En efter en försvinner de nu, ”mina” gamla tidningar.
Mina första år på TT Spektra jobbade jag som in- och utrikesredaktör, vilket innebar arbete på en redaktion som på eftermiddagar och kvällar gjorde färdiga in- och utrikessidor till landsortstidningar runt om i Sverige. Eftersom TT Spektra (under ursprungsnamnet Avisa) från början var en sorts avknoppning från den socialdemokratiskt ägda tidningskoncernen A-Pressen som gick i konkurs i början av 1990-talet, så var en hel del av de tidningar vi levererade sidor till socialdemokratiskt knutna på ett eller annat sätt. Dessa tidningar har på de flesta orter i landet där det funnits mer än en morgontidning alltid varit den svagare, inte sällan hållen under armarna delvis av presstöd.
Gårdagens besked att Folket i Eskilstuna läggs ner till sommaren gör att tre av de tidningar jag var med och ritade sidor åt på daglig basis nu är borta. Örebro-Kuriren försvann redan 2005, Dagbladet i Sundsvall lades ner för ett par månader sedan.
De lär tyvärr komma att följas av fler, och det kanske relativt snart, nu har proppen gått ur, fler av de stora koncerner som numera äger de här små och ofta väldigt hårt kämpande andratidningarna kommer att våga lägga ner dem, första steget är ju redan taget av någon annan.
Jag tycker inte att det är någon skandal att det sker, det finns så klart gränser för hur länge något kan tillåtas blöda pengar, men sorgligt är det likafullt, jag är min digitala livsstil till trots en papperstidningsromantiker, jag tycker att de fyller syften som nätsajter och surfplatteupplagor ännu inte lyckats ersätta.
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Det har töat extremt mycket här de senaste dagarna, i dag var det åtta grader varmt i skuggan mitt på dagen, vilket fick den lustiga konsekvensen att vi drog barnen som vanligt på deras rattkälkar till dagis i morse, men när jag skulle hämta dem på eftermiddagen fanns inte längre ett spår av snö på vägarna, med följden att vi fick gå hem.
Hemma på vår gård var dock läget ett annat. Vår uppfart, som tidigare bestått av hårt packad snö, förvandlades redan i går till en sörja av cirka 15-20 centimeter mjukt kladd, som var helt omöjligt att köra i. Jag försökte ta sats för att komma upp när vi återkom hem på kvällen efter att ha varit och ätit blodpalt hos mommon och moppan – vår uppfart är nämligen verkligen en uppfart – men det var helt meningslöst. Bilen fick stå kvar nere på gatan i väntan på bättre tider.
Dessa tider har nu infunnit sig, efter att jag spenderat närmare fyra timmar av den sena eftermiddagen och tidiga kvällen åt att skotta bort nämnda sörja med en skyffel. Att använda plogen var det inte tal om, snön var alldeles för tung och plogvallarna alldeles för höga för att ens lyckas få snöplogen över om jag hade orkat, så jag är rätt mör nu. Men bilen står i alla fall uppe på gården igen, och fortsätter blidvädret i morgon så hinner nog dessutom uppfarten bli rätt ren under dagen.
Villaliv. Vem hade anat att det skulle innebära så mycket gratisträning.
Är du föräldraledig och boende i Stockholmsområdet? Är du inte alls föräldraledig men råkar vara ledig på tisdag förmiddag nästa vecka (14/4) och är intresserad av småbarnsliv och hur familjens ekonomi förändras när ni får barn? Då tycker jag att du ska ta och bege dig till Södermalm, närmare bestämt till Akademibokhandeln Skrapan, där jag, Johanna och Jenny Rosander-Ney ska prata om våra böcker När två blev tre samt Mamma pappa pengar – En ekonomihandbok för föräldrar. Klockan elva drar det hela igång, jag antar att vi håller på ungefär en timme. Kom kom, det blir roligt och informativt!
Skogsbrukardag i dag igen. Jag och Johannas stockholmssysters sambo tog varsin skoter med kälke och körde de sju kilometrarna genom skogen till den lilla sjön Pysäjärvi, där vi lastade på vinterns sista lass med ved och körde tillbaka till byn.
Det var min första skogsfärd av det här slaget som turledare, tidigare har jag bara åkt med svärfar Roger som ju kan de här skogarna som sin egen bakgård samt dessutom är något av en MacGyver, så det har bara varit att följa efter och låta honom hantera eventuella problem längs vägen. Men nu var det jag och en besökande stadsbo, så det var bara att mönstra upp och ta befälet.
Nu är det visserligen inte strapatsfylld vildmarksöverlevnad vi pratar om, men det kräver i alla fall så pass bra kunskap om närområdet att man kan styra rätt i det virrvarr av skoterleder och fria spår som skogarna är fyllda av den här tiden på året, samt kunskap om hur man spänner fast last med spännband och kedjor ordentligt.
Två andra spännande moment vi utförde: Skottade bort en brant plogvall så vi kunde passera över E45:an med tungt släp samt lyfte ena skotern till rätt köl efter att den vält i en kurva i en brant nedförsbacke där släpet pressade skotern framåt ner i lössnön vid sidan av skoterspåret.
Och allt gick bra! Du hanterar ju det här som en infödd Vittangibo, sa gästande Thomas när vi var klara, ett omdöme som infödda Vittangibor så klart skulle fnysa åt, men det känns fint att jag nu skaffat så mycket baskunskaper om skogsliv att jag kan imponera på stockholmare.
Jag låg inte fullständigt på latsidan när jag var i Mexiko, utan skrev även ett par rätt långa texter till TVdags. Först fick jag ur mig en text om den avslutande säsongen av Parenthood, och till i början av den här veckan skrev jag om vad jag hoppas på, och inte minst är rädd för, gällande den kommande minisäsongen av Arkiv X.
Det var första april även i bokbranschvärlden. Boktugg försökte få oss att tro att Norstedts ska köpa Bonniers, och norska Bok365 meddelade att Amazon skulle köpa in sig i den norska Schibstedägda e-bokhandlaren ebok.no, och därmed ta bakvägen in på den norska bokmarknaden. Det tyckte Svensk Bokhandel lät så troligt att de gjorde en rätt lång nyhetsartikel på det, men de fick senare krypa till korset och erkänna misstaget i ett blogginlägg.
De där Amazon. Får alla att förlora all vett och sans och rim och reson. Jag börjar bli innerligt trött på dem innan de ens hunnit slå upp portarna.
Just when I thought I was out, they pull me back in.
Vi kom hem, en hemresa över nästan ett kvarts jordklot som innehöll ovanligt många etapper – promenad genom Playa Del Carmen till transferbussen, transferbuss till Cancuns flygplats, flyg till Luleå, taxi till Luleå station, tåg till Gällivare, bil till Vittangi. Vi betade väl av alla tillgängliga transportsätt där, förutom båt.
Vi kom hem, och det var som att min mage som hållit sig någorlunda i schack under hemresan och som jag till och med vågade låta sig matas med en parisare på tågstationen i Luleå i förmiddags, vid hemkomst slappnade av och tillät sig att fortsätta med modus operandi från de senaste dagarna. Alltså låg jag mellan toalettbesöken mestadels i fosterställning och sov efter att vi åkt till Johannas föräldrar för att äta middag.
Turistdiarré. Ett sådant extremt ovärdigt sätt att avsluta en fin semester på. Nåväl. Enligt Vårdguiden varar de i normalfallet i tre-fyra dagar, så jag håller tummarna för det, jag är väl uppe i 2,5 nu, om jag räknat rätt med tidsskillnaden.
Ingen direkt bättring i magfrågan, vilket irriterar mig mucho. Funnes det ett sätt att teleportera oss ett dygn in i framtiden, då vi åter borde vara hemma i Vittangi, skulle jag just nu betala rätt mycket för det.
Snart dags att bege sig mot transferbussen för transport till flygplatsen. Kämpa Daniel!
Magsjuka sista dagen. Inte någon grav variant, mest så att jag vill ha kontinuerlig tillgång till toalett samt drabbas av någon sorts krampande magsmärtor var tjugonde minut.
Nu håller vi unisont tummarna för att det här ger med sig före i morgon kväll svensk tid, okej? Har ingen större lust att sitta i ett flygplan tolv timmar med det här.
