid var det förrförra avsnittet, då de bland annat diskuterade – eller kanske snarare smula sönder – bokreans funktion i nutiden.

Nytt avsnitt varannan måndag. In och börja prenumerera via er poddapp! Eller lyssna via Storytel.

Bokrean viktig för samtalet om litteraturen

I dag startar årets bokrea, själv är jag av en slump inne i Kiruna i dag och jobbar och kan således bevista rean på utmärkta Kiruna Bokhandel redan vid premiären (jag sitter i detta nu och laddar genom att caféjobba på Fika by Spis som ligger vägg i vägg). Smutt!

Nedan följer min senaste krönika för Västerbottens-Kurirens kultursida, publicerad förra lördagen. I den skriver jag om en del av rean som jag blivit rejält trött på – nämligen nätbokhandlarnas hantering av den. Kan tillägga att de tio nyhetsbrev som nämns i texten fram till i går hann stiga till sexton innan dagens reastart.

——

Bokrean ser till att samtalet hålls vid liv

Det är tio dagar kvar tills årets bokrea startar. Jag är redan urless på den.

Att sparka på bokrean är inte särskilt unikt, glansen har långsamt falnat kring den årliga utförsäljningen av böcker i slutet av februari och belackarna är många. Rent ekonomiskt verkar den heller inte fullt så viktig som reans förfäktare ger sken av, bara en tjugondel av förlagsbranschens årliga försäljning kommer därifrån. Och även om bokhandlares kassaböcker tveklöst vittnar om ökade intäkter åtminstone under reans startfas, finns det de som hävdar att det egentligen är ett nollsummespel – kostnaderna ökar också i form av förlängda öppettider, utökad personalstyrka och (visserligen ofta obetalda) extratimmar när allt ska ställas i ordning inför reafesten.

Reans konkreta ursprungssyfte – att rensa lagret från titlar med fyra eller fem år på nacken – är också sedan länge glömt, numera är det kutym att samma bästsäljare som förseddes med lockpriser under julhandeln för ett par månader sedan även kommer på rean, och de senaste åren har även den nyss korade Augustprisvinnaren funnits med på rean. Att branschen på det här sättet agerar som nyttiga idioter genom att ytterligare förkorta böckernas livslängd och sänka deras värde är jag inte ensam om att tycka.

Men inget av det jag nämnt ovan får mig egentligen att surna till över rean. Orsaken till min irritation är en helt annan: Nätbokhandlarnas hantering av den.

För som sagt, lördagen då denna krönika publiceras återstår tio dagar till reastarten. Hittills har jag hunnit få tio nyhetsbrev om årets stundande bokrea – och det endast från den ena av landets två stora nätbokhandlare.

Den 6 februari, exakt tre veckor före reapremiären tisdag den 27 februari, började det. ”Förboka dina reatitlar i dag!” löd rubrikraden. Därefter har mejlen trillat in nästan dagligen och förutom tips inom olika genrer berättat om hur jag kan pressa reapriserna ytterligare genom rabattkoder och särskilda pluspriser om jag är inloggad – vilket är lite förvirrande eftersom priser i allmänhet brukar stiga när man plussar på något, inte sjunka. Jag har även fått ett mejl där de utifrån förhandsbokningar redan 15 dagar före reans start fastslagit vilka titlar som är de 20 främsta storsäljarna.

Varför detta bombardemang av mejl? Antagligen för att nätbokhandeln vet att bokrean för dem är slut samma sekund som de fysiska bokhandlarna drar övertäckningslakanen från sina reabord. I den stunden vill ingen längre sitta framför sina skärmar och klicka hem böcker till ett postombud, traditionalister som de flesta bokälskare är vill de då stå i den faktiska butiken och fingra på omslagen – även om de känner igen många av dem från julhandeln.

I ärlighetens namn agerar väl nätbokhandlarna på samma sätt under bokreaperioden som under resten av året – det vill säga att de gör sitt bästa för att plocka marknadsandelar av de traditionella butikerna.

Men på något sätt blir det extra tydligt under de här veckorna. Jag tror nämligen inte att reans viktigaste funktion är att bidra till konkreta penningvinster för branschen, lika lite som höstsäsongens stora begivenhet Bokmässan i Göteborg är det. I stället är dessa bastioner i Boksverige oslagbara i sina respektive förmågor att få oss att prata om litteratur. Ingen annan kulturform har, om det engelska låneordet ursäktas, events med sådan bredd, ihållande styrka och massmedial genomslagskraft som litteraturen har i dessa två arrangemang.

Bokmässan i Göteborg lämnar nätbokhandeln i princip därhän, den är för svår att reproducera på nätet. En rea går däremot att rent praktiskt kopiera med en webbutik och en bombmatta av nyhetsbrev.
Men i inkorgen i ett mejlprogram försvinner det som gör bokrean värdig en plats i vårt kollektiva medvetande, något vi årligen samtalar om.

Och är det något bokbranschen behöver betydligt mer än ett årligt tillskott om fem procent, så är det att hålla samtalet om litteraturen levande.

Det bör vi slå vakt om.

Äntligen autoplay för Storytel Original-serier

En av de mest efterfrågade funktionerna i Storytels app sedan satsningen på Storytel Original-serier drogs igång sommaren 2016 är möjligheten att automatiskt spela upp nästa avsnitt i serien, så att man inte ska behöva krångla upp sin telefon varje gång de timslånga avsnitten tar slut, och manuellt dra igång nästa. I mitten av januari meddelade Storytel att det här var på gång, och i går upptäckte jag att den uppdaterade versionen av appen landat i Apples App Store. Och det fungerar, utifrån vad jag hittills kunnat se, precis som utlovat.

Jag hade Arianna Bommarcos Storytel Original-serie Mörkt arv ännu olyssnad i min bokhylla, har tänkt ta mig an den ända sedan den släpptes i slutet av november men inte hunnit ännu. Nu spolade jag fram till de sista skälvande sekunderna av första avsnittet (ändå till ”outrot” så jag inte skulle spoila cliffhangern i förväg tills den riktiga lyssningen) och släckte sedan skärmen så att telefonen blev låst – det är ju oftast så man lyssnar på böckerna. Och utan att göra något väsen av sig klingade avslutningsmusiken för första avsnittet ut, och ett par sekunder senare drog introt för andra avsnittet igång. Äntligen!

Om det här är tänkt att fungera enbart med Storytels egna Storytel Original-serier eller även med andra förlags böcker som lanseras som serier verkar lite oklart. I beskrivningen för appuppdateringen i App Store står bara att nu ”introducerar vi Autoplay för Storytel Original-serier”, men det verkar fungera åtminstone med vissa andra serier. Jag provade först ett par avsnitt av Michelle Millers serie Maktspelet som Bokfabriken ger ut (som försökte lanseras under originaltiteln The Underwriting redan för några år sedan om någon minns det) och med den fungerade det inte, appen stannade efter avsnittet och bad mig sätta betyg, precis som den alltid gör med vanliga ljudböcker. Däremot hoppade den genast till nästa avsnitt med serien Sektionen av Ingrid Elfberg, som också getts ut av Bokfabriken. Oavsett om Storytels tanke varit att det ska fungera med andra utgivares serier eller inte, så tycker jag som lyssnare så klart att det bör fungera för alla, oavsett vem som gett ut en specifik bokserie.

Då jag ju själv är Storytel Original-författare antar jag nu att Autoplay-funktionen får effekten att antalet betyg och lyssnarrecensioner av Virus kommer att sjunka dramatiskt utom för det avslutande tionde avsnittet av säsongerna. Jag hoppas att de har tänkt till lite gällande det här, för i nuläget är det exempelvis så att enbart första avsnittet i SO-serierna syns på Storytels topplistor, för att undvika det som skedde i början när de lanserade satsningen och listan svämmade över av SO-avsnitt (vilket jag skrev om i juli 2016). Dessa förstaavsnitt kommer nu rimligen att få extremt få betyg och kommentarer – om ens några – eftersom nästa avsnitt börjar direkt utan att man får möjlighet att plita dit några stjärnor. Jag vet inte hur stor andel av Storytels användare som baserar sin lyssning på andras kommentarer och böckers medelbetyg, men min gissning är att rätt många nog gör det. Jag hoppas att de har en lösning på detta.

Vad jag kan se i Google Play Store har appen för Android-telefoner inte uppdaterats med den här funktionen ännu, men jag utgår ifrån att även detta är på gång inom kort.

Så ni (iPhoneägare) som vägrat serier hos Storytel på grund av att den här funktionen saknats (och jag vet att det har funnits en hel del sådana) – nu har ni inga ursäkter längre. In och lyssna!

Bokus satsar på ljudboksstreaming – men har de något att vinna?

Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.

Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här ”kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.

Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.

Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera ”ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.

Ordet ”strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.

I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att ”Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.

Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.

Fina omdömen för Virus hos Bibliotekstjänst

Det har ju varit ytterst sparsmakat med recensioner i traditionell media av pappersupplagorna av Storytel Original-böckerna, vad jag själv sett är det endast min första Virus som fått en ”riktig” recension, den kom i Arbetarbladet i augusti.

Därför är det fint att se att Bibliotekstjänst tar sitt ansvar, de har vad jag förstår i princip recenserat alla serierna som hittills kommit i pocketform. BTJ-recensionerna är en tjänst för bibliotek som är tänkta att guida bibliotekarier gällande inköp av böcker, deras recensioner är rätt korta, nästan i notisform. Men omdömena är överlag fina för SO-böckerna! Om Virus-utgåvorna säger de bland annat så här:

Läsaren slipper den klassiska manliga hjälten som slåss för att överleva; här är det i stället Amanda och Iris som försöker få grepp om en ny tillvaro … Och det som brister i innovation tas igen i tät, darrande spänning. Virus 1

En mycket spännande berättelse, som slutar i en lika lockande cliffhanger som del ett. Jag har svårt att se hur man inte skulle vilja läsa nästa del. Virus 2